8. Tisdag. Emilis muntra Fransyska, — och
B. C. Pettersons älskares bref, „en fremmande helsning
till en obekant ort“, och „eder ömma dotter som jag vågar
kalla min älskarinna, säger ofta: min ömma moder har ledsamt
efter mig, och jag säger: min vän, vi vilja tillsammans med
hvarandra resa och berätta för henne om vår thjärlek.“
S. d. a. — onot — och med Hejko hos
Lithéns. — Här jemföres H:fors och Petersburg. Flickorna
trifdes bra i Helsingfors.
9. Onsdag. H ö s t. Än i
går var mildaste augustihimmel; jag badade i elfven — i dag
blåser stark ostlig storm, och kylande regn strömmar ner. —
Dock sitter jag än en gång i Ragnörn med Anna Maja —
fiskarna slå — uddhvassa försåtet flyter med strömmen
— då märker det öfvade ögat en sakta knyckning
på refven — och spöet höjer sig och bågnar
— och refven spänner sig mer och mer verticalt emot strömmen
— och en bredryggig idveteran kastar sig hit och dit i vattubrynet
— då gäller det, din heder, Anna Maja! — fast spöet
står i båge, så håller hon profvet din tvinnarkonst,
— ett skickligt kast, och den förbryllade dansmästarn befinner
sig på det torra i båten.
Så togo vi elfva i dag — men dessa
elfva vägde ett pund tillsammans. Detta var ock mitt sista mete för
året.
Stormen blef allt vildare och bladdrade hårdhändt
i asparnas kronor. — Vi suto hemma och läste högt ur Davys
sista dagar.
10. Thorsdag. Vinden var gången på
Nordost och fortfor att andas hårdt och kallt öfver den tynande
grönskan. — Den första brasa lät jag elda i dag —
och skref bref till Blank. —
11. Fredag. Solblink genom de tunga molnen. Med
solen kom äfven Emelie. — Tid efter annan äfven Dyhr —
S. Svahn och Engströmarne, som resa till H:fors. — Och Hans
Kejs. Höghet Cæsarevitsch m. m. Alexanders skål!
Emilia åter — liksom hon kommit med solen, försvann hon
med den och det började regna. Det kom en störtskur med aflägset
mullrande åska.
S. d. — Afhämtar Sophie från Lithénerna
— visar mig dansant — visar mig mystisk med låset och
dess h v a d s o m h e l d s t
— och promenerar hem i slask. — S. d. hände med noten
det egna casus, att vi i första varpet fingo 1 brax — i det
andra 2 sikar — i det tredje 4 fiskar (3 sikar) — i det fjerde
8 (id och brax) — alltså dubbelt opp.
12. Lördag. Onot. — ODavy. — Mamma
och Sophie somnade under min föreläsning som ägde rum strax
efter middagen. —
S. d. Bud från Hejko — thé och
thodium med Collander, Lundmark, Holstius, Wahlström och ett par
andra — cucu drogs — men jag fördjupade mig i betraktandet
af en dosa:
„Nu var tyst, min snabba tanke!
och, min blick, var tyst som natten!
Smyg dig skälmsk, men smyg dig sakta,
in i denna skymnings skönhet,
denna djupa tystnads ljufhet,
kläd dig i en drägt af drömmar,
uti sömnens silfverslöja,
dölj dig i ett dok af dunkel,
i en mantel ut af midnatt,
att den skygga du ej skrämmer,
att den vackra icke vaknar,
att ur töckenglada drömmars
verld den väna mön ej väckes.
Hvad kan nu den vackra drömma?
Hvilka sköna skyar segla
öfver detta ömma ögas
gömda blåa blyga himlar?
Hvilka tankars snabba svalor
svärma under denna panna?
Hvilka outsägligt ljufva
djupa vådligt varma vågor
bölja under barmens blommor?
Engel! tyst! ack låt mig älska
dessa långa lösta lockar. — — —
låt mig här vid dessa himlars
hem och dessa ögons ömhet —
längta lifvet bort och ljufligt
dö vid dina läppars lycka — — — —
Tyst! ack, öppnar sig ej ögat?
Läpparna månn de ej logo?
Ljufva, jag förskräcks — hvad, himlar!
härva sig ej barmens böljor?
Vaknar du då verkligt? — — — — —
— — — — — — — — — —
— —
— — — — — — — — — —
— —
Nej — ack nej! du vaknar ej,
aldrig öpnar sig ditt öga
och min längtan ser du ej.
Evigt skall du slumra så,
evigt lugn din själ betäcker,
aldrig dig min klagan väcker,
aldrig skall du mig förstå.
Ack, du är en bild — ej mer!
kalla äro dina läppar,
fast så himmelskt varmt du ler.
Och du syntes mig så öm —
hvarför var ditt lif en villa?
Hvarför, o du falska lilla!
Hvarför var du blott en dröm?
Nej, ack nej! det var ej du,
nu jag känner dig och anar
hvem du är — det vet jag nu.
Ofta förr jag såg dig så,
men då slog du upp ditt öga
klart som stjernan — och den höga
himlen var ej sluten då.
Men så visst som sommaren följer efter
våren och solen med månen vexlar om, så visst är
det att efter poesie och drömmar följer den klarvakna prosan.
Och det är väl, blott man älskar båda.
13. Söndag. Söndag kom äfven efter
Lördag. — Men jag hade ingen kappa och var hemma från
kyrkan, ty det regnade.
S. d. stod B. D a h l s t e n s b
r ö l l o p p med stor ståt hos f. d. klockarns.
Bjudna voro vi, hela familjen, Brunströms och Wennerholms, samt af
den egentliga societén quantum satis. — Bruden tog i taket.
— Brudgummen var gentil på sitt sätt. — Nordgren
vigde. — Lilla kammarn intogo vi tillika med Pellhållarena.
— Värd var G. Dahlsten. — Då hör jag det skramlar
skrafvelmessing i dörrn — det var bruden, som ville in, men
intet rymdes. — Och jag sparade besväret, — och vi dansade,
Brita och jag, en storståtelig menuet. Och derefter polska. —
Hvilka danser sedan omvexlade till stor och contant fromma för det
unga paret, som i utbyte mot sin ceremonieusa brödbit och brännvinsklunk
på den dagen inbergade öfver 40 Rdr. — Ty alla golfståndare,
som ville dansa, klunka och betala, autoriserades derigenom till gäster.
