Om tjäran.

Vill du veta, huru tjäran brännes i dalen om sommaren? Far går i skogen. Där ser han smala tallar växa på mager jord. De duga icke till stockar och plankor; men far vet vartill de duga. Om våren katar han dem, och det gör han så, att han med ett vasst järn bortskalar en rand utav barken. Nästa vinter skalar han ännu mera bark av samma träd, så att blott en smal rand är orörd på stammen. På de bara ställena har nu tallens kåda sipprat ut om somrarna.

Tjärhandel.

Tredje vintern hugger far de katade träden, klyver dem och torkar dem. Därpå gör han en rund grop med jordvall, som kallas  t j ä r d a l. Dit radar han det kådiga virket och betäcker det med grästorvor och sand. Sedan tänder han dalen; men den får icke brinna med låga, utan endast med glöd. Av hettan förvandlas nu kådan till  t j ä r a  och rinner ut i tunnor genom en ränna i dalens botten. De fyllda tunnorna säljer far åt köpmannen i staden. Köpmannen tömmer en del av tjäran i en stor kopparkittel och kokar den där till beck. En annan del låter han vara i tunnorna och för dem, jämte becktunnorna, till sitt skepp. Skeppet seglar till främmande land. Där säljer skepparen tjäran och becket, som ej kunna göras i det främmande landet. För pengarna köper han sedan salt, kaffe, socker och många andra goda saker, som ej kunna göras i vårt land. Allt detta för han i skeppet till köpmannen, och köpmannen säljer det sedan åt oss. Så byter det ena landet sina varor med det andra landet. Och så få alla vad de behöva.