Detta
var även fallet med avseende å elevernas begagnande av starka drycker,
vid vilka visserligen en och annan under sin tidigare existens såsom matros,
lots, industriarbetare o. s. v. varit ej alldeles ovan att begagna. För min
del brukade jag ej i internatet spionera och »undersöka» elevernas
skåp och andra gömmor, vilket tidigare ibland har skett. Men en gång
råkade jag vid terminens ingång vid min inspektion av internatet se
på hyllan i ett för tillfället öppet skåp en rätt
försvarlig brännvinsbutelj. »Jaså, Ni tycks ha försett
Er med vägkost? sporde jag.» — Buteljen är inte min utan
en här i närheten bosatt folkskollärares, som tills vidare deponerat
den här för att i morgon avhämtas. Jag tillkallade nu vaktmästaren,
som i min och samtliga interners närvaro sönderslog »corpus delicti»
mot grundvalen. Kostligt var att se de bedrövliga minerna hos den verkliga
ägaren, som vid närmare undersökning befanns »mer än
misstänkt» att ha gått med falskt vittnesbörd och även
några andra, som kanske hoppats få del av välfägnaden. —
En ännu sorglustigare händelse kan jag även i slikt avseende här
relatera.
Efter min hemkomst från en å tjänstens vägnar
företagen resa till Helsingfors, rapporterade en av seminariets lärare,
att två av läroverkets i staden boende lärjungar jämte en
folkskollärare hade haft för sig ett dryckeslag och råkat i slagsmål
sinsemellan och till och med hamnat i polisfinkan. Saken befanns dock ej så
svår, som den först relaterats. Jag besökte i alla fall de skyldiges
bostad i sällskap med seminariets vaktmästare och konfiskerade i de
anklagades frånvaro en till hälften tömd större punschkanister,
vilken medtogs. De tre anklagade tillspordes nu av mig vid kansliförhöret,
hur det nu rätteligen förhöll sig med hela affären. Gossarne,
som haft någon timme på sig att eftertänka försvaret, uppgåvo,
att de blivit så intresserade av min senaste beskrivning i geografi av de
sedvanliga tjurfäktningarna i Spanien, att de vidtalat en av sina forna kamrater,
en folkskollärare, som tidigare varit sjöman och även, enligt uppgift
närvarit vid en tjurfäktning i Barcelona, att »åskådligt»
beskriva tillgången, vilket skett så handgripligt, att den som föreställde
tjuren råkade »smått i gräl» med sin toreador. Jag
tillsporde nu folkskolläraren, som agerat picador, om publiken under den
tjurfäktning han bevistat i Barcelona, brukade även under pauserna inmundiga
någon slags traktering. »Visserligen, bananer och apelsiner»!
»Jaså!» — sade jag och framtog punschflaskan. »Antagligen
också dylik vederkvickelse»! Nu kunde naturligtvis delinkventerna
själva ej mer hålla sig allvarsamma, utan brusto, trots situationens
allvar, i skratt.
Straffet blev efter förhållandet relegation
på viss tid. En kort tid härefter verkställdes sedvanlig inspektion
av överinspektor Rauhamaa, åt vilken jag berättade den tokroliga
historien. Han skrattade omåttligt och sade sig komma att roa skolstyrelsens
medlemmar under kaffepauserna med berättelsen.
Ett par veckor därpå
besökte jag åter i tjänsteärenden skolstyrelsen. Dåvarande
överdirektören, baron Yrjö-Koskinen kom storleende emot mig och
hälsade mig hjärtligt välkommen från Nykarleby seminarium
med dess »fiffiga tjuvpojkar till seminarister». Vi ha haft omåttligt
roligt, hela skolstyrelsen, åt Rauhamaas referat av tjurfäktningen
i Nykarleby!» Ja, ja! Icke alla pojkar äro paddor i livets morgon,
säger den store humoristen Mark Twain.
Några allvarligare, längre
relegationer förekommo dock inte under hela min tid vid läroverket och
ingen enda för alltid.