— Men utom ofvanämnde klunk bestods caffe, vin, pepparkakor
och thé — och dans på köpet. — Här snurrade
vi nu om — och musiken spelte fanspolskan. — Bland golfståndarne
märktes också Anna Maja, „dog uden Syeask“, d. v. s.
utan potatesgryta. Efterhand upfyllde golfståndarne halfva stugan,
så att brudgummen fann sig befogad att anmärka: „Hör
ni — hva är hä för sla att ni ska stå i väjin
för budin gästren, käras, gain ut nu såläng.“
Och den fina inviten blef också hörsammad.
Maria W. var mycket i tourn. Kl. 9 aflägsnade
vi oss. „Dansen fortfor sedan med mycken liflighet långt inpå
morgonen.“
14. Måndag. — Hos A. H. Häggström
— som ogillade Nordgrens predikningar. — Hos Frosterus om Fannys
kikhosta — nu allmänt gångbar men föga dödande.
— Eriks lilla Lisa — 2 år gammal — det vackraste
barn man vill se, och nu så sjuk — „men doktorn är
dyr“. —
— Lindqvistska klädet. Hemma —
1 sik i noten.
15. Tisdag. Emili. — Den stumma — och
Wiener Schlittenfahrt — exequerad à la Stransky af Sophie
på pianot — och mig med bjellror och piska. — Resultatet
blef en öfverenskommelse — och a. träffades qvistarna
h o s B e r g e r s.
— Och oSophie. — Sednare Lithénerna. — Rummen högre
och trefligare. — Gubben och Maria vår stilla och beskedliga.
Fråga blef om tycken, och Rosalie höll tal. — Fråga
var om sophan, och ingen ville dit — blott Emili — och jag.
— Fråga blef om musik, och Emili spelte Auroravalsen. Fråga
blef om finska, och Emili talte finska med lilla Dyhr. — Dessa och
flera andra lika vigtiga frågor bragtes å bane hos Bergers. —
16. Onsdag. Dagen derpå kommo mina väntade
Staudingrar, Justus och Julle. Dejeunerade och skulle resa kommo så
långt som till Dyhr — hjelpte Dyhr att sätta
godt pris på varor och tömma en bouteille madeira. Ty Hejko
var med. — Upfunno tusende galna förslager om bal i NyCarleby.
— Som af H. togs på orden. „Jag är ju i skyldig ett
lumpsamlarcalas“, „och nu måste ni stadna“. „Jag
vill observera dig, bror Justus“. — „Och jag dig, bror
Backman.“ — Hvarpå vändes om till Kudnäs, och
skrämmer mamma som var utan middag. Men vidare.
Qvistarna hade bådit sig till Turdins, och
på detta {grekiska} har Hejko bådat Lithénerna, Sjöbergarna,
Mari Berger m. fl. — jemt 8 par ungdom. Hvilket lände oss
till fromma. Ty brasa blef af — och Emelie tände på med
Auroravalsen. Och Marklund blåste på. — Så hände
sig att vi dansade 8 danser och 8 par — men Nordgren var gräsenkling
denna gången.
Ej gjorde jag alarme öfver en korg i Ryska
quadrillen, åt hvilken Hindrik skrattade omåttligt. Men vi
dansade och drucko våra Staudingrar till — sedan dansade vi
igen — men jag gick in, såg på Hindriks dosa och jemförde.
Kastade mig sen att hämta andan på sophan och fann det rätt
behagligt att lefva. — Vår Justus var ej riktigt hemma. Men
„hvad som vållar det, vet ingen
om ej flickan vet — och ringen.“
Ungarna hoppade — det är så ungdomens sed att hoppa och
hoppas. Man hoppades på mera dans — men fåfänga
voro alla vinkar förspillda på Holstius, förhoppningarnas
föremål. Och förspillda voro de Lindqvistska blickar jag
lockade att klappa på hans envishets portar; då funno vi att
intet hjelpte.
„Och ser du, — aj ser
du — fyra Lindqvistar i dansen!“
Oss rann i hågen en annan Onsdagsqväll hos Hindrik. Mellan
80 à 90 onsdagar ha vi lefvat sen dess. — Men ännu är
dess minne friskt som gårdagens. — Det har öfverlefvat
Champagnedunsterna — det skall måhända öfverlefva
ungdomsruset och kärlekens fina, aromatiska, häftigt berusande,
hastigt förflygande doft!
Balen tog slut kl. nära midnatt. — Sophie
var hemma.
17. Thorsdag. Staudingarna resa. — Dem följa
Hejko och jag till Juthas. H. i sin ensitsiga, — jag till häst.
På återvägen om det allmänna bästa och nödvändigheten
att låta upprensa NyCarleby elf. — „Och då jag blir
herre till udden“ — — — „Men huru skall
man få denna dagen till slut.“ Sch! det är ej förgäfves
E l i s a b e t h. Och det
var ej heller.
Bud kom från H a m m a r i n s.
Vi skulle göra lilla Lisa det nöjet och dricka caffe. —
Så skedde — och Sophie med, men jag var ruskig. Jag glömde
omtala tårarna på Juthas. Det är aldrig bra att gråta
på morgonqvisten, det osar sedan hela dagen.
Men bonjour Elise — jag önskar alls
ingenting, jag gör ingen visa öfver Lisa — skulle H. säga
— men Lisa är rätt bra. —
Samma sällskap som igår. — S t
a f v a S. och E m m a G. dertill. Öfver torget
bäras ett par dussin bockar
och kränkor för nätingfisket vid Nybron. „Se der
kommer Notställarna“, ropade H.
Hvarpå hände sig att Marklunds glada
öga plirade i dörrn och vi dansade. Marklunds sista glänsande
triumph i N:by! Derför är det, Rosalie! deraf kommer din melancholiska
min. — Johanson gör sitt muntra inträde i verlden till
allmän munterhet. M. B:rs förklä. — Johanna Calamnius
och Wennerström i andra potpouriet.
