Stenhuvudgubbens återkomst




Kapitel 1

oktober 2003


Mail från Lars Pensar.

”Stenhuvudgubben” vid Munsalavägen söder om nuvarande Erik Sundstens gård, [byggd av min farbror Karl i början på 1950-talet] hade i min barndom grisskärt ansikte, målade ögon, öron, näsa och mörk peruk. Småningom försvann färgen.

Jag undrar om inte någon fotograferat gubbastein. Den var, precis som Kärlekstallen, en populär vändplats vid promenader och sparkstöttingsfärder för både barn och ungdomar som börjat sällskapa.





Stenhuvudgubben.
Teckning: Lars Pensar.

Jag upprepar Lars fråga — har någon ett fotografi? Flera år senare kom ett fotografi, men det var många krokar i långdansen före det:







Kapitel 2

den 18 januari 2006


Mail från Alf Renvall:

Har inte varit inne och tittat närmare efter, men jag kommer ihåg att jag läste något om stengubben vid Munsalavägen. Det är något som jag kommer ihåg att jag som barn i slutet av 50-talet alltid höll utkik efter då vi åkte med morfars bil till mormors hemgård i Munsala. Därför blev jag besviken den dag då jag märkte att den försvunnit i samband med ombyggnaden av vägen. (Det var väl någon gång på 70-talet). Hade en svag minnesbild att jag sett stenhuvudet någon gång senare på en gårdsplan i stan, så i trettondagshelgen tog jag frun med på en spatsertur för att testa mitt minne. Hittade detta insnöade stenhuvud på Jöns Drakes väg 4 på gården vid ett obebott hus. I huset bodde tidigare Kajander, som väl körde lastbil bl.a. åt staden. Antar att han skaffat sig huvudet vid vägbygget. Putsade av det och fotade det framifrån och bakifrån.

Då jag nämnde detta för pappa Valter berättade han att han som ung jobbade med att städa upp längs vägbygget av riks 8:an 1939, och att han knackat in årtalet i huvudet. Stenen kom från fyllnadsgruset och ”halsen” borrades in av vägbyggarna. Av årtalet syns inga spår på bilderna och jag tog mig inte tid att undersöka huvudet närmare.

[Uppgift om en annan ”knackare”.]

*  *  *


Eftersom Alf inte såg någon inristning och Lars också undersökt stenen men inte hittat någon, lutar det åt att detta inte är stengubben från Munsalavägen utan en liknande sten. Lars Pensars minnesbild är också att originalet var långsmalare. Men oberoende av det är nu gubbens tillkomst dokumenterad för eftervärlden och det var på håret eftersom Valter Renvall avled kort där efter.










Kapitel 3

den 2 februari 2006


Mail från Lars Östman som hade mycket intressanta uppgifter om Gubbasteins öde:

Han skulle leta efter vad Runeberg skrev om slaget vid Juthas och visste adressen, men hur det än var så hamnade han på Nykarlebyvyer och stötte på Alf Renvalls bidrag.
     Lars berättade att det var han som tagit huvudet, inte av illvilja, utan snarare tvärtom.
     I anslutning till ett vägarbete omkring 1968 skulle stenen som huvudet var fäst vid sprängas bort och Lars befarade då att också huvudet skulle flyga all världens väg. När han såg alla borrhålen satte han igång en räddningsaktion, transporterade hem huvudet på en dragkärra och gömde det under farstukvisten.
     När pappan kom hem berättade han att Gubbastein var bortsprängd. ”Hovu e kva, de ha ja jär”, svarade Lars och var överlycklig att han hade det kvar. Pappan undrade om han tyckte att det var rätt att ta det, och det gjorde han. Lars hade så många minnen av huvudet från uppväxttiden.
     Under de senaste 40 åren har han dock många gånger tänkt på huvudet och ville nu be Nykarlebyborna om förlåtelse, för att han tagit det. Men han kunde också upplysa om att det kunde eftersökas på tomten mitt emot Aimo Mietala på Munsalvägen.