Elevernas uppförande under lektionerna
var huvudsak mönstergillt, utom för en enda högst originell lärare,
t. f lektorn i slöjd, som visade sig vara omöjlig att upprätthålla
något slags disciplin, varför han ej heller utnämndes till tjänsten.
Fliten och uppmärksamheten lämnade åtminstone vad mig vidkom,
ej egentligen något att vidare önska och jag bevarar i tacksamt minne
hela min lärarverksamhet hos mina »präktiga» svenska gossar.
—
I normalskolan (övningsskolan) var även detta fallet med
lärarkandidaterna. Men många tokroliga episoder inträffade vid
deras »uppvisningar» och övningslektioner, som av de olika seminarielektorerna
till allmän gamman refererades. Det var naturligt, att de unga och ovana
lärarna ofta missförstodo sina lärares anvisningar och därför
gjorde sina misstag. Några av de »'roligaste» må här
kanske kunna refereras.
Så t. ex. berättade en av lärarkandidaterna
under en lektion i biblisk historia, huru Jesus vid intåget i Jerusalem
begagnat sig av ett ovanligt kräk, nämligen en åsna. — Varför
gjorde han det och red ej på en häst? När normalskoleklassen naturligtvis
ej kunde besvara frågan, ville läraren leda eleverna på rätt
spår genom att fråga: »Nå — vilka egenskaper utmärka
åsnan»? Läraren ville förstås få fram ödmjukheten.
Men som ofta sker, var ej elevernas tankegång densamma som lärarens,
utan en liten flicka svarade: »Åsnan är — envis!»
Läraren tappade koncepterna och tillade: »Ja, ja, det är rätt
svarat!» — När nu religionsläraren anmärkte om kandidatens
»dumhet», att förlikna Frälsaren vid en »åsna»,
svarade han indignerad: »Inte mente jag precis så — och för
resten var jag mindre väl förberedd!»
En annan gång
behandlades instiftandet av nattvarden och kandidaten, en morsk och ståtlig
yngling, berättade åt klassen, huru Jesus meddelade åt sina lärjungar,
att en av dem i den natten skulle förråda honom. Petrus bad nu Jesus
uppgiva förrädarens namn och fick genom Johannes veta, att det var Judas,
åt vilken mästaren räckte det indoppade brödet. — Judas
begav sig därpå ut. Kandidaten ville nu riktigt åskådliggöra
hans förbrytelse genom att knyta näven, stampa i golvet och med dundrande
röst till klassens fasa utropa: »Och från den stunden for satan
in i Judas!»
En gång skulle en annan lärarkandidat inskärpa
tionde budet. Vid meddelandet att man ej bör »hysa begär»
bl. a. till sin nästas hustru, frågade kandidaten: Hur kan man locka
henne därtill? En liten tös svarade: »Man visar henne — pengar.»
Ja, ja, så är det — svarade läraren.
Det syndiga bruket
av svordom pointerades av en lärarkandidat åskådligt genom att
låta tre av eleverna giva exempel på dylika, tills religionsläraren
fann nödigt att ingripa och göra slut på exempelgivandet.
Under
en övningstimme i assyrernas historia berättade kandidaten, som av mig
uppmanats, att vid tillfälle kombinera elevernas kunskaper i allmän
historia med lämpliga sådana i bibliska historien, hurusom assyrerna
drogo ut i härnad enligt bibelns ord med »hästar, vagnar och resenärer».
Barnen fingo beskriva en häst och därtill en vagn. »Vem har sett
en vagn?» — En liten flicka uppgav »fiskal Olssons vagn!»
Jaha — det var rätt! »Men vad förstås med resenärer?»
Ingen av barnen hade någonsin hört det ordet. Jo — det var —
lievagnarna som kördes in i fiendens läger. Vid min kritik av en dylik
dumhet medgav kandidaten, att han själv ej förstått, att med resenärer
menades kuskarna på lievagnarna.