Och vi dansade 10 danser. —
Så hände att Sophie under en munterhetsparoxysm
öfver Johansons physionomie straffades md en stor sticka i foten,
— hvilket gjorde litet alarm, och mest för det ungen blef skrämd.
— Doktorn hjelpte saken på rätt. Men Emili stod med tårarna
i ögonen, „och det här glömmer jag aldrig“. —
Hvad, Emili, min förståndiga flicka, hvad vill du säga
med detta?
„Det var så underligt i qväll,
— blandadt, liksom en afskedsqväll då man ville ha roligt.
Det var som om jag blifvit förändrad i hast.“
Ett ord hade Sophie sagt. Det ordet fick jag aldrig
veta. Men som en hastig sky med några lätta tårars regn,
så for äfven denna qväll utan spår förbi. —
Lättrörda svalla det lilla flickhjertats vågor för
ögonblickets vindar — hvem mäter deras djup och vet när
de hvila? Ju djupare desto bättre, ju sagtmodigare desto älskvärdare
är deras svall. —
Doft af en flyende vår! Du ljuft outgrundliga
längtans våg! är du ej mer än en sminkad synd, —
som de säga hvilka ha funnit en bättre glädje? — Jag
har läst O. T. — men Wilhelms: „att være glad
er dog i denne verden det beste“ — är falskt!
18. Fredag. Följande dagen sågs Emelie
ej till, — var hos Frosterus, der ungarna spådde, hviskade,
och talte om beskedlighet.
Kudnäs från gårdssidan.
Teckning af Mikael Lybeck. TIllhör fru Louise Lybeck, Grankulla. |
Förbi gick jag, — träffade Ahla
och gick till Nordgren, der unga handelscorpsen satt och resonerade i
Politik. Och Ulla kom in med thé. Hvarpå vi gingo ut i det
halfklara månskenet, sjungande quartetter på bron och på
gatorna. Och hvilken effect „Ach vi schön ist dieser Abend“
gjorde, — isynnerhet då Dyhrelill skötte klockorna —
vill jag nu förbigå. — Tittande ögon glodde derunder
bakom alla gardiner, och näsor sågos plattade mot rutan. Men
sången fortfor.
19. Lördag. Staden. Emili. — En likhet
med Kåhlman: „han bjöd mig alltid att göra hans syster
sällskap“. — Smickrerska! Menar du att det ej finns
fler likheter oss emellan? Kanske en till.
A. Lithénerna hos oss. Vid lilla sybordet
i salen hände sig så oförmärkt att talet kom på
tycken i allmänhet, — och Rosalie höll tal. „Och hur
man ändrar tankar“ och „hur ingen karl är stadig,“
— och hur Rosalies egna favoriter falla. — och Heicko och hans
tycke och — C'est à moi, mais je suis tranquil, chère
Rosa! — Thilda se tait. Coeur plein de bonté, toujours lui
même, ma pauvre petite!
Schlittage valserna göra ingen effect. Vi
promenera och ämnet fortsättes. Ämnet är trefligt
ibland, men jag tiger.
20. Söndag. Fonselius. — Qvistarna hos
Logren. Hammarinerna och vi hos Lithénerna. Ett skrattande passopp
— m. fl. spel. — Nordgren och Collander komma från
M a r k l u n d s b r ö l l o p p,
der H. supponerade att de hade druckit farbrorskål med Häggblom.
21. Måndag. Stark nordlig storm och regn
derjemte, hvilket inom 2 dygn bragte vattnet i elfven att stiga goda 3
fot.
22. Tisdag. Hemma suto vi på Kudnäs
— och studerade Almqvistska folkskrifterna. „Och hur jag qvistar,
och hur jag qvistar — så blir der intet utaf — i det toma!“
23. Onsdag. Onot och oqvarn, — men beautemps.
— Ett skönt Septemberväder. — Till qvistarna ämnade
vi då kom unga Lagermarckskan. — Likväl — klädet
till min nya kappa — ja det kan ej uppskjutas — „förlåt
att jag besvärar Farbror, men huru bredt är det?“ —
„8 quarter 5 tum. Vill inte bror stiga in?“ — „Tackar,
farbror, — ja kanske man kunde smyga sig till en bit musik.“
— Ack ja.
Familjen tout seul. — De yngsta promenera
ut — Mademoiselle à l'antichambre — ici de mon depart
etc. — et voilà! Monseigneur Maths nous y voit les deux. —
Cas comique! — Je m'imaginois être monsieur Lieutenant là
chez C. — Comique!
Ungdomen kom hem och gick i öfra salongen
— 6 ljus tändes upp, och man satte sig att spela — hvarunder
hände att Sophie kom för att söka rätt på mig
och mina villovägar, hvilket lyckades. — Thilda spelte sitt
Bervaldska stycke och Romberg Sv. folkvisor, Emelie les trois graces,
som gör skäl för namnet. — Tog ett blad ur Thildas
album och beramades gratulation i Fredag.
24. Thorsdag. Frosterus med fru en kort visite.
— Gumman Harald och Louise — Lovisa var meningen. — Stadna
för hela dagen. — Lovisas berättelser — om Wennerströms
korg — om d. 24 aug. 1834 (olyckligtvis
fick jag omöjligt reda på min Dagbok för denna dag) —
och mycket annat. — Vidpass kl. 7 följdes vi åt till staden,
Sophie med. — Åto så krusbär hos Lithéns
och sqvallrade — hvarpå flickorna följde oss — och
märkte till all lycka ej en blusare som låg och sof i mörka
diket vid vägen.
25. Fredag. Emilias Fransyska. — diavolo
— och Ernst Maltravers? —
Och Thilda Lindqvist XVII år.
Blifve dig, hvarheldst du går,
sorg och fröjd så lätt,
som du dem till sjutton år,
goda Thilda sett!