Kapitel 4

februari—maj 2006


Resten av vintern och våren väntade jag på att snön skulle smälta så att en ”efterforskningsexpedition” skulle kunna sändas ut.







Kapitel 5

eftermiddagen den 10 maj 2006


När det blivit barmark begav sig Lars P. till tomten. Den nuvarande ägaren var nyinflyttad och visste inget.

Att hitta en speciell sten på en tomt är lite som att leta en nål i en höstack, så Lars P. fotograferade och jag vidarebefordrade bilderna till Lars Ö. för att se om han på basen av dem kunde ge några ledtrådar om var man skulle börja söka.

     
     

 

 





Kapitel 6

kvällen den 10 maj 2006


Jag fick omgående svar av Lars Ö. som just när han fick mailet hade funderat över om vi hittat stenen.

Det hade ändrats en hel del sedan han senast besökt platsen. Han hade flyttat stenen ett par gånger och kom inte riktigt ihåg var den sist och slutligen lämnade, och önskade att få några kompletterande fotografier.







Kapitel 7

den 11 maj 2006

Lars P. fotograferade kompletterande bilder och skickade dem till Lars Ö.


 
   

 







Kapitel 8

kvällen den 11 maj 2006

Mail från Lars Ö. till Lars P:

Nu börjar det ljusna även för mig. Jag funderade på den där vägen (den nya Andrasjövägen) och fick oirenteringsproblem. Så mycket skog det växt upp — det måste växa bra där.
     På bilden där de stora björkarna står låg han till en början. Där skall det ligga en hop med små kullerstenar under riset. Det var där vi slängde skrot förut och han kan ligga där fortfarande. På en bild syns kvarlevorna efter virkeshögen där han låg ett tag ovanpå en skiva för att den inte skulle blåsa bort och han kan även vara kvar där, fast på nersidan. Det är bara mellan de punkterna ni skall leta efter stenen som är ungefär 40 cm lång och c:a 25 cm i diameter på bredaste stället och som har ett hål i ena änden. Ni får bli arkeologer!
     Men jag kan garantera att den ligger kvar där under snåren. Ingen annan skulle släpa iväg en sådan sten frivilligt utom jag.






Kapitel 9

kvällen den 15 maj 2006

Mail från Lars P:

Hej, var ikväll på tredje försöket och efter att delvis ha plockat undan en rishög såg jag en liten rund cirkel på en sten som sen visade sig vara gubben, åkte hem efter kameran, ringde Stig Haglund som tog gubben (som vägde kanske 50 kg) på armarna och bar den till bilen. Nu ligger den här på gårdsplanen välbevarad, men när jag kom hem var kameran försvunnen.
Summa summarum,
stenen är funnen,
kameran försvunnen
och med den fotona.







Kapitel 10

den 16 maj 2006 kl. 08:55


Mail från Leif Sjöholm:

Hej!
Lars Pensar har hittat ”Stenhuvudgubben” eller Gubbastein som den också kallas. Men Lars tappade sin kamera full med bilder. Därför har jag fotat stenhuvudet. Här får du tre bilder som du kanske kan lägga in och därmed är gåtan om det försvunna stenhuvudet löst.












Kapitel 11

den 16 maj 2006 kl. 09:43


Mail från Lars P:

Hej, kameran kom tillrätta! Bilder från fyndplatsen.


En sten bland andra stenar, som dock skiljer sig på en väsentlig punkt, eller man skall kanske säga ring. För pekaren över bilden!



Undrar allt om inte pulsen steg när Lars vände på stenen.




Stig Haglund.



Gubben.




Kapitel 12

den 16 maj 2006 kl. 10:10

Mail från Lars P:

Hej, talade med tekniska kansliet om placering av gubben och där sades att jag skall inkomma med en kort skrivelse med bakgrundsteckning och förslag om återuppsättande, så skall de sedan behandla saken.
      Byråkrati! — men de är numera kinkiga med allt som syns till vägen.