Under en annan övningstimme
berättade en kandidat, att mongolerna plägade efter sina segrar uppresa
såsom troféer sina slagna fienders huvudskålar såsom
pyramider av »mansspillning!» Då jag frågade, varifrån
han fått denna häpnadsväckande notis om mans spillningen, svarade han: »Ur direktorns egen lärobok». — Men där
står mans spillan, icke mansspillning! »Ja — jag har aldrig
hört ordet mansspillan! »svarade kandidaten. Vis av skadan lät
jag i följande upplaga av min lärobok eliminera både detta och
andra ovanligare språkbruk för undvikande av dylika »qui pro
quo» för framtiden.
Många andra dylika roliga »misstag»
kunde ännu refereras. Men dessa i början unga och ovana lärarkandidater
blevo likväl sedermera goda och kunniga lärare i sina respektive skolor
och läroämnen. »Alla barn i början», lyder ordspråket,
och övning ger färdighet».
Om mina lärjungars flit,
intresse och uppmärksamhet vittnar även det uttalande, som gjordes mig
av ett par tre studenter, att seminaristerna, enligt vad de själva fått
erfara, hade åtminstone samma och ofta till och med, långt bättre
och gedignare kunskaper, bl. a. i historia och geografi än studentkandidaterna.
Detta berodde väl kanske också därpå, att jag städse
inskärpte hos mina elever att de utom läroböcker de skulle läsa
historiska och geografiska vidlyftigare arbeten och skildringar.
Arbetet
bedrevs, vågar jag påstå, rätt intensivt vid läroverket.
— Men säger den vise Salomo: »Arbete haver sin tid; vila och nöjen
även sin!»
Vad nu seminaristernas nöjesliv beträffar,
så sörjde såväl läroverket som de själva för
nödig omväxling och förströelse. En afton i månaden
samlades hela läroverkets lärar- och elevkår till tedrickning
hos direktor, där programmet utfördes av eleverna själva med deklamation,
sång och musik. Ett elevkonvent existerade även med ungefär samma
program vid sina tillställningar i seminariets festsal i direktors och särskilda
lärares närvaro. Även någon konserttillställning gavs
av eleverna under musiklektorns ledning. Dimissions- och examensdagen gav direktor
alltid en större middag för lärarpersonalen, inbjudna stadsbor
och de avgående lärarkandidaterna. Härvid höllos förstås
vederbörliga tal och bjöds på sång och musik. Det bästa
förhållande rådde alltid mellan lärare och elever, kanske
bättre än vid många andra undervisningsanstalter.
En komisk
episod från min första närvaro såsom nyss bliven ung lektor
vid en dylik dimissionsmiddag vill jag även referera.
Dagen före dimissionsexamen uppvaktades jag av en av de avgående
kandidaterna. »Jag har erfarit, att Ni, vår unge, nye lektor
skall vara något slags skald eller poet. Nu ville jag därför
bedja Er vara god och genomgå det tacksägelsetal till lärarne,
som kamraterna anmodat mig att enligt hävdvunnen sed hålla.»
— »Gärna skall jag stå till tjänst»,
blev mitt svar. Så inföll examensdagen och till min häpnad
framträdde icke min besökare, utan en helt annan, en av hans
kamrater och — höll precis samma tal,
som jag genomgått. På min fråga av den som utarbetat
men ej hållit talet, berättade denne, att han halva natten
gått på golvet, inpluggande med hög röst talet i
fråga. Hans med honom inneboende kamrat, som låg till sängs,
som han trodde insomnad, hade lärt sig talet utantill —
»och skyndade före mig att hålla mitt tal! Tänk
så oförskämt!» vilket jag skrattande bejakade.
»Pueri
sunt pueri et pueri puerilia tractant» (ungdom är ungdom, och ungdomen
älskar att utöva pojkstreck), säger en gammal, romersk författare.
Vad till sist den pedagogiska utvecklingen beträffar, så var den och
måste vara rätt individuell hos olika lärare. Några nyare
metoder torde dock icke i nämnvärd mån kunna sägas ha gjort
sig gällande, särskilt var detta fallet med de äldre lärarna,
liksom även med — läroböckerna. Inspektioner från överstyrelsens
sida gick även i vanliga gängor, utan att vederbörande kunde eller
kanske ens ville göra egentliga anmärkningar.