Hos samma skönlockiga, blåblinkande,
gladögda, unga 17-åriga Thilda samlades vi några i salongen
— lekte, dansade och spelte musik. Salongen vigdes in. Flickorna
hvilade turvis vid pianot. — Blindvals och blindmenuet. — Napoleons
marsch. — Emilie och Lundmark spela, Thilda trummar, Augusta slår
triangel, Cronhjelm sjunger — Effekten var ganska vacker — knappast
tror jag Thilda anade att hon var rätt söt med sin puka; det
klädde henne att vara litet förlägen. — Var det inbillning,
eller var det verkligen tanken på födelsedag och framtid —
i dag förekom mig Thildas väsen varmare, blicken mera uttrycksfull
— det låg en skymt af Emili i detta öga, som annars aldrig
mäter sig med systerns — — — —
Just samma qväll anmälte sig 2 af Lindqvistens
skeppare som hemkomna.
Samma qväll förljöds om en dans
i Jacobstad om Söndag — och strax var en plan å bane:
vi skulle resa dit. Hammarins alla, Frosterus med fru — Lindqvistarna
— Sjöbergarna — vi från Kudnäs — Hindrik
— och flera förmodades komma. Öfverläggningarna blefvo
i hast lifliga och vigtiga, besluten hastiga — Mammor, pappor och
Tanter courtiserades, det måste bli af! Blott Holstius och Stenrotharna
och Maria Wennerholm sågo liknöjda ut. Tänker han så
outgrundligen djupt på den sjuttonåriga Thilda?
Så förflöt vår glada qväll,
— och knappast hade vi varit mindre glada om vi också vetat
hvad vi ej visste förr än långt efteråt: att det
samma qväll var stor eldsvåda i Constantinopel!
26. Lördag. Sol mellan skyar. — Besök
af Magnus Essen, af Lithénerna, Turdinerna och Hindrik. —
Sällskapet, som satt i salen, beundrade schlittagevalserna och
W e c k s t r ö m s k a
g r a f s k r i f t e r n a,
dem jag föreläste. Åt „lilla Calle“ skrattades
så omåttligt, att vi med skäl kunde vänta regn i
morgon. —
Lithénerna komma ej med och gummorna ej
heller, om också aldrig Hindrik hade sagt: „jag tycker just
att käringarna kan bli hemma.“
§ 1. I n l e d n i n g.
27. Söndag. Tårar! Tårar från
himmelen — och hardt när hade de framkallat dylika på
jorden. Färden skulle nu ske, men regnet dröp. Jag såg
åt öster och vester och fann en grå himmel, jag såg
åt söder och norr och fann en svart himmel. Stundom saktade
sig regnet, stundom tilltog det. — 7 billetter, som denna morgon
gingo mellan Kudnäs och staden andades ömsom fruktan och hopp,
— trots mot ödet eller en stilla undergifvenhet för det
ohjelpliga. Bland dessa billetter var en af H: „Brunnowska traktaten
måste verkställas. Thierska partiet (d. v. s. Lithénerna)
skall få svårt att motsätta sig de stora makternas beslut.
Jag hoppas att vi snart skola kufva den rebelliske Paschan etc.“
— Icke Hammarin och icke Häggström, utan Heicko lånte
Frosterus' vagn. (!) — Mycket negotierades. — Först
Sophie, sedan jag parlamenterade hos qvistarna — och hade på
vår sida pappa sjelf och flickornas goda vilja. — Elises lilla
fint gjorde slag i saken: bud kom till oss: „far ni?“ Svar:
„Ja, om L:tens far.“ — Bud gick till L:tens: „de andra
far.“ — „Så! — då fara vi också“.
— Och trots en askgrå himmel och ett sakta perlande regn blef
färden af. —
§ 2. B e s ö k e t h o s k i s s o r n a.
Stort resande spektakel i 2 vagnar och 1 chaise.
1:sta vagnen: ära den som äras bör!
Doktor Frosterus med fru och två Sjöberg. — Decorationerna
voro gula — utom blå ögon och röda kinder.
2 : d r a v a g n e n: två qvistar
och två Topelier — Augusta fick ej komma — Kusk Johan
Johanson. — Decorationerna gröna och fondrideaun prydd med Hindrik
vextmärgs väl träffade porträtt. —
C h a i s e n: Handlanden Backman och Bokhållar
Dyhr. Decoration: ingen.
Afresa kl. 3. — Ankomst till kissornas land
kl. ¾ 5 e. m. Resan skedde i omvänd ordning —
chaisen ¼ före vagnen N:o 2 och vagnen N:o 2 ¼
före vagnen N:o 1 — hvarföre vagnen N:o 2:s fyrdubbla innehåll,
som på ett 2 mils håll utan uppehåll fått begagna
sig af parapluiens öfverhåll, till torrhetens underhåll,
och slutligen i godt behåll togo sitt tillhåll hos fru Sundholm,
— fruktade att ej alls få medhåll af vagnen N:o 1.
Nu är då att förtälja hurusom
Sällskapet, ankommet till Jacobstad, belägen i kissornas land,
fröjdade sig högeligen att se den i 4 rockar instufvade Doktorn,
den i 8 kappor inbäddade Doktorinnan och de små, runda gladögda
Sjöbergena anlända. — Nu hade man alltså förklän.
— Mutter Sundholm hade anledning att fägna sig — och skaffa
damerna rum hos den corpulenta gumman Jungfru Nyström — hvilka
rum befunnos äga en hög grad af äkta småstadstrefnad.
Himlen var allt mauvaise humeur — men Emilies
vid afresan nästan gråtfärdiga öga hade nu klarnat
liksom de andras — vi kommo öfverens att göra effekt —
att visa oss i en enkel elegans — och Emilie hade bordt ta sin boa
med! „Hvad vet kissorna! De hade kunnat ta den för en orm eller
något annat“ — hade Maria Wennerholm sagt.
Derpå gingo „lilla herrarna“ som
fru Sundholm naivt uttryckte sig, till gästgifvargården igen
och bodde der till dess tiden blef, att man skulle dansa.
§ 3. K i s s o r n a s B a l.
Kl. 7 skedde mönstring hos Jungfru Nyström
— Paraden befanns lyckad. Emilie hvit, Thilda hvit, Louise hvit,
Elise och Sophie ljusröda. Väl kunde deras cavalierer med låtsad
vårdslöshet och illa cacherad bålhet utlåta sig
på balen „vi föra med oss några proflappar på
NyCarleby societée“, — liksom vore ej herrarna sjelfva
också ett slags proflappar. — Kl. 7 ¼ begaf sig
sällskapet under regn och öfver slask till balen i Capten Idmans
nya gård.
