Gleisners — Alkogården


Minnen och intryck förändras från en generation till en annan. Den gård som i min generation självklart kallades Alkogården, blev i följande generation lika självklart nämnd Gleisners. Ännu en länk fogad till berättelsen om en gammal stadsgård. Jag vill gärna tillfoga vad jag själv vet om gårdens historia.

Ursprungsägaren Postiljonen Karl Hammarlund och byggnadsåret 1860 är nya och trevliga fakta för mig. Mycket riktigt som nämns, så var gården tillbyggd längs Borgaregatan. På vinden fanns en pärtklädd del av gårdens västra tak inbyggd under ”Storavindens” tak över den ”nya delen”, som byggdes som en herrskapsgård. Den innehöll nämligen sex stora rum med vackra kakelugnar och vindstrappa upp från det nordvästra hörnrummet till en vackert tapetserad vindskammare i väster.
     I golvfyllningen vid vindstrappan hittade vi vid en mindre renovering korrespondens från Maria Nylund till hennes familj, troligen från hennes studietid i Frankrike. Därav drog vi slutsatsen att rådmannen, handlanden, konsul Carl Nylund byggt och bebott huset en längre tid, kanske efter hans konkurs i slutet av 1800-talet, och kanske var den gamla delen av huset mot Gustav Adolfsgatan säte för hans import- och exporthandel med rederirörelse, som upphörde 1903.
     I uthuset, som också var stort och välbyggt fanns ett stall, som lär ha härbärgerat Maria Nylunds vita häst, som, berättades det, inte fick ligga i spiltan utan fick vila med magen mot uppspänd sadelgjord.
     Vad som tiden därefter hände i gården känner jag inte till. Men en tid torde normalskollärare C. Alex. Björklund, troligen gift med en syster till Josef Herler, ha bott i huset med sin familj eftersom det på kakelugnen i det andra vindsrummet fanns en blyertsteckning, som lär ha föreställt en son i familjen.
     År 1937 flyttade Oy Alkoholiliike Ab sin nykarlebyfilial till huset [från Kisors], som i det skedet ägdes av apotekare Oskar Wilkman.
     Den ”nya” delen av huset längs Borgaregatan blev butik och kontor samt lagerrum för varusortimentet och för lådor och tomglas medan flygeln mot Gustav Adolfsgatan blev personalbostad för filialföreståndaren.




Alkogården, fasad mot Borgaregatan.


     Eftersom det var min far, Georg Högbom, som innehade befattningen, kom vår familj, bestående av far, mor, två döttrar och under årens gång också två hundar och en katt att betrakta Alkogården som vårt hem.
     I början av 1940-talet köpte Alko gården av apotekare Wilkman, så far fick också fungera som disponent för fastigheten.
     Så förflöt våra år fram till 1957 då far avled och mor och jag fick söka oss en ny bostad, då nästa föreståndare och disponent väntade på sin tur att fortsätta livet i Alkogården.



Den första butiksinredningen. På bilden syns Agnes Fagerholm, som genast 1937 efter sin examen från Åbo Svenska Handelsskola fick tjänst som kassörska vid Alko, en tjänst som hon innehade ända till sin pension.


     Att gården med byggnader, gråstenskällare och stor, vildvuxen gård var ett paradis för en unge med kompisar är ju naturligt och fastän gården nu sen länge är borta fängslas jag av dess historia och minns den med både glädje och vemod.


Kerstin Åström, född Högbom.


*         *         *


Kommentar av Heidi Nystrand:

Blev på gott humör när jag såg fotot med Agnes Fagerholm.
     Jag jobbade en sommar på Alko (i Gulf-huset) tillsammans med Agnes F., fru R. och Nisse Österlund. Ett mycket roligt sommarjobb. Agnes var en mycket parant lady, med många roliga minnen. Jag minns speciellt en historia; en kund hade blivit väldigt förtjust i Agnes. Han var inte från trakten, bara på genomresa. En tid efter hans avresa fick Agnes ett brev adresserat till

Fröken Agnes Vaken Vaker Vakenholm
Uusikaarlepyy

     Mannen ifråga var naturligtvis finskspråkig, och hade tydligen svårt att minnas exakt vad Agnes hette, men gjorde sitt bästa, och brevet kom fram! Frågan är om det skulle ha nått mottagaren idag, när brev som saknar postnummer returneras till avsändaren!
     Hälsningar från ett blåsigt och KALLT Landsbro.
(Inf. 2007-04-22.)



*         *         *


Fler minnen från Kerstin:

Söndagkväll 15.3.-15

Hej Fredrik!

Än en gång, tack för att Du hittade på Nykarlebyvyerna!-Men oj, så mycket tid de tar då man ”fastnar”!

I dag satt vi mätta och belåtna efter en god söndagsmiddag vid vårt köksbord i Mariehamn och började diskutera sophantering utgående från faktat att vår soppåse för komposterbart material blir full på ett dygn.Utgående från det triviala ämnet kom vi in på hur det var ”förr i världen” i Nykarleby.

Nu när jag tänker tillbaka på min ”bullerbybarndom” är det många saker som dyker upp i minnet, bland annat en sån ”skitsak” som slaskhanteringen. Alla gårdar i staden hade väl på den tiden utedass av olika utformningar. Vårt dass befann sig i ”andra våningen” i norra ändan av det stora uthuset. Bredvid dasset på samma våning fanns ett litet utrymme, som vad jag tror, kunde ha gett rum för en ko och några höns och i golvet var en lucka för spillningen – rakt ner. Nedanför trappan på ”nedre våningen” fanns det som hade varit stall för den fina ridhästen och där fanns en lucka som vette in till det, som för oss var ”under tuppen”. På norra sidan av uthuset var en stor tvådelad dörr, dit man skulle slänga innehållet i slaskhinken från köket och det var ganska ruskigt när man var barn, för man kom i rätt nära kontakt med ändamålet för besöket i övrevåningen. När det var iskall vinter uppstod en form av pelarbildning, hos oss i alla fall benämnd ”matschikgubbar”. Och så blev det vår och så kom ”Gubben Enqvist”, som var krumbent och rätt barsk med sin häst och dyngkärra och tömde hela härligheten. Och allt detta var helt naturligt och självklart för en liten flickunge i Nykaabi.

Några rader till i samma ämne.
(Inf. 2015-03-15.)


Läs mer:
Färgbild av gården.
(Inf. 2007-04-18, rev. 2007-04-22.)

 

"Det vita är något mindre än tidigare efter renoveringen." Hösten 2001.