I mina historiska och geografiska läroböcker införde jag,
efter franska, tyska och amerikanska likartade läroböcker, även läsestycken både
på poesi och prosa.
Arbetstiden blev småningom
förändrad. Då jag först kom som lektor till läroverket,
hölls bön klockan 6,30 f. m. Lektionerna begynte precis kl 7 f. m. Senare
framsköts tiden till 8 f. m. — Den tidiga morgontimmen var också
en av Uno Cygnæus karaktäristiska »tyskheter», som efter
hans avskedstagande liksom ett och annat för övrigt borteliminerades.
Elevernas
materiella villkor och välbefinnande voro i allmänhet rätt tillfredsställande.
Levnadskostnaderna för externerna voro ännu jämförelsevis
låga. Seminaristerna gingo snyggt klädda, vanligtvis i vadmals- eller
bomullskläder och levde anspråkslöst. Mången, liksom de
forna skoldjäknarna på 16- och 1700-talet, levde delvis på från
hemmet medhavd vägkost i bröd, smör, »fioler» (= fårbogar)
m. m. dylikt. — Flirt och besök hos kamrater och stadsbor förekommo
mera sällan. — Tobaksrökningen var förbjuden, särskilt
inom internatet och läroverksområdet, men dock »tjuvröktes»
här och där av en och annan. — Teaterbesök gavs ej just, tillfälle
till i »Nordens Betlehem», men kyrkobesöken torde varit ganska
allmänna, i synnerhet under direktor Sundvalls tid.
Något »snobberiväsen»
frodades åtminstone ej under min tid vid seminariet och läroverkets
egentliga grundläggare och uppfostrare, direktor Conradi torde i själva
verket härvidlag varit den som från första början visste
att anslå den rätta tonen och andan, icke minst med sitt skarpa gyckel
om, såsom jag hört berättas, några små, första
ansatser förekommit. Så t. ex. ville en av hans dåvarande elever
antaga det friherrliga namnet Gripenberg i stället för det fäderneärvda,
fornsvenskt klingande »Döragrip» i Kronoby; en annan åter
vid namn Oljelund ville för att undvika kamraternas skämtsamma förvridning
Smörjelund få kalla sig med det grevliga namnet Bielke, men intetdera
godkändes av direktorn, som förargad slutligen frågade, om ej
även någon ville antaga ett kungligt eller kejserligt namn såsom
Vasa, Bernadotte eller Habsburg.
Tvärtom ha våra forna Nykarleby
seminarister på helt annat och bättre sätt hedrat sig själva
och sitt läroverk genom att med fortsatt iver egna sig åt studier och
annan samhällsverksamhet. Bland den långa meritförteckningen över
dylika finnas filosofiedoktorer och magistrar, seminarielärare, predikanter,
seminariedirektorer och andra skolmän, präster, bemärkta skalder,
författare, tidningsmän och politici samt på praktiska banor framstående
bank- och affärsmän; ingen här nämnd och ingen glömd!
I sanning, är ej detta om något ett »monumentum perennius»,
ett bestående minnesmärke och vittnesbörd av detta vårt
kära, svenska, manliga seminariums härliga kulturgärning, till
favör både för dess lärare och lärjungar. Måtte
det så även alltid förbliva »per secula secularum»
i växlande tider och förhållanden.
För att till sist sammanfatta allt detta, vågat jag påstå,
att andan var god, till och med mycket god
hos seminariets ungdom. Att den var svensk och fosterländsk behöver
ej vidare påpekas. I jägarrörelsen och vårt frihetskrig
deltogo även forna seminarister med ära och uppoffringar av
hälsa och även liv.
I den rikssvenska litteraturen
har framställts seminaristtyper sådana, som en Cronschoug och Bengtzén.
Under min 33-åriga lärarverksamhet vid seminariet och fortfarande förbindelse
med mina forna lärjungar har jag aldrig påträffat dylika typer.
Försynthet och anspråkslöshet ha utmärkt våra svenska
folkskollärare, som aldrig uppträtt pockande och utmanande varken i
ett eller annat avseende. |