Billetter brukades ej — entréen betaltes
contant, och vi inträdde i en liten ny timrad, temligen ljus och,
temligen full salon. Dansen var allaredan i full gång och var en
Svensk quadrille. På premièren dansade 6 par, på second
två med alnshöga cavalierer. — Musiken, bestående
af en klarinett, 2 fioler och en contrabas, var ganska försvarlig.
Midt under herrligheten inträdde nu hela långa raden ovanligt
gentilt och nobelt folk med en undransvärdt säker hållning
och ett slags modern nonchalance i hela sitt sätt att vara —
sväfvade graciöst fram genom hvimlet och tog plats i sidorummen
för att derifrån förunna de dansande en blick. Lyckligtvis
kommo dessa ej ur concepterna vid denna oväntade vue!
Det första som nu föll främlingarna
i ögonen var en mängd boas — på Borgmästarinnans,
Tullförvalterskans m. fl:s nobla axlar — hvarigenom strax
en olycklig fördom i grund vederlades.
Svårare var nu att vederlägga de andra,
ehuru k n i p a n bjöd till
att med en nobel frimodighet och en finuddig qvickhet tillrättavisa
våra ogrundade åsigter — i det hon t. ex. tackade
H. för Alörsfärden „fast vi intet hade mycket roligt
af den“. — H. som just ville göra sig grön och dansade
med henne första dansen!
Societéen var nu ungefär denna: 1)
Rultiga hedersgummor, som hade döttrar i dansen och sjelfva sågo
mäkta Jacobstadiga ut. — 2) Rultige Borgare — och Embetsnåder
af nyare uplaga, påhängda med mycken grannlåt —
noblast bland dem presenterade sig Knipan d. ä. — 3) Unga
dansande fruar med olyckliga eller tillgjorda blickar och affekterade
manér — Exempli gratia: Borg:nan T e n g s t r ö
m. 4) gamla mamseller af beskedligt utseende och godsinta miner
— Ex. gr. M:lle R u n e b e r g.
— 5) små vädersolar, veritabla och illmariga kissor, ex.
gr. Mad:lle K n i p e r; hvartill
kommer små pratsamma ämnen till coquetter, ex. gr. T h i l d a
M e l l b e r g. — 6) små
tystlåtna, godsinta, till en del ganska behagliga kissungar —
t ex. J o h. och F r e d r i k a
M e l l b e r g, M:lle
L i n d s k o g, M:lle
W i n s t é n — de sista
nysshemkomna från Stockholm, se ut att icke kunna göra någon
mask förnär — tyckas vara de mest lofvande af allihop.
— 7) omöjliga flickor af den tankfulla natur, att du hade lika
roligt att dansa med en stol — t ex. M:lle T i n g e l u n d.
8) ansenliga commerceråder med och utan fullmakter och något
blusigt utseende. — 9) yngre handelsmän med bekymradt utseende
— Ex. gr. T h u r e M a l m.
— 10) W e s t e r s t r å l e
ensam i sitt slag, egentligen skapad for stöfvelquadrillen, deri
han också är synnerligen humoristisk. — 11) A p o t h.
F a l c k e n, likaledes ensam i sitt
slag, Wallenii efterträdare i alltiallomtjensten. 12) Handelsbokhållare,
styrmän och skeppare, — hvilkas tal är legio, men hvilkas
förråd på hyfsning och god ton synes vara af nog microscopisk
natur. Alla dessa göra ingen stor figur i salongen och dansen, men
så mycket större i boufetten och vid trädkarlsbordet.
— Som bilaga till 9:de classen, bör jag ej förglömma
mer och mindre barska embetsmän, t. ex. Tullförv.
K n i p e r och Borgm. T e n g s t r ö m.
Hvilken effekt vi och våra damer gjorde,
vore förmätet att vilja afgöra. — Men vi kände
inom oss en obeskriflig noblesse — en säkerhet sådan man
insuper endast i stora verldens salonger. Och dessa våra blyga flickor
förde sig med en ledighet, en hållning, en otvungen grace som
var beundransvärd, — ej annorlunda än jag föreställer
mig ett sällskap hofdamer, som ville visa sig rätt aimabla på
en småstads assemblée. Det fruktansvärda i hela resan
var blott faran af ett alltför starkt sjelfförtroende —
ja högfärd för framtiden.
„Den söta“ — och verkligen
hygglige Falcken var likväl den ende, för hvilken kissornas
främmande aktade mödan värdt att visa sig på sin
älskvärdaste sida. Hvilket också ej blef utan sina följder.
Lilla Louise sades hafva gjort en eröfring
i Doktor Palin — men blott för qvälln. Den som berättar
denna uppbyggliga kisschrönika blef sjelf 5 gånger på
qvälln med storm eröfrad — först af alla 3 Mellbergarna
hvar för sig (Fredrique liknar den söta Mad. Koehler), —
sedan af M:lle Runeberg (taltes mest om Lectorn), sist af M:lle Tingelund,
— förutom alla älskvärda valsparentheser deremellan,
— och den oupphörliga cartecheelden från våra egna
varma, vackra och stjernglänsande NyCarlebyögon. Döm om
han icke slet värre ondt än Ryska arméen i Grusien! Under
stilleståndena språkade han med ett par resande vänner
Sevon och Aminoff — eller med den putslustige Westerstråle
— och rönte för sin del ett ganska humant bemötande.
— Flickorna drogos med Knipan — som valsade rätt vackert
med egen pappa och strax derefter af samma pappa uppbar en skarp skrupens
i anledning af något gräl.
Som bilagor till de i begynnelsen af denna sannfärdiga
historia uptecknade proflapparna på N:by societée, må
ej förgätas: Lundmark och lilla Cronhjelm, samt Walin och Skutnabb
(Johansson) hvilka alla befunno sig med i dansen.
