När Norge fått Sankt Olof, kunde Sverige ej längre umbära ett helgon och uppfann Sankt Erik. När Sverige ännu därtill fick Sankt Brita, kunde Finland ej stå efter och uppfann Sankt Henrik. Än i dag är det under en påfves värdighet att icke uppfinna åtminstone ett nytt helgon. Men helgonglorian föll i pris, och man återgick till romarnes sed att tillbedja en Cæsar som Gud. Minnesstodernas långa rad begynte med kejsare och konungar, hvilka åter funno det prisvärdt att resa stoder åt sina fältherrar. Efter dem följde de store upptäckarne, vetenskapsmännen, tänkarne, skalderne, folkhjeltarne, industrimännen. Grafvarnes bilder hade länge förherrligat stora och små personligheter. Finland är sannolikt det enda land, som frångått rangskalan, ty dess första minnesstod restes åt en vetenskapsman, den andra och tredje åt skalder. Efter dem följer en civil styresman, en biskop och slutligen, där sed varit att börja, en kejsare. Man må ju unna ett folk den menskliga svagheten att förherrliga sig sjelf i sina store män. Något måste förlåtas kärleken och något qvarstå af föredömet. Döden, som utjemnar stort och litet, reser en piedestal åt de bortgångne. Bristerna falla bort, ett lifs betydelse framstår ogrumlad. Det är renande och uppfriskande att dock se någonting oåtkomligt för afunden. Fortgår det, som härtills, skall nästa sekel se flera döda i marmor och bronz, än lefvande i folkens främsta leder. Ett folk af sten är dock någonting spöklikt. Man framsöker ur grafvarna den upphöjda storhet, som ej mer finns i den lefvande samtiden. Om marmorn eller bronzen kunde le, huru ofta skulle ej medlidsamt löje spela kring de stela läpparne af mensklighetens heroer på piedestalerna! Vanitas vanitatum! [Fåfängligheters fåfänglighet.]
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||