Kalle Andersson ringde och sa han hittat några inskrifter där Myggan stått, så jag ”snurrade” dit och gick med honom och tittade. Kalle skall rödja vidare så det blir bättre översikt av grunden till Myggan.
     Hemkommen började jag plocka ihop en text av de noteringar jag kunde hitta i Schalin och skrev ihop denna text.



Villan MYGGAN på ALÖRN.


Gamla Myggan, belägen söder om Lybeckska varvet och bestående av stuga och stor förstuga nere och kammare oppe, ägdes av de tre rådmännen Adolf Hammarin, Petter Lybeck s:r och Isak Lindqvist (rådman Hammarin, död 1857 — 54 år, rådman Petter Abraham Lybeck, död 1836 —36 år. Rådman I. Lindqvist, död 1853—64 år)
     Var och en av ägarna hade tillskjutit medel, varför Z. Topelius skämtande kallade villan ”SISTA STYFVERN”.
     Lindqvist byggde ensam till den nya delen med sal, kammare och liten garderob med utgång. Där oppe i vindskammaren, som var jämförelsevis stor (över gamla stugan), bodde skalden Z. Topelius omkring 1840, de dagar han var ute på Alörn. Den tiden bodde icke familjerna så beständigt ute hela sommarn, utan man flyttade ut för några dagar när det var lägligt, ibland tur om, ibland flera familjer på en gång till samma gemensamma villa. Och sämjan gav alltid rum när anspråken var små.
     Man spisade inne eller ute, hur det passade sig. En gång då Hammarins voro ute och hade herrfrämmande, dukades middagsbordet i det gröna, och då kom fru Hammarin, i anledning av den starka värmen, fram med det förslaget att ”herrarna skulle vara så goda och klä skjortorna af sig” — egentligen mente hon att de skulle aflägga rocken ock sitta i skjortärmarna, — men det faller sig ibland ”si så där” i hastigheten.



Akvarellen av Myggan målad av Hilda Olson finns vid Nykarleby museum. Den höga stenen mellan gumman och knuten till vänster (den nordöstra) finns kvar identifierbar.
Akvarellen av Myggan målad av Hilda Olson finns vid Nykarleby museum. Den höga stenen mellan gumman och knuten till vänster (den nordöstra) finns kvar identifierbar.
Förstoring.


     Rådman Lindqvist voro vanligen icke alla ute på en gång, utan mest bara ungdomen. Rådmanskan förblev i staden för att sköta hushållet. Handelsrörelsen fordrade att värdfolket var hemma. Arbetare skulle ha liquid, sjöfolk utrustas, tjänare efterses.
     Lotte blev i staden hos mamma och ombesörjde proviantsändningarna till syskonen på Alörn.
     Men en sommar, kanske 1841 eller -42 fick hon vara med därute. (Hon minns ännu vid 75 år, hur hon som så sällan slapp ut till villan, nu njöt i fulla drag. Hur ljufligt att om morgnarna vakna i högsängen där och se ut på fjärdens solglitter och få tänka på dagens lekar ute vid stranden. Med båtar och flottor lekte äfven hon där ute och vadade och plaskade lustigt kring).
     Den sommaren vistades moster Backman från Juthbacka och moster Downer på Myggan, måhända delvis som ”förkel” för de unga! Ty Z. Topelius som förlovad bodde ovanför i vindskammaren med Lindqvistarna. (Z. T och Emilie var vidpass 4 år förlofvade, 1842—45. 1846 var Lotte Lindqvist en större del av sommaren ute på Myggan.)


Resterna av Myggans källargrop.
Resterna av Myggans källargrop.


     Ifrån staden sändes det t.o.m. färdigt tillredd mat, t.ex. stekt ugnsgröt i sina formar och dylikt. En gång hände den sommaren då sötmjölk uthämtats i träläglar av den bekanta, flata formen, sådana i vilka ortens bondfolk bruka medföra på arbetsfärder mjölk, spisöl eller brännvin började ungherrarna påstå att mjölken smakade brännvin och de vägrade att njuta av en sådan blandning. De gamla kloka fruarna hittade på att blanda mjölken i plättsmet men herrarna tyckte sig äfven i plättarna återfinna den pikanta spritsmaken.