Sålunda gick aftonen ej utan sina behag
till ända, och efter intagen lätt souper, afmarsade kissornas
främmande en corps som de kommit, — flickorna med näsdukarna
knutna öfver sina raknade lockar, — och vadande i smutsen med
hvita klädningar vid lyktornas sken. — Alla confektstrutarna
hade H. fått om händer — ett farligt förvar. Vid
gumman Nyströms dörr nickades vänligt godnatt.
§ 4. M o r g o n e n e f t e r B a l e n.
28. Måndag. Innefattas för det mesta
i orden: regn, snö, blixt, Hamer, Lundmark och Falcken — hvartill
kommer ett m e d m e r a af
frukost, pepparkakor och diner au café samt ytterligare m. m.
F ö r d e t f ö r s t a:
i regn, snö och blixt var ej möjligt att resa med så sublima,
sylphidiska väsenden i öpna vagnar. För det a n d r a
kom Hamer, för det t r e d j e
och f j e r d e blåste Lundmark under
Falckens bjudning. — — Så var det. — Henrik
Backman och undertecknad lemnade kl. 8 sin menlösa bädd —
Frosterus och Dyhr vid samma tid — och Hamer var kommen från
Wiesbaden och Wedel Jarlsberg till Jacobstad och fru Sundholm. —
Kl. 9 ½ uppvaktades damerna.
Vi funno dem litet bleknosiga och sömniga,
— svarta om lifvet, hvita om hjertat. Just nu var vigtig öfverläggning:
Apoth. Falcken — eller hans hyggliga Mamma — hade bjudit sällskapet
på caffe. — Nu, hvad besluts? Sällskapets Mamma, Doct:n
F., var för saken, sällskapets Tante, Sophie T., deremot. Många
men uppstodo — herrarna voro ödmjuka tjenare. Men som de unga
hjertan, pickande af lefnadslust; förhoppades att den söta apothekarn
ville ställa till dans, — så beslöts att stanna,
och det skedde så.
Nu kom Hamer, och ungarna rätte på
sig medan deras utnämnda Mamma presenterade dem till det bästa.
— Efter den visiten skedde att vi åto frukost, som skedde rätt
lefnadslustigt i lilla kammaren med sikrom, bakelser och rariteter —
hvarefter hände att confektstrutar och pepparkakor på obekant
sätt försvunno från näsdukar och ridikuler. Det är
så: Barnen leka med confekt, de unga med hjertan, de gamla med sitt
öde. Stundom händer att de unga äro leksaker åt hvarandra.
Som till ex. Thilda Lindqvist nu — den smärta, fina sylphen
Thilda — ej annorlunda var hon än en docka, en leksak —
blott man glömde att se på ögonens sublima skiftning —
en negligée som vi knöto under hakan, en collier som vi hängde
om halsen, allt klädde henne. I vår enfald tror jag vi sade
det högt. Derpå lemnades ungarna en stund i fred.
§ 5. D i n e r a u C a f f é
intogs kl. ½ 2. — Frosterus blef härpå bedragen:
„Middagen skall just smaka, ty Hamer och jag reste till Höckert
i mening att få oss frukost der, men gubbsnålingen begrep
inte meningen.“ Och flickorna måste just le. Stora bord slogs
nu opp. — Mutter Nyström kom in med caffebricka och fina hvita
skorpor. — Som höllos till godo.
„Döden, att jag mins så dåligt!“
Och ingen af alla de muntra caffesystrarna är nu här för
att hjelpa min möda att åt efterverlden förvara minnet
af kissornas främmande. Ack! af alla caffebordets händelser
har jag redan förgätit de flesta — så när som
på ett skrammel af tre st. mötande koppar, skramlet var en
duskål med små Sjöbergena: „Det föll sig igår
qväll så svårt att leka främmande midt ibland villfrämmande
folk“ — och unga bergena hade lika litet deremot som de andra
unga bergena i förra höstas.
Vuerna midt öfver gatan föreföllo
bekanta — och befunnos vara Fru Downer och Anna Lena Backman —
hos den sjuka Alex. Downer — flickorna hade varit der. Nu sågo
våra flickor allt litet yrvakna ut — och Thilda lutade sig
mot sophan i kammarn, — hvarföre vi önskade dem god fortsättning
på Falckens caffe — och lemnade dem åt sitt öde
tills vidare. — Väl borde jag också omtala tvenne unga
neglikors öde, hvilka Emilia bröt. Men det må vara. „De
brötos i sin skönhets ögonblick,“ som Almqvist så
vackert säger om flickan vid Jagtslottet, — och ingen död
är skönare än så.
Ungherrarna med sin utnämnda pappa Frosterus
funno vid återkomsten till G:gården för godt att reqvirera
middag — hvarpå följde d:o lur, och sedan en så
utsökt toilette för qvällen som möjligt. Man skulle
ju visa sin vackra sida på balen — och hur skulle mina i går
nedsmutsade glacehandskar duga? — Men det kostade ett språng
i väl 10 bodar för att få andra, — hvilket slutligen
lyckades, och kl. precis 7 på qvälln, försedd för
min del med 5 par handskar och vantar, infunno vi oss på Falckens
§ 6. C a f f é d e k i s s e s o u
l e s n e z l o n g s.
Emellertid är att förtälja huruledes
våra flickor med sin mamma kl. 4 e. m. hos den „lilla
hyggliga Apthekarn“ funno en liten utvald kissocieté —
hvaribland Mellbergarna, Knipan, M:lle Runeberg, några gummor o. s. v.
— Värden sjelf enda cavalier — arrangerade artigt ett spelbord,
der sällskapet roade sig med conversationsspel och tjufunge, och
klädde apthekarn i negligée — samt drogos sedan med Knipan,
som åter med fint raillerie anmärkte, „att Alörn
var rätt vacker — skada att vi dröjde der så kort“
etc. —
Derefter hände, att det blef mäkta tungt
att lefva, intet tecken till ballette sågs till, — värden
gick ut, och flickor och kissor voro ensamma med Franska Generalstaben
och Napoleon till häst ofvanför förmaksdörren. —
Ändtligen kommo Tullförv. Kniper — Doktor P. och provisor
Sten eller Stock — hvad han må ha hetat — samt några
sjöcaptener. „Det var dog et mandfolk“ som det heter i
O. T. — Och nu slogos deuxbatanerna å vid gafvel. —
In trädde tre nobla ynglingar med Liljebrunisk gentiliesse, åtföljda
af en vidsträckt Doktor i mannaårens blomma, — passerade
graderna med ett otvunget behag — förunnade de ålderstegna
kissorna en bugning — de unga en blick och introducerade sig således
sjelfva i brist på presentation. — Slutligen kom värden.
