Hällgrund, pärlan i vår skärgård

av

Bjarne Wikström

 


Det vita är något mindre än tidigare efter renoveringen. Hösten 2001.

     Längst ut i Nykarleby skärgård, där himmel och hav tycks mötas, ligger den säregna holmen Hällgrund. ”Här möts människa och natur på ett fungerande sätt”, skriver Patrik Karlsson och Johan Granlund i sin utmärkta inventering av naturen i Nykarlebynejden. Här råder lugn och ro. Den ståtliga, gamla båken och några fiskarstugor och lador på den lilla klippan ger en karaktäristisk avslutning mot norr i den räcka av holmar och skär som bildar Nykarleby skärgård.
     När man stiger i land på Hällgrund får man en känsla av att tiden här framskrider i en annan takt än på fastlandet en halvmil österut. Endast fiskebåtarna i hamnen och fångstbragderna på strandklipporna skvallrar om att här pågår mänsklig aktivitet. Och det har det gjort länge. På 1500-talet omtalas ”Torsö udde” som den förnämsta fiskeplatsen inom beskattningsområdet. Ett par hundra år senare slog sig den första fiskaren ner på Hällgrunds norra del och fick ge sitt namn, Pentzin, åt det steniga skäret som kallas Pentzinsgrundet och som egentligen utgör en skild holme förenad med Hällgrund genom en stenbro. Fortfarande kan man se lämningarna efter hans hamn och fiskarkoja.
     När Nykarleby fick full stapelrätt (tillstånd att exportera till utlandet) i början av 1800-talet, och tjärexporten tog fart, måste farleden utmärkas så att också främmande skepp kunde hitta fram till hamnen vid åmynningen. År 1824 byggdes den röd- och vitmålade båken. På gamla sjökort finns båkarna på Stubben, Hällgrund och Mässkär inritade så att sjömännen skulle veta var farlederna började.


Iskällaren kommer knappast mera att användas på det sätt som bilden av isen visar. Från sommaren 2003 finns ett fiskehus på Grisselön. Där kan man hämta is, som dock förvaras i frysboxar (gamla, naturligtvis utan ström) i den gamla iskällaren.” Våren 2001.

     Men redan innan båken restes fanns åtminstone en av de nuvarande stugorna på Hällgrund. Den fungerade i långa tider som natthärbärge för skötfiskarna från Socklot. Man rodde eller seglade och lade ut sina strömmingsskötar på de olika fångstplatserna som hade (och ännu har) sina bestämda namn t.ex. Schenjiln, Vänskapen, Wervingas hällon m.fl. Alla namnen har sin särskilda historia. När skötarna hade vittjats, hängdes de upp för att torka och strömmingen saltades i stora kar. Sedan samlades man i fiskarstugan och kokade ”sådi”, strömmingssoppa, över elden i den öppna spisen. När soppan var tillredd slog man den i en ”slaback”, ett stort träfat, och alla åt med sina egna träskedar ur slabacken. När man var mätt slickade man av skeden och stack den i en springa mellan stockarna och slumrade i stugvärmen tills det på kvällen igen var dags att ta ner skötarna och lägga ut dem.
     Hällgrund fungerade sedan början av 1800-talet som lotsplats. Lotsarna var i huvudsak män från trakten som fått sin skolning av äldre kolleger. När lotsverket förryskades år 1912 gick Hällgrundslotsarna med i ”lotsarnas kamp” och sade upp sig. Från första världskrigets utbrott 1914 befolkades holmen av ryska lotsar med familjer och några marinsoldater. Ursprungligen har det funnits två lotsplatser vid inloppet till Nykarleby, men båda drogs in i takt med att stadens sjöfart förlorade i betydelse. År 1946 lämnade de sista lotsarna Hällgrund för gott. Det sista skepp som bad om lots, och fick assistans från Hällgrund till Mässkär, var en motordriven segelskuta som hette Vestkust. Året var 1953 och den gången fick fiskarna på Hällgrund rycka ut.


På den sista bilden står jag vid det lägre av de två stenrösena på Pentzinsgrundet. Alldeles nedanför röset finns rester av Pentzins bostad och hamn.

     I den ovannämnda naturinventeringen beskrivs Hällgrund som en verklig pärla och det artrikaste fågelgrundet i denna del av skärgårdsområdet. Södra delen av holmen, som egentligen kallas Soklothällan, består av solitt berg, fårat av inlandsisen. Vegetationen är låg. Bara på enstaka ställen har några träd lyckats bita sig fast. På Pentzinsgrundet, som på södra delen är bevuxet med rönn och al, finns norr om skogen en s.k. djävulsåker. Till fyren på norra ändan av holmen leder en stig genom skogen och en delvis stenlagd ”väg”, som anlades för transporten av material för fyrbygget.
     Alla de gamla fiskarstugorna och uthusen håller som bäst på att varsamt renoveras. Sommaren 2000 erhöll båken ny brädfodring och målades i orginalfärger: Svart ”mössa”, vit ”blus” och röd ”kjol”. En del av de gamla båkbräderna används för renoveringen av öns uthus. Båken är numera låst, men uppe under taket, där de gamla bräderna är bevarade, kan man läsa namnen på många av dem, som under båkens snart tvåhundraåriga historia har beundrat utsikten från takluckorna. Här finns namnen på många kända nykarlebybor, bl.a. skalden Mikael Lybeck med fru. Sjöfartsstyrelsen skall ha ett stort tack för den väl genomförda renoveringen!


Text och bild: Bjarne Wikström, augusti 2003.


Läs mer:
Ledfyren, det lägre röset för farleden förbi Storgrundet och djävulsåkern på Pentzinsgrundet.
Hällgrund av Erik Birck.

"Det vita är något mindre än tidigare efter renoveringen." Hösten 2001.