KÄLLBACKSGRANNAR

av

Karl Wenelius


Här lite minnen från min barn- och ungdomstid av våra närmaste grannar på Källbacken, d.v.s. boende i vårt kvarter eller näst intill. Kvarteret ifråga begränsas av Gustav Adolfs-, Källbacks- och Lybecksgatan samt Topeliusesplanaden. Min hemgård, nu i familjen Rebers ägo, ligger vid Gustav Adolfsgatan nr 30. – Såhär i efterskott förefaller det mig som om hela Källbacken, också Nälkämäki kallad, då varit befolkad av särpräglade personligheter, Blåbäri-Aina, Lippjärv-Kalle (uttalas Lipjäkaal), Pepartanton, för att nämna några. Kanske ligger det något i det, då vårt nuvarande välfärdssamhälle tycks befordra en viss likriktning hos människorna.



[Det aktuella området. Bearbetad detalj ur J. L. Bircks karta från 1905. Här är norr uppåt men på kartan är norr åt höger.]



(1) I vårt kvarter, strax söder om vårt hus bodde den färgstarke och kraftfulle Demetrius eller Dimitri Knutar (1902–1945) med familj. Han kallades vanligen Dimi, och det var väl få som kände till hans fullständiga förnamn. Vad hans egentliga yrke var är mig okänt, men åtminstone sysslade han mycket med hästar. Under vår- och höstmarknaderna försiggick på gatan utanför våra fönster ett mycket livfullt hästbytarrally där man sprang av och an med sina hästar för att demonstrera deras företräden. Detta skedde under utbyte av svordomsspäckade tillmälen ägarna emellan, så det var inte konstigt att mina föräldrar utfärdat förbud för mig att vistas i närheten. Troligen var Dimi någon slags arrangör av denna affärsverksamhet. – På Dimis stora gårdsplan fanns förutom boningshuset ett långsträckt uthus som innehöll fähus med många bås som alltid var tomma, samt stall och hölada med skulle på ett övre plan. Vi lekte ofta i höladan, och favoritnöjet var att ”brass i höji” d.v.s. hoppa från skullen ner i höet. För mig blev följden av den roligheten en avbruten framtand, då jag satt nere i bosset efter ett hopp och följande hoppare smällde sin klackjärnsförsedda sko rakt i munnen på mig. – Hur länge Dimi bodde i gården kan jag inte erinra mig, men som senare beboare minns jag änkan Solvin med tre söner, bankmannen och stadsfullmäktigeordföranden Karl Finnström, stadens arbetsledare rolighetsministern Sven Nikonen (han som ombedd att legitimera sig vid postluckan drog fram en fickspegel ur bakfickan, tittade i den och sa ”jag garanterar att detta är Sven Nikonen”), och Edvin Marklund, alla med familjer. – Huset revs 1971.
 
(2) Norr om oss bodde poliskonstapeln Edvard Markkula med hustru Mari och två döttrar, samt schäfern Dora. ”Eetu” och Mari var ett strävsamt par som höll både kor och höns och därtill odlade någon sädesåker i utkanten av staden. Ett varje höst återkommande evenemang för oss småpojkar var när gubben Wikman parkerade sitt tröskverk med tändkulemotor på Markkulas eller Dimis gårdsplan och drog igång underverket som sen under själva tröskningen larmade och tjöt som ett gäng osaliga andar. Hunden Dora var min trognaste och snällaste lekkamrat som vistades hos oss lika mycket som hemma hos sig. Hon skällde aldrig och gjorde inte en fluga förnär. Med vår katt Jontti var hon på helt kamratlig fot. – Efter makarna Markkulas frånfälle såldes det lilla trevna huset med sitt fähus och sin välansade trädgård till konstnären och predikanten Reguel Lindén, som genomförde en omfattande renovering av bostaden och byggde sig en ateljé i uthuset. Boningshuset företer idag samma anblick som för sjuttio år sedan.



Familjen Edvard Markkula.
Familjen Edvard Markkula. Karl Erik Ikäheimonen tillhandahöll och Karl Wenelius kommenterade:

Familjefotot av Edvard och Mari med tre barn förbryllar mig, eftersom vi bodde grannar och som jag minns fanns det bara ett barn hemma som hette Etel. Därför måste fotot vara från långt före min tid om två av barnen var utflugna, och följaktligen skulle den yngsta på bilden vara Etel. Denna Etel blev sedermera officer i Frälsningsarmén.
(Inf. 2009-04-26.)



Dora med Markkulas hus sett från sydost. Dora med Markkulas hus sett från sydost.

 

Jag, Dora och katten Jontti vid vår villa. Ca 1936. Min far på trappan slipar en kniv.
Jag, Dora och katten Jontti vid vår villa ca 1936. Min far på trappan slipar en kniv.