Eh bien, voilà des dames de tous les quantités et qualités!
— Mais des chevaliers? De la musique? — Du bal? Oh ciel —
monsieur apothicaire! Mes demoiselles, mes dames! Si vous saurez l'histoire
de mes 5 paires de gants! Och vår förvåning vexte till
lika höjd med kyrktornet i Jacobstad, — ramlade slutligen under
sin egen tyngd och uplöste sig i en ström af munterhet. Baletten
— antingen nu något misslyckades eller den ej var ens påtänkt
— blef verkligen — „en abstraktion utan realitet“.
— Gummorna suto för sig — små kissorna för sig
— våra till det mesta för sig — herrarna för
sig — och franska generalstaben med Napoleon i spetsen likaledes
för sig. — Vi främlingar gjorde likväl chocke —
och provisor Sten eller Stock pysslade med en kortlek i ena hörnet.
— Tingelundan m. fl. befanns omöjlig. Men desto pratsammare
var Thilda Mellberg — hennes musik och hennes förlofning var
ämnet som ganska lifligt afhandlades. — Hindrik drogs med gamla
Knipan — Sophie puttrade om hemresan — Emilie försökte
trösta henne — Falcken tryckte oss — kl. 8 kom thé
— och knappast var det unnangjort — förr än allmänt
uppbrott skedde.
§ 7. A f t o n e n e f t e r b a l e n s o m
i c k e b l e f a f.
O gatsmuts — du alla småstäders
arf och fideicommiss! jag beundrar ditt djup — i synnerhet då
man promenerar i hvita klädningar och balskor. Hvilka lifliga minnen
efter lemnar du ej då!
Vi voro nu hemkomna, förstås till Nyströmskan
och hade ändtligen tid att roa oss åt sällskapets dansanta
utseende. Samtliga flickorna hade förnyat gårdagens för
eröfringar beräknade toilette — af samma enkla skäl
som Souzet uppger i Hvita Pigueschen — och ungherrarna rapellerade
Liljebrunn. — Lifligt kommer jag i håg lilla Louise med sin
hvita klädning, sin ljusröda florsshawlette och sitt småförnuftiga
mörka öga! —
Ack Jacobstads luft! Nu blef ett väsende,
ett berättande, ett skrattande och sqvallrande, som ej var ängsligt!
„Det såg jag — och det sade den — och det svarte
jag (sch! Nyströmskan) — och sedan hände så och sedan
så, och då tyckte jag det o. s. v.“ —
Och Hindrik kryddade sqvallercalaset med peppar och salt. — Skulle
man möjligen finna sådant mindre nobelt af så väluppfostrad
ungdom, så svaras att det var Jacobstads luft — och att vi
gjorde kissorna all möjlig rättvisa, fast vi togo oss den friheten
att roa oss på deras och på egen bekostnad.
Bland annat förljöds att knipan d. ä.
hade förlofvat Dyhrn med någon af damerna (en Sjöberg?)
i anledning af en lånad collier. — Vid soupern projectertes
allmän gratulation — men hvem är fästmön?
Mutter Nyström hade obeskrifligt hedrat sig
— updukat en den agreablaste souper — hvilken, förenad
med det agreablaste sällskap, gjorde den agreablaste effekt. —
„Hvad gör du med den? Med doktorn? Med Ernst Maltravers?“
— Jag djerfves till och med tycka att dessa små Nyströmska
dejeunéer, dinéer och soupéer voro det bästa
af hela resan ty för resten föra vi alltför goda tankar
om oss sjelfva med oss hem. — Nu hette det: „felicississima
notte Signora!“ —
H. ne distinguait pas la Madame à bon part
— Elle me semblait si —
§ 8. A f r e s a n.
29. Tisdag. Nu är i korthet att säga
huru vi följande morgon lemnade kissornas land och Jacobs ånyo
ur sin aska uppblomstrande stad, der man likväl tydeligen märker,
att den gamla stammens folk icke brunnit opp med staden ehuru sådant
kunde haft sina välsignade följder, — utan fastmer ännu
fortfar att (om jag så törs säga) stå i andelig
knorr, och med händer och tänder streta mot den unga tidens
framskridande makt — kan någon bevisa motsatsen, så vore
det väl; det synes ju vara alldeles à la Bulgarin att bedömma
ett samhälle efter en dans och ett caffe, men det är nu en gång
så: känner man ej i sällskapslifvet den förädlande
doften af bildningens blommor, så är fara värdt att de
ej slagit ut ännu. — Lilla NyCarleby, med allt sitt frodiga
småstadsogräs, drages mycket mindre med sin gamla Adam, det
unga armbågas der redan med det gamla, och man märker sprittningar
af ett nytt lif. Lilla Jacobstad är ännu stelt som en frusen
fisk. Det är som en gammal taljfläckad tafla, på hvilken
inga nya förfriskande färger vilja fastna. — Bättre
skall det väl bli en dag, men när? En Wallenius med sin verldsbildning
har ej kunnat slå an en vackrare ton i Jacobstad, och det är
ett dåligt tecken.
Vagnar och chaisar rullade af kl. 8, och det förökte
ej litet sällskapets munterhet, att i samma ögonblick hördes
i gränden den melancholiska rösten af en jamande katt. Resan
gick fort. — I gröna vagnen gick talet om korgar — ja,
väl om att skjuta — men Thilda kunde ej lockas att säga
b till Emilies a. — „Det är roligt att åka i vagn
och vara rik och förnäm — javisst!“ — „Tycker
cousin?“
Mina qvistar planterade jag åter i deras
drifbänk hemma. — Pappa kom med många oförtjenta
tacksägelser i porten, och vi nickade atjé! Hos Mamma hemma
en afbön för dröjsmålet, som hennes godhet ursäktade.
