Den 7 september 1920 ha trehundra år förflutit sedan Nykarleby genom ett kungsbrev av Gustav II Adolf grundades. Under dessa tre sekel har staden haft många växlande öden, men dock överhuvudtaget försvarat sin plats såsom förvaltnings- och bildningshärd, om också icke såsom ett mera betydande affärscentrum i sin landsdel av det svenska Österbotten. Bland hembygdsstäderna har därför också Nykarleby allt från sin grundläggning, först genom sin trivialskola, sedan genom sitt seminarium och sitt i proportion till befolkningsnumerären rätt stora antal tjänstemän och bildade, s.k. ståndspersoner, varit och erkänts vara den i intellektuellt hänseende mest intresserade och framstående av hembygdens svenska städer, icke ens Vasa stad undantagen. Sedan den egentliga affärsverksamheten genom olämpliga hamn- och motiga kommunikationsförhållanden avtagit och allt mer reducerats i jämförelse med grannstäderna, har en viss ersättning i senare tid särskilt vunnits genom dess förhållandevis många skol- och bildningsanstalter. Nykarleby har blivit och bör alltid förbliva, i vår tanke åtminstone, en skolstad. Bleve det även vårt blivande svenska biskopsstifts, stiftsstad, kompletterades härgenom yterligare dess kulturella mission. Förutsättningarna härför vore ju rätt många; främst det å orten alltid varma relgiösa intresset, den här snart begynnande, första och enda svenska „kristliga folkhögskolan“, Nykarlebys centrala läge mitt i det svenska Österbotten med Svensk-Finlands talrikaste och mest koncentrerade svenska allmogebygd, stadens många kulturhistoriska minnen, hälsosamma läge samt dess överhuvudtaget billiga levnadsförhållanden, som bl.a. liksom i Borgå, möjliggjorde en hitflyttning av pensionerade prästfamiljer. — Även som turist- och rekreationsort kunde det vackra Nykarleby göra sig gällande.

Huru än framtiden må gestalta sig, så skall dock varje dotter och son av detta i många avseenden ärorika lilla samhälle med samma okuvliga, äktsvenska glada mod och österbottniskt hurtiga livsåskådning fortfarande, trots mer eller mindre motiga förhållanden, söka verka för, att, så vitt på dem kan bero „den store Gustav Adolfs lilla skapelse“ ej må gå tillbaka, eller till och med helt duka under, utan i den Högstes hägn bevaras, tillväxa och förkovras till dess egen, hembygdens och hela fosterlandets båtnad och välfärd.

Till sist några ord om detta anspråkslösa arbetes tillkomst och utarbetande.

På anmodan av stadsfullmäktige i Nykarleby har undertecknad, som i 34 år tillhört detta samhälle, åtagit sig att efter en av stadsfullmäktige godkänd, av direktor G. Hedström föreslagen plan, författa denna minnesskrift med anledning av stadens 300-åriga tillvaro. Jag har gått till mitt arbete med det varmaste intresse, men likaså djupt medveten om dess svårigheter, och jag inser till fullo de brister, som vidlåder denna skrift och som endast genom benäget överseende från mina forna stadsbors sida kunna överskylas.

Såsom källor har jag anlitat, utom allmännare historia arbeten av Geijer, Carlson, Malmström, Tengberg, Yrjö Koskinen (Suomen kansan historia) och Schybergsson ytterligare:

Hertonäs och Helsingfors i augusti 1920.
V. K. E. Wichmann.