 





Kapitel 13

den 16 maj 2006 kl. 12:42

Mail från Lars Ö. till Lars P:

Hej.
Det värmde gott att ni fann stenen. Då finns en del av Nykarlebys histora bevarad, och jag är tacksam att jag fick ge er möjligheten att finna den. Jag kan säga att en sten föll från mitt hjärta.





Kapitel 14

den 17 maj 2006

Jag hoppas att byråkratins kvarnar den här gången mal så snabbt att ärendet är färdigbehandlat när jag i början av juni besöker Nykarleby.

Vad kommer härnäst? Återuppsättning av Gubbastein eller ett fotografi av den på originalplats? Alf Renvall har sett ett sådant och Lars Östmans bror kan möjligen ha ett.

 

 


Kapitel 15

den 17 maj 2006

Lars Pensar inlämnade en skrivelse:

”Stenhuvugubben” på ”Gubbastein”, som uppsattes 1939 på ett stort flyttblock, fungerade som minne av den då nybyggda vägen mellan Nykarleby och Munsala, tills blocket sprängdes i samband med breddning av vägen inför permanentbeläggning på 1960-talet. Sen dess har stenhuvudet varit gömt och glömt tills det nu påträffats.
     Då det är ett minne över en väg och en samhällsutveckling kunde det få tjäna även i fortsättningen som ett synligt minnesmärke över ”nyvägen” – den dåvarande Riks-8:ans sträckning.
     Anhåller om lov av behörig myndighet att låta uppsätta huvudet på en i klippa inborrad järnpinne, förslagsvis på blocket 15 meter före Andrasjövägskälet, alternativt klippan mellan Boll- och Diskusgrändsinfarten, likaså på vägens västra sida.


 


Kapitel 16

den 27 maj 2006

Jorma Metsos minnen:

Hej Fredrik.
Det var mycket intressant följa jakten på steinhuvugubbin från Munsalavägen. Spanarna Pensar & co skall ha stort tack för nerlagd energi och genomlidna vedermödor i sitt sökande efter detta berömda huvud.
     När en annan pluggade i samskolan plägade vi ibland kommenderas ut till fots. Huruvida hela skolan gjorde gemensam sak eller vi promenerade klassvis var för sig har fallit ur minnet. Dock så ställdes kosan mot Munsala och vändpunkt var stenhuvudet. Vid andra tillfällen för promenader i skolans regi skulle man gå till järnvägsstationen innan man kunde vända hemåt.
     Från mitten av 50-talet kommer jag väl ihåg hur vi pojkar hade frivillig gymnastik kvällstid i Normens skola. Vem som ledde övningarna har fallit ur minnet. I mina barnaögon var det en lång och mager karl samt relativt sträng. Passet började med uppställning axel mot axel med en utsträckt arm på kamratens axel för att få rätt avstånd mellan individerna. Sedan justerade gymppaläraren oss pojkar handgripligen för att vi skulle stå i en rak linje. När han var nöjd med resultatet följde marsch på stället varvid takten ropades av läraren. Och så vidare ...
     Roligaste övningen var att få klättra i repen vilket alltid avslutade kvällen. Jag hatade järnstången emedan min trilskande kropp aldrig lyckades svinga sig över densamma.




Kapitel 17

den 3 juni 2006


På stenen till höger strax före Andrasjövägen kommer huvudet kanske att sättas upp.
Foto: F.L.

 


Kapitel 18

den 14 juni 2006

Mail från Lars P:

Tillstånd att uppsätta stenhuvagubbin kom i går. Så nära ursprungsplatsen som möjligt. Har vidtalat Kraftverksgubbarna att borra hål i klippan mellan Boll- och Diskusgränd. Märkte ut stället och Tony Forsbacka skulle ringa på när det var dags. Kontaktar Stig när det blir aktuellt att lyfta gubben på plats så får han ta honom på sina armar en gång till.





Kapitel 19

den 18 juni 2006

Mail från Lars P:

Hålet är borrat. Hoppas få upp gubben denna vecka. Pratade med Stig i dag.