Detta var nu Besöket hos kissorna —
i anledning hvaraf jag också skrifvit en visa, som af vissa skäl
„in nonum annum prematur“. Samteliga sällskapet hemförde
ganska glada reminiscenser och erkände, för att tala i Dumboms
anda, att man har ganska roligt i Jacobstad och ganska bildadt, ganska
angenämt sällskap blott man händelsevis för allt sådant
med sig. Punkt.
— Samma dag — Tisdag — rann det
några af oss i hufvudet, att man borde inbjuda Jacobstads societén
på dans och vedergälla deras artighet med en tiodubbelt större
och noblare. Marklund skulle resa — se der ett skäl att skynda.
Danshjeltarna — Backman — Dyhr — Topelius — vände
sig till gumman Calamnius — kl. 3 e. m. var beslutet fattadt
kl. — 4 bifallet — kl. 5 allt arrangeradt och annoncer kringsända
i NyCarleby och Jacobstad — till stor förundran för begge
städerna.
Middag intages hos trefliga Lithéner —
caffe hos språksamma Calamnier — thé i sällskap
med både Lithéner och Calamnier på Kudnäs. Mycket
talades nu om forntid och framtid, om i går och i morgon.
Lindqvistarna suto hemma och visste ej om balen
förr än af annoncen — hvarföre suto de hemma? för
det att somliga — o flickor, flickor nu Frithiof sade — — — —
Och jag tog mig före att le — ty tecknet var ej så dåligt.
S. d. kl. 7 a. afsomnade gumman A. Sahlbom 56 år gammal. Sofve hon i ro efter sina långa mödor!
l den unga tidens framåtskridande urverk var äfven hon ett
litet omärkligt hjul. Hon har ledt den kring henne upvexande generationens
första famlande steg på bildningens omätliga bana —
och många af dem hon ledde vandra nu framåt på egen
hand. Ack, visserligen är det ett vackert kall och en välsignad
möda att öpna det unga ögat för kunskapens första
oskyldiga ljus, att knyta på barnets späda skullra de vingar
hvarmed den mognade menniskan skall svinga sig högt öfver det
låga grus der hon föddes! Fader och moder stödja våra
första steg på jorden, läraren eller lärarinnan våra
första steg deröfver, vår tankes barnsligt försagda
flygt emot höjden. Må vi tacka de sednare liksom de förra.
— Nu först har den goda som bortgick hunnit det rätta slutet
af sin abc-bok: „Herren vände sitt ansigte till oss och gifve
oss en evig frid. Amen.“ —
30. Onsdag. — Onsdagen arrangertes för
resan och corresponderades med farbror. — Åter uplät himlen
sina tårekällor, det regnade ouphörligt hela dagen.
I N y C a r l e b y v a r d e t o a g t a d t
B a l.
Vi skulle i vår statsvagn resa till staden
och balen — hästarna måste ledas — dåliga förebud!
— Sent kommo vi — valsen var slut, den första Françoisen
var redan i sin blomma. Det var Lithénska Salongen.
Societéen såg glad ut — många
stads- och landsbor saknades. Ingen enda själ från Jacobstad,
musikanterna unnantagna. Vi himlade oss öfver regnet, men sedan förljöds
att Falcken rest till GCarleby, och hur skulle något bli af utan
honom.
Var det den partiska jemförelsen blott? Men
mig förekom NyCarleby i all sin nuvarande gleshet vackert och älskvärdt.
— Säge hvad man vill om dess små brister, man skall likväl
finna rika källor af naturligt flödande trefnad. Man skall finna
lif — och det är det första; man skall finna själ
i månget öga — hjerta på många läppar,
och det är poesie fast utan rim och meter.
Djupet först och sedan ytan. Hjertat först,
sedan formerna — den vackra blicken — den flygande locken —
den smärta midjan o. s. v.
Likväl såg det i början alldeles
intet animeradt ut. I stor trängsel tappar man bort sig sjelf —
i allt för godt utrymme syns man för mycket. — Men det
tog sig — och dertill bidrog den ovanligt fullstämmiga, ovanligt
taktfulla musiken. „Det gick för väl.“
T. ex. jag och M:lle Rundström svingade rundt
med strömmen; men tungt gick det visserligen. „Svenska valsen“
öpnades af mig och lilla Louise Sjöberg med yrvädersfart.
— Ja verkligen! Lilla Louise tar upp sig — valsar! bra, etcetera.
Har varma vackra ögon etcetera. — Men — med Emilias drömmande
öga dansar jag Françoise och jemför 2 societéer
— med Thilda Lindqvists länga lockar potpourrie och utdelar
blomman af NyCarleby ungdom — „åt hvem ger du den? och
åt hvem den? — åt hvem mig? och dig sjelf — säg
åt hvem?“ — Med Thilda Lithéns vackra blickar ett
potpourrie — med Rosas språksamma munterhet en öfverdådig
Françoise, och så vidare. — Flygande munter var en väderqvarns
Cottillon. — Det var i andra potpourriet med den andra Thilda. Två
Cottilloner följde tätt på hvarandra — liksom den
1 Jan. 1839, då jag på samma ställe dansade samma dans
med samma (dåförtiden scharlakansröda) flicka —
Särdeles treflig var vännen Forsström.
Wilh. Sjöberg höll sig till systrarna och qvistarna — broderskapet
förnyade vi. —
Under balen subscriberades på Kalevala och
Höstispiggarna. Souper intogs. — Strax derefter serverades galoppade.
— Och det led in på natten. — Mig frågade mången
om resan — i morgon — åh aldrig — det är säkert
— och derpå följde commissioner utan ände.
Ljusen brunno i piporna och musiken tystnade —
rösterna tystnade — men hjertat slog. Och hvaraf slog det? —
Af sista valsen — af valsen allena? — Månn ej af ungdom?
Poesie des Lebens — ! Jag ville veta om du i afton klappade under
ljusblå blommor af musslin — ? Kl. var 2.
För att betäcka tillställarens
möjliga förlust sammansköto ungherrarna 18 Rdr. —
Och under balen hade vi inträdt i den ruskiga October. |