Karjala var favoritdryck. Förstoring.
Första året i gymnasiet överraskade mej med politisk indoktrinering av höga mått. Det mesta som hände omkring oss skulle förklaras och argumenteras med politiska slagord, enligt mitt tycke i skrattretande dimensioner. Jag antar att det var de sista resterna av 60–70-talens rörelser som ännu levde kvar. Politiken försvann senare totalt tillsammans med de äldre årgångarnas avfärd.
Musikidolerna utökades med bl.a. Deep Purple, Black Sabbath, Supertramp, Uriah Heep och Meat Loaf. Vi åkte till Jeppis för att se ”The Song Remains the Same” med Led Zeppelin och ”The Wall” med Pink Floyd. Det låg i tiden att också vara progressiv så därför lyssnade man även till band som Yes och Wishbone Ash. Progressiviteten och obligatorisk ”anspråkslöshet” förstärktes med landstigningsjacka. Och ABBA kunde man absolut inte tycka om, för det var mesig kommersiell musik, så ABBA smyglyssnade man till hemma. Och vid Källargrillen hördes YMCA ”In the Navy” och Baccara ”Yes sir I can boogie”, förutom när Håkan Strandberg anlände och då dundrade Deep Purple ”Demon’s Eye”.
HAB-trappan var fortfarande en trevlig samlingsplats där man kunde betrakta stadens gång. Jag hade också införskaffat en Honda 125 (1973), och hade därmed möjlighet att ibland göra litet längre utflykter.
På HAB-trappan. Notera Robbans stövlar, Herr Gårman-skylten av gammal modell och MODE MUOTI på Grönhuset!
Honda 125. Notera HAB/HOP-skylten och att det inte finns något skärmtak över entrén!
Pengar var alltid ett stort problem, och för att spara litet på utgifterna bestämde vi oss för att tillverka vår dryck själv. Därmed studerade vi konsten av att göra ”kilju” av potatis, socker, jäst och vatten. Resultatet blev en illasmakande mjölkaktig alkoholdryck. Under processens gång lärde vi oss att för att undvika magbesvär kanske man bör tillsätta aktivt kol, vilket vi gjorde i en lämplig mängd. Nu blev drycken mörkgrå och bara åsynen av den gjorde att man lät bli att smaka. Därmed tog vi i bruk våra kemikunskaper efter att vi kom på att Görans lillabror hade en kemisats för barn. Sålunda under en helg när föräldrarna var borta skred vi till verket och började destillera. P.g.a. att vår utrustning var så liten tog det sex timmar att få ihop uppskattningsvis en halv liter starkt, som kanske låg kring 30 %. På kvällen var det dags att inmundiga vätskan vilket dock slutade i att största delen slängdes bort p.g.a. äcklig smak av finkel. Därefter avslutade vi vår karriär som hembrännare.
På torget. Vattentornets lampor skymtar ovanför Stefan.
Fyra glada gossar: Peter, Göran, Mats och Stefan.
Pengar kunde också sparas genom att hoppa över staketet vid Forsby danslava. En gång var jag med och försökte, men de skärpta ordninsmännen tog genast fast oss varvid de flesta av oss snällt betalde vår biljett. Däremot försökte två av mina ivriga vänner både andra och tredje gången, varvid ordningsmännen fick nog och kallade på polis. De två smitarna ställde då till en praktfull föreställning när de ledda av polis marscherade ner till parkeringsplatsen efter varandra, med händerna i luften som de grymmaste förbrytare, för att slutligen framme vid polisbilen ställa sej med händerna mot biltaket och med särade ben invänta kroppsvisitation. Tror det var flera hundra som skrattande bevittnade den trevliga showen.
En del av oss var aktiva inom NUFS, och deltog i ordningsmannakurser för att hjälpa till vid danserna. Vid ungdomsgården byggde vi ”Black Disco” i ”gröna rummet”, som blev populärt under danshelgerna, men delvis också under veckorna.
1977–1978 blev höjdpunkten för årgång 1960 där den goda gemenskapen förstärktes ytterligare av klassresan till Hamburg. En rolig detalj från hemvägen är när Väinö och Rafael funderade på problemet hur de skall få hem olaglig dryck genom tullen. De kom på den geniala idén att klä på sej sina nyss inköpta jackor med tysklandsflagga för att förvilla tullen att tro att de är tyskar. När vi sedan vandrade genom tullen hörde jag när en tjänsteman sa: ”Här kommer två tyskar, vi kollar dem”. Därmed blev gossarna av med sina skatter. Den mycket roliga resan resulterade också i våra kampsånger ”Vår Tid 1977” och ”Jag skiter” med Magnus Uggla samt ”Romeo” med Mr Big.
I Hamburg.
Somrarna var mycket intensiva under dessa år. Trots regelbundet sommarjobb var det många långa kvällar på havet, fiskande och roliga tillställningar under veckosluten.
Fiske vid Andrasjön.
En sommar hade vi också Beach-Party med stort B på södra stranden vid Andra Sjön, arrangerat av allas vår vän Böttler. Bland annat ambulans blev tillkallad men inget allvarligare hade inträffat än en liten vrickning efter att ett träd gått av till vikten av en klättrande glad yngling. På fotot rullar jag ”sätkä”, antagligen av märket Kilta. Sommarnattens favoritmusik var ”Wuthering Heights” med Kate Bush.
Detta var på den tiden när musik kom från C-kassetter via bandspelare.
Tvåan i gymnasiet var det sista året när största delen av årgång 1960 var samlad. Sju av oss gick om den klassen, på grund av obefintliga kunskaper i finska, vilket i mitt fall inte hjälpte ett dugg. Sålunda blev en del av oss studenter 1979 och en del 1980, och en del hade valt andra vägar. Alla har nu spritts ut i världen men åtminstone Kova-jengi har genom åren lyckats ha oregelbundet regelbundet kontakt med varandra, och vi har bestämt att sommaren 2010 blir det under en hel weekend dags för ”The Return of the Kova-Gang” inklusive 300-års kalas (6x50 år). Eventuellt om det finns inspiration och intresse kunde man anordna under samma helg en gemensam lunch för oss alla som fostrades till goda och hederliga medborgare i Normen 1967–1973. Några träffar har dock redan under åren arrangerats, bland annat vid Tullmagasinet någon gång under slutet av 90-talet(?) och vid Juthbacka år 2006.
|
