BLODSTÖRTNING

På förra seklet, för ungefär 70 år sedan [ca 1940], hade vi som nära grannar på Källbacken slaktaren och kötthandlaren Hugo Gleisner med familj. Sonen Göran som var jämnårig med mej blev av naturliga skäl en av mina kompisar och vi umgicks dagligen. Hugos slaktande skedde i ett uthus, men avlivningen av djuren vanligen ute på gårdsplanen, och vi knattar fick utan vidare formaliteter bevittna avrättningarna.

Större djur, svin t.ex., avlivades med ett pistolskott, smågrisar och får med ett hammarslag i huvudet. En gång fick Göran och jag till uppgift att skrapa borsten av ett avdagataget och skållat svin efter att ha fått undervisning av Hugo hur det går till. Till slut fick också jag vana vid att bevittna det enligt mångas mening råbarkade slaktarhantverket, så det föreföll mej som något helt naturligt. Skulle denna konfrontation med hanteringen ha skett vid vuxnare ålder hade nog min reaktion varit en annan, men i småpojksåren var det lätt att utan uppbådande av någon större själsstyrka acceptera allt som de vuxna hade för sig.

Hugo saluförde sina slakteriprodukter i ”Köttboden” som fanns bakom Hugo Strandbergs kolonialvarubutik vid Bankgatan. Man gick genom Strandbergs butik för att komma till köttbutikens dörr. Hit skulle köttvarorna dagligen transporteras från slakteriet på Källbacken, vilket mestadels skedde med Gleisners lilla lastbil.

Så hände det en vacker midvinterdag under något av krigsåren att en ”mejerihink” full av 10 eller 20 liter kreatursblod snabbt skulle föras till köttbutiken. Blod var en gångbar vara för hushållen i den tid av matbrist som då rådde. Nåväl, lastbilen var borta på andra ärenden och Hugo bad Göran och mej ta deras vattenkälke och dra blodhinken till köttbutiken. Vi lastade kälken med det tunga kärlet och drog iväg. Snöföret var bra, och det gick som smort i nedförsbacken på Gustav Adolfsgatan, min hemgata, men när vi kom till korsningen med Topeliusgatan utanför Dimi Knutars hände det som inte fick hända: när vi skulle över rännstenen välte ekipaget, locket flög av och hela mängden blod flöt ut på den bländvita trottoaren. Fläcken som det åstadkom var mäktig, säkert 2–3 meter i omkrets, och lyste illröd i solskenet. Vad kunde vi göra, då det var otänkbart att skrapa ihop snön med blodet, annat än återvända och bekänna för Hugo. Han var förstående och insåg väl att han inte borde ha ombetrott uppdraget åt två småpojkar.

Större uppståndelse blev det däremot hemma hos oss. Pappa kom hem på eftermiddagen från poliskammaren där han tjänstgjorde som kommissarie, och var helt uppjagad. Hans första fråga till oss hemmavarande var förstås om vi visste om några mord, slagsmål eller bombkrevader hänt på gatan utanför. Jag kröp ihop men begrep att jag strax måste berätta sanningen vilket jag gjorde. Och därmed var det dramatiska blodsdådet slutbehandlat och upplöst i lättade skratt. Hur den väldiga blodfläcken bortskaffades minns jag inte.

Sensmoral: Låt inte småpojkar transportera blodhinkar på vattukälkar!