(3) I nordöstra hörnet av korsningen Gustav Adolfsgatan/Lybecksgatan ligger det hus som numera kommit att kallas Herlers, men som på den tid vi här rör oss i hette Järnefelts. Husets yttre har idag samma utseende som jag minns från min barndom, gult med vita knutar och med ”Nybro Boulevarden”-skylten på södra väggen. Såväl byggnaden som familjen Järnefelt finns väl dokumenterade på annan plats i Nykarlebyvyerna. Min minnesbild av fru Järnefelt, pensionerad postföreståndarinna och då änka sedan länge, och av hennes hund Trollan står alldeles klar ännu. Hon var en mild gammal dam, till skillnad från många yrkessystrar som i allmänhet var erkänt korthuggna och föga kundvänliga till sin läggning. Hunden Trollan, en mops vit och gul till färgen, hade en egenskap som förunnats få hundar: den kunde le! När man strök den över ryggen viftade den ivrigt på svansen och drog upp mungiporna på ett sätt som gav intrycket av ett brett leende. En skröna, helt säkert osann, säger att när Trollan dött kunde dess matmor inte skiljas från den, utan bevarade den i en byrålåda en tid. – Speciellt med huset och uthuset var att taken var belagda med skifferplattor. En och annan platta föll ner, i synnerhet från uthuset, och vi barn var snabba att besorga dem, för de gjorde tjänst som utmärkta griffeltavlor som man kunde rita på med en flisa av samma material. Efter fru Järnefelt beboddes gården av den pensionerade läraren Gustav Stormåns med fru, och till sist av läraren Rolf Herler med familj som efter sin pensionering köpte och renoverade huset. Måhända har det funnits också andra beboare före Stormåns som jag inte minns eller haft vetskap om.


Herlers hus när takmaterialet fortfarande var skiffer och den förskräckliga stegen ännu inte monterats på fasaden mot Lybecksgatan.
[Herlers hus när takmaterialet fortfarande var skiffer och den förskräckliga stegen ännu inte monterats på fasaden mot Lybecksgatan. Hösten 2008 sattes plåt på taket och stegen monterades. Förstoring.
Foto: F.L. den 17 juli 2005. ]


(4) Bland våra grannar norrut längs Gustav Adolfsgatan fanns Hugo Liljeström närmast oss, på andra sidan gatan. Om mina minnen av honom har jag berättat utförligt i ett skilt bidrag till Nykarlebyvyer. Jättegranen på hans gårdsplan fascinerade mig som barn, och en gång mätte jag dess diameter vid de lägsta grenarna till tolv meter. I husets sydligaste rum (eller i ett vindsrum mot söder) bodde en tid som hyresgäst den legendariska polisen Sulo Tervanen, en atletisk filmhjältetyp som var alla flickors dröm. Också seminarister förekom som inhysingar.
 
(5) Strax österom Herlers vid Topeliusgatan finns ett gråvitt hus, dåförtiden bebott av änkan Ellen Barrner, f. Winter. Hennes far hade ägt gården i tiden, varför vi talade om Winters, ömsom om Barrners hus. Sonen Dan, f.1927, deltog ibland i våra lekar, men då han var som vi tyckte hårt hållen av sin mor blev det mera sällan. Hugo Renvaktar (vars hustru drev Kemikalia-butiken) köpte och renoverade gården senare, men bodde inte själv där. Av inhysingar efter Barrners minns jag bara de två busstationsoriginalen Engberg och Ehrola samt Oskar Engstrand med hustru Elvi, f. Hauta-aho. Flera kan ha funnits.

(6) Vid vår gata, Gustav Adofsgatan, norr om den för trafik sedan tiotals år avstängda delen av Källbackgatan, bodde änkan Selma Wedin med sönerna Erik och Einar. I södra delen av hennes ganska stora hus minns jag som hyresgäster två gamla väderbitna finska män vid namn Ikäheimonen och Tarmo. Bägge var djupt religiösa och tillhörde antagligen Salemförsamlingen. Därför hände det att de kom in till vårt kök, kastade skärmmössorna på golvet invid dörren och slog sig ner på vedbänken för att sitta och stillsamt diskutera religiösa ting med min mor som också hörde till Salem. Detta var tidigt trettiotal. Senare inneboende i samma utrymmen var familjen Johansson med två söner som vi kallade Acke och Macke efter ett par seriefigurer i någon veckotidning. Jag har anledning tro att den ena av dessa var Bror Johansson som skriver om ”Grispojkan” i Nykarlebyvyerna. Ännu senare flyttade det gamla paret Emil och Alexandra Strang (Selmas syster) in i den norra delen av huset, medan Selma, då ensam sedan pojkarna flugit ur hemmet, bebodde den mindre södra delen. Selma besökte oss ibland och ventilerade religiösa frågor med min mor, och avslutade vanligen sittningen med att sjunga en psalm eller en frikyrklig sång med stor inlevelse. Med sitt ljusa lynne och optimistiska livssyn var hon en angenäm bekantskap.

