Var få vi en julgran?

(jul-lek.)


Nisse och Nasse hava gått till skogen att hugga en julgan.

Barnen föreställa träd: en är björk, en är rönn, en är hägg, en är asp, en annan är tall och den sista enrisbuske. Den längsta är gran. Den minsta kan vara en stjärna, som gömmer sig bakom granen. Få träden något vitt över sig, så föreställer det snö.

   
NISSE. Uff! Det är besvärligt att vada genom de höga drivorna. Äro vi nu i skogen?

 
NASSE.
Nå, det måtte vi vara, efter här stå så många träd.
   
NISSE. Så knotiga och så knaggliga! Sådana dromedarer duga icke till annat än ved.
   
NASSE. Skäms du icke, Nisse, att banna de beskedliga träden? Nu stå ju många utan löv, men du skulle se när våren kommer och de kläda sig gröna för att taga emot göken!
   
NASSE. Korvstickor äro de och inga träd. Innan vi söka en julgran, kunde vi först hugga oss ved till en julbrasa. Vad säger du, om vi skulle börja med björken?
   
NASSE.

Får gå. Björk, vill du bliva en bra julbrasa? Mor skall koka en så skön gröt på dig, men du får icke spraka i gröten.


     BJÖRKEN (sjunger)}.
Ack, låt mig stå till nästa vår
i skogens gröna salar,
när i min krona trasten slår
och muntra kucku galar!
Då lövas jag i solens sken,
då kvittrar jag på minsta gren
för skog och berg och dalar.

   
NASSE.

Stå du till våren, björk. Det är bättre att du sjunger för oss, än att du sprakar för oss. Men här är en gammal, avsigkommen hägg. Svara, hägg, vill du bliva en julbrasa? Mor skall koka lutfisk på dig.


     HÄGGEN (sjunger).
Ack, låt mig stå till sommardag,
så har jag sol att hoppas!
Då står jag vit i ungt behag,
när mina blommor knoppas.
Då doftar jag för fält och dal,
och barnen möja sommarsal,
när mina grenar toppas.

   
NISSE.

Kan man höra? Han tänker blomma ännu, den gamla stubben. Nå, blomma du, vi taga i stället den unga rönnen. Rönn, vill du bliva en julbrasa? Far skall berätta sagor för dig om små älvor i månskenet.


     RÖNNEN (sjunger).
Nej, låt mig stå till nästa höst!
Då blir min druva mogen.
Jag har en vän, som är min tröst,
då kommer han så trogen.
Det är en liten sidensvans;
då står jag röd i aftonglans,
och röd och gul är skogen.

   
NASSE. Och du tror, att han kommer för din skull? För dina bär kommer han, rönnstackare! Men det är detsamma, du må gärna stå. Här ha vi en surmulen tall med mossa och skägg. Tall, vill du bliva en julbrasa? Farmor skall berätta för dig om jättar och troll.
   
TALLEN. Låt mig vara i fred! Jag ämnar bliva ett skepp.
   
NISSE. Vad för slag? Skall du bliva ett skepp? Nej, tall, därtill är du för smalbent. Uh — torka dig om skägget, du är ju nedsmetad med kåda. Vi kunna taga enrisbusken; han känner konsten att spraka. Enrisbuske, vill du hackas fin och strös om julmorgonen i vår förstuga?
   
ENRISBUSKEN. Understå dig att röra mig, så skall du se, hur jag klöser! Jag ämnar bliva en sprättbåge.

 
NASSE. Kantänka! Det är fasligt vad alla träd i dag äro knottriga. Lyckligtvis ha vi här en präktig julgran. Hugg honom, Nisse!
   
GRANEN. (springer undan). Pytt fick du.
   
NISSE. Han springer! Det var en baddare. Det var det första träd jag sett springa i skogen.
   
NASSE.

Att du kan vara så enfaldig! Har du icke sett, huru träden springa, när man kör om vintern med god fart på en skogsväg? Mota honom du, så tager jag fatt honom.

De jaga granen. Alla träden ställa sig i vägen för dem och beskydda sin granne. Slutligen stanna träden i ring, och granen står mitt i ringen.