 




Kapitel 20

den 21 juni 2006

Mail från Lars P:

På årets längsta dag och i 24 graders värme återkom gubben till före detta Riks-8:an. En uppfräschning fick han genomgå dessförinnan. Länge brukar inte färg sitta på rå granit innan väder och vind förintat den. Sen är det en annan sak hur länge han får vara ifred för kategorin Människa.




Stig Haglund förbereder montering av ”halsen” donerad av Jakobstads Byggnadstjänst.



Så här långt ...



Gubben på plats.





Förutom ”födelseåret” 1939 är 1968 och 2006 två märkesår i gubbens liv.


Foto: Lars Pensar.




Kapitel 21

den 28 juni 2006

Mail från Stig Haglund:

Har hört mer om gubbastein. Det var Elim Nyblom från Kantlax som hittade stenen och Herman Nyman, smed från Monäs, som hackade in årtalet. De arbetade båda på vägbygget. Herman vässte stenborrar. Detta har jag kollat med Ingeborg Sikström i Monäs. Hon är dotter till Herman. Hon sa att något skulle de ju ha att göra på kvällarna för de bodde i Lojlax hela veckorna och cyklade hem till Monäs till helgerna. Hon sa vidare att det var vanligt att de hackade in årtal lite här och där. Kanske det kommer mera uppgifter om denna sten med tiden.

Enligt tidigare uppgift var det Valter Renvall som högg in årtalet. Möjligt att flera personer hjälpts åt.





Kapitel 22

den 4 juli 2006

Har fått en massa gamla JT, Vbl och Hbl av Stig Haglund. Bland mängder av annat intressant dök gubbens bror upp:

Mellanbackgubben
  

     Fotografen blev nästan förskräckt, när han häromdagen träffade på ovanstående granithårda drag i snövallen på landsvägen mellan Hirvlax och Kantlax. Så farligt var det dock inte utan det var Mellanbackgubben, som tittade fram ur sitt ofrivilliga vinteride. Det är lotsen Elim Nyblom, som tycker om att leka med naturens nycker. Stenen ovan hittade han när nya landsvägen byggdes 1938.      Mellanbackgubben, som den allmänt kallas, kan således i år fira 20-årsjubileum som vägvakt.

Text och foto: T. B.

  



Hufvudstadsbladet den 28 mars 1958.
Fler artiklar och notiser ur tidningen.

 




Kapitel 23

den 9 januari 2007

Efter tre år och tre månaders väntan kom ett mail som innehöll foton av Gubbastein från Lars Östman:


Jag lovade er att få fram bilder av gubbastein och det har jag lyckats med, två
stycken. Bilderna är tagna 1962 av min bror Nils Olof Östman och Annalisa Östman. Det är de som är på bilderna.

Jag lovade er att få fram bilder av gubbastein och det har jag lyckats med, två



 


Kapitel 24

den 3 juli 2007

Sommaren 2007 fick jag för första gången se gubben i verkligheten. Till min stora glädje var han inte bara i perfekt skick, utan hade även begåvats med en omsorgsfullt snidad hand av trä. Vet någon något om dess tillkomst? Kanske det kan vara någon från Konstskolan som är upphovsman?


Handen till höger.
Handen till höger.
Foto: F. L.


Närbild av handen.
Närbild av handen.



 


Kapitel 25

den 27 januari 2008

Mail från Elisabet Sund:

Hej!
Hittade en bild på gubbastein i svärmor Linnéas fotoalbum. Det är Roger Sund på bilden, som borde vara tagen i slutet på 1950-talet.


Handen till höger.



 


Kapitel 26

den 11 november 2008

Mail från Karl Wenelius:

Apropå ”Gubbastein” som vi berörde som hastigast på festen, så har jag ett klart minne av den från 1939, när nya Munsalavägen byggdes och den var nyuppsatt på bergknallen. Vad jag inte sett i de 25 kapitel där den behandlas i ´vyerna´ är att den ursprungligen hade påmålad Hitlermustasch och diktatorns sneda pannlugg, så man kunde inte ta miste på vem den föreställde. Kanhända någon senare känt på sig att det var bäst att skrapa bort dessa detaljer, med tanke på att tyska trupptransporter kom att färdas längs vägen. Jag vill ändå minnas att den ännu 1941 såg likadan ut när jag deltog i riksmarschen och därvid passerade stället.
 