Resterna av den av stenar hopplockade bryggbanken är på grund av landhöjningen numera på torra land.
Resterna av den av stenar hopplockade bryggbanken är på grund av landhöjningen numera på torra land.


     Z. Topelius firade de yngsta medlemmarna af sällskapet med sagoberättande. På stenarna vid stranden, bland lummiga albuskar sutto de och svärmade i vackra månskenskvällar och då berättade han för Julius och Lotta och Fanny hemlighetsfulla historier, hvartill äfven de äldre ungdomarna Emilie och Thilda och Ludvig och de andra som råkade vara med gärna lyssnade. I en historia, som var så lång att den aldrig blev färdig spelade Julius och Lotta hufvudrollerna.
     Historien handlade om tre märkvärdiga trollting: två ringar, en med röd sten och en med blå sten, något tredje ting som Lotta glömt, emedan den skulle förekomma i den sista oberättade delen. Den första ringen var sådan att när man vred den och vände stenen inåt i handen blev man osynlig. Det hände t.ex. Julius i sagan att han osynlig stod i kakelugnsvrån inne i sin pappas kammare, och då kom färgar Östman, som var inne hos pappa och spottade i vrån som han brukade, tills Julius blev alldeles nedspottad. Men det visste hjälten i sin osynlighet troligen alls inte av.
     Den andra ringen hade en sådan underbar egenskap, att man när man sade: ”Buller, buller bara, den som ock där fick vara”, så blev han strax förflyttad dit man ville. Oförhappandes kommo barnen i sagan att önska sig än hit, än dit, så det blev lustiga förvecklingar.

     Flera somrar, åtminstone 1868 eller -69, bodde kapten Ernst Aug. Henelius (mångårig befälhavare på barkskeppet Alku) med sin familj på Myggan. Mot hösten lät han alltid om kvällarna tända stockeld i den stora spisen. Frun satt på stentrappan om morgnarna och drack sin kaffetår och njöt av att betrakta Alörsfjärden. En gång då fadren kom sent hem och pojkarna redan sofvo, men hade glömt att skaffa ved till stockelden, måste de upp mitt i natten, gå till varfvet och skaffa bränsle.



Stentrappan på vilken fru Henelius brukade dricka sitt morgonkaffe och njuta av utsikten över Alörsfjärden.


     Villans ägare sågo under årens lopp, sommar efter sommar, hos sig många gäster, stadens honoratiores och aktade resande från andra orter, ungdom i mängd. Kärlek och sång och ungdomslust var ständigt hemmastadda där under villans glansperiod på 1830 till -50-talet.

     Myggan inlöstes efter Isak Lindqvists död av Petter Aug. Lybeck 1853. Amanda Falck bodde där som nyssgift. Sen var stugan uthyrd till den ena och andra. På 1870-talet bodde skollärare Caldén (Kaldén) med familj på Myggan.
     Ännu då ”Träprofessorn” (ångbåten Zachris Topelius) byggdes sommaren 1873 stod Myggan kvar. Myggan såldes, nedrevs och fördes till Högbacka kring 1876.

Lina Henelius mindes denna vers från Myggan, av Mina Aspegren, lärarinna, död 1911.


”Ack här på denna sälla ö,
hur skönt att lefva, skönt att dö!”


Lina Henelius (dotter till E. A. Henelius) intygar mängder av bl.a. anteckningar och verser från Myggan. En av Axel Backman.

Zachris Schalin besåg huset vid Uskos utskjutning 8/9 1866.

Inhuggna namn i strandstenarna:
Alfred eller Axel Backman
Petter Aug. Lybeck
Ludvig Lundqvist
Kan vara vem som helst, AV eller AN eller något annat
Adolf Hammarin



Karl Andersson inspekterar en inristning.


Sammanställt, redigerat och fotograferat av Lars Pensar i juli 2007. Anteckningarna bygger till en del på Lotta (Lotte) Lindqvists berättelser för Z. Schalin, ävensom andra källor.


Läs mer:
Mer om Myggan.
(Inf. 2007-08-12, rev. 2010-10-10.)