   
   
NISSE.
(utanför ringen). Jag står icke längre ut. Har man någonsin sett en så inpiskad skog? Jag har fått sex bulor i pannan av att jag puffat mot trädstammarna.
   
NASSE. (utanför ringen). Jag har sju hål i jackan och sex i byxorna, för att jag snavat omkull över stubbar och trädrötter.
   
NISSE. Vänta du, gran; jag skall hacka dig till granris och strö dig efter en likprocession.
   
NASSE. Nej, Nisse, var icke dum! Granen vet ju icke, till vilken stor heder han kommer. Hör nu, Grangren eller Granberg, vad du må heta, vi ämna hugga dig till en julgran. Vi skola kläda dig i blommor, stjärnor och guldäpplen. Du skall stå mitt i salen, du skall skina av ljus, alldeles som himmelen skiner av stjärnor. Låt nu beskedligt hugga dig, ty en sådan hög ära kan aldrig vederfaras dig här i den mörka skogen.
   
GRANEN. Bryr jag mig om den äran? Jag tycker mer om att själv växa ända upp till himmelen.
   
NISSE. Skäms du icke att vara så högfärdig?
   
NASSE. Nej, vänta, Nisse; trät icke nu! Vet du icke, Grankvist, att du skall få höra änglarna sjunga om julmorgonen?

 
GRANEN. Ja, det är nog skönt, men det hör jag har ute också.
   
NISSE. Skatorna hör du, din stackare, och de skratta åt dig.
   
NASSE. Håll din mun, Nisse; du bara förargar honom. Hör nu, Granfelt, tycker du om små glada barn?
   
GRANEN. Ja, det tror jag. Vem skulle icke tycka om dem?
   
NASSE. Nå, om du nu låter beskedligt hugga dig till en julgran, så lovar jag dig, att många små glada barn skola taga i ring och dansa kring dig, och de skola alla hålla så hjärtligt av dig.

 
GRANEN. Det var en annan sak. Kan jag göra barnen en glädje, så må du gärna hugga mig i små bitar. Damma till bara!
   
NASSE. Det var hederligt talat, Granholm! Men så skall du också bli fin. Och nu är väl skogen så artig och makar åt sig en smula.
   
BJÖRKEN. Få vi med av konfekten?
   
HÄGGEN. Få vi guldstjärnor?
   
RÖNNEN. Få vi russin?
   
TALLEN. Få vi flaggor?

 
ENRISBUSKEN. Få vi basa barnen, när de rycka pälsen av julgubben.
   
NISSE. Jag skall basa er!
   
NASSE. Vänta litet, jag vet vad ni få. Julgubben skall dela ut sina sköna klappar åt hela skogen. Unga björk skall få en ny sol på himmelen och en guldkam för sina hängande lockar. Gamla hägg skall få en ny vår och nya blommor. Liten rönn skall få körsbärsvin i sin klase och ett sammetssläp för sin sidensvans. Tallen skall få en skeppskråka i sin topp och enrisbusken en sax att klippa sina långa naglar. Jag vill bedja snöflingorna, att de sockra hela skogen vit, och sedan skall jungfru Solsken smälta sockret till karameller. Vad säger du nu, allrakäraste skog? Är du nöjd med julklapparna?
   
ALLA TRÄDEN. Tack, Nasse, nu skall det bli muntert i skogen. (De maka sig ur vägen och lämna granen fri.)
   
 

Nisse och Nasse hugga granen.  Alla träden sjunga och dansa:


Nu så dansa vi i ring på ljung och snö,
nu så kransa vi omkring vår unga mö.
Julegran är skogens gröna vinterbrud,
julegran skall bo så skön i blomsterskrud,
och brudtärnor har hon nog på balen.
Himlens stjärnor fålla brudens slöja rik,
himlens änglar hålla där så ljuv musik.
Nu så gläntar jul i port och kammardörr;
vänta nu en smul, han fort är här som förr!
Ingen brud är skön som lilla julegran,
ingen skrud är grön som hon i hela sta'n;
julekväll står bröllopet i salen.



Zacharias Topelius.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.



Stadens gran julen 2008.
Stadens gran julen 2008.
Foto: Lars Pensar.



(Inf. 2008-11-15, publ. 2008-12-16, rev. 2008-12-16.)