Den goda sommarmjölken

Minns ni de hemlagade filbunkarna, de som hade ett tjockt lager grädde överst? De lyckades bäst om de gjordes med oseparerad mjölk direkt från gården.

På 1950-talet var det vanligt att sommargäster tog sin mjölk från någon bondgård. Vi på Andra Sjön hade Östmans som mjölkleverantör. Först var det ”gubben” Östman som basade för verksamheten och som tog emot mjölkpengarna. Det var spännande att som liten pojke ge sedlarna åt den skäggprydda farbrorn i gungstolen. Senare var det dottern Mildrid (sedan gift Asplund) som stod för verksamheten. Att hälsa på hos kalvarna var en årlig ritual för oss.

Förutom vi Blomqvistar var det i alla fall Weckströms och ”Rosorna” som hade mjölkbeting. Vi nöjde oss med 3 liter morgonmjölk, som någon av oss pojkar hämtade. Mjölkkannan stod på farstubron, i skuggan och hade sällskap av de andra sommargästernas mjölkkannor. Man hade vanligen två kannor, och lämnade den tvättade tomma när den fulla hämtades. Vår ena kanna var enkel, gjord av bleckplåt, men den andra är fin, av tjockt stålgods. När man hade den på cykeln så plingade den tungt som en koskälla och kallades därför ”koskällan” inom familjen. Att bli befordrad till mjölkhämtare var ett tecken på att man växt till sig.

Det var spännande för en pojke från storstan att ta sig in på Östmans gårdsplan. Mot Andrasjövägen fanns en halvdan grind med taggtråd och där innanför gick de tre korna och betade. De var nyfikna, och kom fram och snusade. En av dem hade respektingivande, långa horn. Inte sååå rolig bekantskap för en sjuåring. Mjölken var ännu ljummen när den hämtades, och hemma lagade mamma nya filbunkar av den.

Östmans hyrde ägan tvärs över Andrasjövägen från sin gård sett och en annan som låg längs Bonäsvägen, mellan gamla banan och stadsgränsen. Mildrid vallade korna mellan betena och gården. När de kom förbi oss på förmiddagen, hände det att just den långhorniga fick för sig att gräset såg prima ut och måste avsmakas. Mildrid hojtade och viftade med en alruska och fick småningom den med sig igen. Så traskade de vidare en bit längs Bonäsvägens kärrspår tills de kom till beteslindan. Vid 17-tiden var det dags för returen, hem till kvällsmjölkningen.

Vi bytte också varor med Östmans. När pappa slog gräset på villatomten, lades det i kopor och sedan de torkat, in i ladan. Därifrån kunde Östmans hämta torrhöje när kossorna behövde det. I utbyte fick vi hämta utbränd gödsel av dem. På skottkärran, köpt på Stockmanns, hade vi en trälåda, dit gödseln lyftes med grep. Sedan hem längs den dammiga vägen och så tippades den fina dyngan i potatislandet och blandades in i jorden. Det blev utmärkt potatis så småningom.

En bit in på 1960-talet slutade vi med gårdsmjölken, jag vet inte varför. Men alltjämt hejar vi på Mildrid när vi ser henne på gårdsplanen eller på väg mot stan.