Hälsningar, Kalle



Gubben hösten 2008. Notera att handen flyttats sedan den senast blev fotograferad. För pekaren över bildens övre del för att se en rekonstruktion av hur han kunde ha sett ut ut i början på 1940-talet med mustasch och pannlugg.
Foto: F. L. den 7 november 2008.






Kapitel 27

juli 2009

På en kvällspromenad träffade vi Yvonne Björkqvist som berättade att hon ibland brukade bygga en snölykta invid gubben. Jag tänkte då direkt att det kunde bli en bra lucka i adventskalendern. Det blev dock lite komplikationer eftersom Yvonne var på resa den gången det var töväder och senare blev det så kallt att rälsen brast på stambanan och då är det inte snölyktsväder.






Kapitel 28

den 21 december 2009

Mail från Yvonne Björkqvist:

Hej Fredrik,
I bilagorna finns bilder på  Gubbastein med snölykta. Tyvärr försvinner stämningen från snölyktans ljus eftersom jag måste ta med blixt, men snöfallet är i alla fall vackert. Hoppas du har nytta av bilderna.
     Vi önskar dig och din familj en riktigt god jul.
Hälsningar
Yvonne och Ove


Notera gubbens snömössa och att handen flyttats sedan den senast fotograferades och snölyktan!
Notera gubbens snömössa och att handen flyttats sedan den senast fotograferades och snölyktan! Delförstoring.
Foto: Yvonne Björkqvist den 21 december 2009. Något manipulerad av F.L.






Kapitel 29

den 6 februari 2011

Mail från Lars Pensar:

hej, var just ned till asjö. detta är snöläget.
ja, stenhuvagubben är helt under snön som syns på sista bilden



Foto: Lars Pensar den 6 februari 2011.






Kapitel 30

den 12 juli 2016

Brukar besöka gubben varje sommar. Handen är försvunnen, men jag kommer inte ihåg om den var det redan i fjol somras eller ännu tidigare.



Foto: F.L. den 25 juli 2016. Förstoring.



Gubben var rätt urlakad jämfört med för nio år sen när den var nymålad. Tyvärr tog jag ingen närbild, utan fick ta ett detaljutsnitt.
(Inf. 2016-08-23.)






Kapitel 31

den 25 juli 2016

Mail från Lars Pensar:

I dag +28, samtidigt den första simturen för mig i år. Tydligen fick jag lite energi av simturen, av vilket det inte varit mycket bevänt den senaste veckan, så jag tog vit Ferrex och svart dito från villan, stannade vid Stenhuvagubben, och böjd över honom bakifrån anbragte jag ny färg på honom. Hade väl i bakhuvudet tanken att ge honom hitlerstuk, som han lär ha haft under krigsåren, men valde att ge honom mera stråtrövarutseende, frånsett kanske pannluggen som kan tänkas påminner om Hitlers skalp. Huvudet var ganska lavbevuxet och det var jag inte förberedd på, så jag skrapade med diverse pinnar först och målade sen. I hettan och nerböjd över huvudet fick jag med möda klättra ned över sprängstensblocken på baksidan och ta mig till bilen.



Foto: Lars Pensar den 25 juli 2016.
(Inf. 2016-08-23.)


Stig Haglund, Lars Pensar, Alf Renvall, Lars Östman, Elisabet Sund, Karl Wenelius och Yvonne Björkqvist bidrog.

Läs mer:
Den nya vägen mellan Bonäs och Nykarleby i Österbottniska Posten 1938.
Fler minnesmärken.
Nykarlebystjärnor i vattentornet.
(Rev. 2016-08-23.)