(7) På den angränsande tomten väster om Wedins, i backbrottet, fanns ett ganska litet hus som beboddes av mjölnaren E. Hägglöf med familj. Hägglöf arrenderade och drev stadskvarnen, ”Ebba Brahes kvarn”, fram till 1939. Då fråntogs han arrendet på grund av obetalda avgifter till staden. I familjen fanns åtminstone en son, Rickhard, som emigrerade som vuxen. Detta är ungefär vad jag kan minnas om denna familj.

Om vi förflyttar oss tillbaka till vårt eget kvarter så kan vi notera att mer än fjärdedelen av dess yta upptogs, och gör så än idag, av tomten i dess nordvästra hörn.

(8) Den långa grå byggnaden här, som sedermera kommit att omtalas som ”Frälsningsarméns” eller ”Willmans”, ägdes vid tiden för mina spädaste år av en samskolrektor G. Yrjas, varför vi länge talade om ”Yrjasas”. Av herrskapet ifråga minns jag ingenting. Några år senare bebodde skyddskårens kretschef, ryttmästaren Aeon Aminoff gården, och honom minns jag som en stramt militärisk och viril person. Varje självständighetsdag när skyddskåren skulle paradera på torget infann sig Aminoff hos oss iklädd full uniform med, om jag minns rätt, röda spetsbyxor och glänsande revärer, för att låna pappas paradvärja. (Denna värja har senare försvunnit på för mig okänt sätt). En son i familjen, Carl Gustav, Gutti kallad, deltog ibland i våra lekar. – Följande ägare till gården blev år 1940 veterinären N. H. v. Hellens. Som ivrig jägare hade han flera jakthundar hållna i en inhägnad på husets bakgård som gränsade till oss och Markkulas. Hundarna förde ett herrans oväsen, ofta också nattetid, vilket ledde till klagomål från grannarna. Hur den dispyten löstes minns jag inte. Något som intresserade oss knattar var kastreringen av hingstar som veterinären utförde på sin gårdsplan med fri insyn från alla håll. Vi hängde på staketet mellan tomterna och följde noga med det blodiga dramat trots att man ryste av obehag när hästen vrenskades och skrek. År 1943 sålde veterinären gården åt Gunnar Willman, som sägs ha skänkt den åt Frälsningsarmén år 1958. Huset revs år 1965, och ”andra parkhuset” byggdes på platsen.

(9) I kvarterets sydvästra hörn, på platsen för det nuvarande ”första parkhuset”, låg Ossian Sunds vinkelbyggda hus. Ossian hade etablerat sig som bagare i staden trots att det ingalunda var hans egentliga yrke. Jag minns honom som en något satt, tystlåten gammal man med mustascher och vegamössa som betjänade en i brödbutiken, vars dörr vette mot esplanaden. Själva bageriet fanns i det lilla huset i nordöstra hörnet av tomten, huset som senare skulle bli Tor-Björn och Doris Carlssons villa vid Andrasjön. Ossian och hustrun Maria hade flera redan då fullvuxna barn boende i gården. Bäst minns jag sonen Oskar, vars uppgift var förutom deltagande i bageriarbetet, att sköta några kor, höns och en häst som logerade i uthuslängan. Oskar var en av mina sångarbröder i Nykarleby Manskör, där han ofta uppträdde som solist med sin starka välmodulerade stämma. När Oskar klädde upp sig i lång svart paletå, hatt och gula handskar på väg till någon konsert, tyckte jag att han med sin mörka ansiktsfärg och i övrigt markerade drag såg ut som en spansk ädling. I sin ungdom hade han vistats i Canada någon tid. – Fadern Ossian dog 1950, Oskar 1990. Huset revs 1965.

Dessa minnen från min uppväxtmiljö på Källbacken för sådär femtio till sjuttiofem år tillbaka utgör naturligtvis endast en obetydlig del av allt det man minns om också andra invånare i stadsdelen. Mycket skulle sannerligen finnas att berätta, men det får bli en annan historia.


Karl Wenelius i december 2008.


Läs mer:
Några ord om Hugo Gleisner, boende nordost om 4.
Karta över Källbacken av Gösta Fagerholm.
(Inf. 2009-01-11, rev. 2014-03-23 .)

Yrjas.Sund. Knutar.Järmefelt.Liljeström. Winter.Hägglöf. Wedin. Markkula. Wenelius.