?

”DJURISKT VID ANDRASJÖN”

 Under de åttiotre somrar som jag hittills vistats vid Andrasjön (den åttiofjärde på gång), mitt i naturen, har jag fått iaktta många vanliga och mindre vanliga djur och deras ofta märkliga beteenden: härmaskar, flygekorrar, grävling, uttrar, säl, simmande räv, otroligt kloka kråkor, rara fågelarter, för att nämna några bland viltet.  

Men också huskatter kan bete sig annorlunda än man skulle vänta sig när de konfronteras med en miljö som avviker från en ombonad hemmavistelse. En dag för länge sedan hände följande:

Jag satt på vår villas veranda och drack mitt eftermiddagskaffe när plötsligt en fullvuxen, vacker rödräv dök upp bak husknuten några meter ifrån mig. Jag fryste min position med kaffekoppen halvvägs till munnen, men räven skulle väl trots det ha upptäckt mig, om den inte med detsamma fått annat att tänka på. Runt andra husknuten uppenbarar sig nämligen vår honkatt Jontti stillsamt tassande, tydligen med sikte på att komma och tigga vid kaffebordet. Nu får båda djuren samtidigt syn på varandra, räven stelnar till, och katten gör ett litet hopp rakt upp av överraskning, och så står de där mitt emot varandra och glor. Nu är det nog slut med Jontti tänker jag och bereder mig på att gå emellan. Mer än så hinner jag inte, för katten fräser till och avancerar några steg med ryggen i krum och – räven gör helt om och rusar iväg bortåt. Katten efter i full fart, men mickeln räddar sig in i skogen. Och därmed är den kortvariga incidenten över, och Jontti kommer till kaffebordet och tigger bullabitar som om ingenting hänt. Jag skulle inte ha kunnat tro att en räv någonsin skulle vika sig inför en katt, men kanhända Jontti hade det mentala övertaget tack vare min närvaro.

Samma Jontti visade sig tuff också vid ett annat tillfälle. Jag fick syn på henne där hon satt på sin bak vid infarten till villagården. Svansen piskade marken, och hon verkade lätt agiterad så jag måste gå dit för att se vad som stod på. Då ser jag att en stor huggorm ligger hopringlad framför henne och väser skarpt med huvudet lyft i huggposition. Jag stannar en god bit därifrån för att se hur det skall utvecklas. Så kommer det blixtrande hugget, men förrän det når fram smäller katten till med tassen så att ormhuvudet flyger åt sidan och hugget missar helt. Ormen hugger igen, gång på gång, men katten är ohjälpligen för snabb i reaktionen där den sitter, oberörd och självsäker. Till sist ger reptilen upp och storsint låter Jontti den dra sig undan i lingonriset. Så rävar och ormar göre sig icke besvär när det gäller katter. Om nu inte Jontti var ett speciellt exemplar.


På tal om katter har jag ett minne från min barndom på det sena 1930-talet. Vi gjorde ofta segelutfärder i skärgården, och ibland gick vi i land på Laxön för att hälsa på fiskaren Laxö-Anders. Min far som hade varit i Jägarbataljon 27 i tiden hade säkert ett och annat att diskutera med Anders, som man ju visste hade spelat en roll i samma sammanhang, och medan de ventilerade sina minnen vandrade jag omkring på tunet kring fiskarstugan. Då fick jag plötsligt se ett djur vars åsyn trotsade alla mina tidigare erfarenheter. Jag insåg ju att det var en katt, men av en storlek som överträffade allt jag hade kunnat föreställa mig i kattväg. Den var enorm, och jag tvekar inte att påstå att den var dubbelt större än en normal katt. Tassarna påminde om lodjurs eller lejonungars, och huvudet var som en boxers. Färgen var rödbrun om jag minns rätt, och sammantaget var den ju inte någon vacker katt. Var Anders hämtat den minns jag inte, men han berättade att den hette Ontrus. Det välfunna namnet var tydligen lånat från Runebergs ”Elgskyttarne” där den ”brunskäggyfvige Ontrus” figurerar. Den var en saktmodig katt, men enligt Anders gjorde den bra nytta genom att döda ormar som det fanns gott om på fiskeläget.

[”Tavlan med två små stugor i havsbandet, tror jag är Maj-Lis och Håkans ställe på Laxön. Jag har varit dit en gång på 70-talet.” Förstoring.
Akvarell av Wrakström/Sigurd Wenelius.

Anne-Maria Willman tillhandahöll målningen tillhörig mor Mirjam.
(Inf. 2024-05-15.)]

Men Laxö-Anders hade också en annan katt, av normal storlek. Den hade blivit ormbiten, med påföljd att den hade ett cirkelrunt hål i skinnet frampå strupen, stort som en dåtida tjugomarksslant. Den föreföll att inte lida särdeles av skadan, förvånansvärt nog, men kanske katter tål ormgift.

Den mest spektakulära företeelsen i djurvärlden som jag blivit vittne till överträffar ändå alla kattäventyr, luskungar och annat. Såhär gick det till:

En kväll i början av september 1990 var jag på stranden för att röka fisk. Kvällssolen hängde ovanför Långörn i väster, fjärden låg helt blank och inte ett moln syntes till. Då kom min blick likaväl att fastna på ett mörkt, väl avgränsat moln i nordost, ovanför Båda-skogen. Molnet föreföll att växa, och jag insåg att det rörde sig i riktning mot mig. Småningom började ett brusande ljud höras, som blev starkare ju mer molnet närmade sig. Nu urskiljde jag också enskilda prickar i molnet och såg att det bestod av fåglar, fåglar i tusental, om inte hundratusental. Flocken passerade över huvudet på mig och täckte en stor del av himlavalvet, och bruset var då så starkt att det påminde om ljudet från en större fors. Efter några tiotals sekunder kom de sista eftersläntrarna och då trodde jag mig konstatera att det var fråga om starar, vilket senare kom att bekräftas. Flocken var strax framme vid ångbåtsbryggan, och började där snurra ovanför det lilla gräsgrundet ett par hundra meter sydväst om bryggan. Från min utsiktspunkt såg det ut som ett stort rökmoln som slingrade och rörde sig som i stark blåst, ibland tätt och svart, ibland ställvis glesare. Plötsligt såg jag flocken börja sänka sig mot grundet och efter en god stund hade hela svärmen landat, tydligen för att rasta över natten. Jag skyndade mig till bilen, åkte till ångbåtsbryggan för att om möjligt se mera av fenomenet, och träffade där några mänskor som var lika fascinerade som jag av upplevelsen. Från grundet hördes ett starkt sorl av kvitter, men fåglarna syntes inte bak det höga gräset. Varje kvadratdecimeter av holmen måste ha varit fullpackad av starar.

Förklaringen till fenomenet är ju att stararna flockat sig inför höstflytten söderut, men en gåta förblir det för mig hur de kommunicerat för att nå en sådan koncentration av individer. Flocken måste ju ha utgjort nordkalottens hela bestånd! Jag föreställer mig att flyttvägen utmed kusten är ett standardstråk för stararna, och att flocken fyllts på under vägen från många ”uppsamlingsheat”. Följande år, 1991 den första september, fick jag se en upprepning av fenomenet, men denna gång med mycket mindre antal fåglar, högst 5 - 6 tusen individer enligt min (högst opålitliga) uppskattning. Sedan dess har jag inte fått se någon starflytt, men det beror kanske på att jag inte har varit på plats. Däremot har liknande moln av starar över England setts i TV.