Din bild av den gamla isjakten väckte en uppsjö av minnen.
En lämplig rubrik vore:
”Navigare necesse est”
En stor del av min uppväxt har ju att göra med Andra sjön, vi var ju hamnvakter bevars. Segling blev ett givet nöje. Vi seglade med vanliga roddbåtar, filtar eller vad som fanns till hands. ”Gransegel” är bekant eftersom det inte gick att kryssa utan köl.
Så kom ”Cometernas” tid. SSÄ har nog aldrig haft så livlig aktivitet som då. Vi grabbar hängde på stranden alla gånger då det var tävling på gång. Att få bli gast var ju en höjdare. På den tiden var det både onsdags- och lördags- och söndagssegligar. Alla båtnamn började inte på C, där fanns bland andra Ajax, Pluto, Mallorca och Blixten.
I sinom tid så köpte föräldrarna en ”Oslojolle”. Det lär på sin tid ha varit en olympisk klass konstruerad enkom. Den hade centerbord och var alltså kryssningsduglig.
Allt har sin tid. Tiden gick som den vanligen gör, träffade flicka, gifte mig o.s.v. Seglingen satt fast. Snipes kom in i bilden.
Bodde på den tiden i ett stort hus, där fanns ett rum stort nog att bygga en Snipe i. Nissse Luoma, en seglare av klass utan vilken båten ”Cognac” aldrig skulle sett dagens ljus, var den som var den drivande kraften.
Premiären var ingen höjdare. Jag hade stagat helt OK men låst stagen med vajerlås. Inte sjömansmässigt alltså.
Seglade kanske ett par minuter i lagom sakta vind. Kände att detta är något helt annat än segling med Oslojolle. Då brakade allt samman. Nisse stod på stranden och undrade vad jag sysslar med. Efter den betan fick jag lära mej att splitsa/splejsa. En nog så bra kunskap.
Verksamheten i SSÄ fick bra fart tack vare Snipes. Begåvningar som Stefan Winqvist bland andra. Han var då helt överlägsen, och är det fortfarande jämfört med oss andra.
En tävling minns jag gott. Det blåste rätt bra, alla andra hade sett det klokast att avbryta. Det var bara Stefan och yours truly som fortsatte. Min gast brorsan och jag kom först till kryssmärket, till saken hör att vi hade båten halv med vatten. Det berodde på att då vi byggde båten hade jag inte råd att skaffa s.k. ”bailers”, alltså självlänsar.
På slören kantrade vi naturligvis. Dåförtiden var inte flytvästar något man sysslade med, inte vi i alla fall. Det fanns ju en följebåt. Av någon outgrundlig anledning hade man trasslat in sej i ankartrossen. Farsan fanns på plats på Loppan, han kom och hämtade oss.
|