Uteliv - barndomsminnen från Nykarleby

Del 1

Sommar vid vatten och hav

av

Folke Holmström

om stadsbarn hade jag förmånen att växa upp på den vackert belägna tomten strax norr om kyrkan; på stranden till den älv vars miljö på olika sätt inspirerat bygdens poeter och författare till både poesi och prosa. I många av dessa litterära verk, som skrevs långt innan jag var född, omnämns platser och aktiviteter som också var aktuella i min barndom, trots forsrensningar och byggandet av ett kraftverk i älven.

Birgitta Lundell (gift Kuronen), Lars Pensar, Folke Holmström och Helena Pensar (gift Nihtilä) i väntan på våren på gårdsplanen vid Bankgatan 2.

Varje vår då solen började värma vaknade hoppet om ännu en varm och solig sommar. Och då snösmältningen satte i gång på gården var vi barn genast framme och försökte styra smältvattnet mot älven, så att det inte skulle rinna ner i vår utekällare. Otåligt väntade vi på att älven skulle kasta sitt istäcke, vilket oftast skedde med dunder och brak till alla nyfiknas förtjusning. Den starka vårfloden förde också med sig allsköns bråte som hade slitits loss av isens hårda framfart och detta drev oss pojkar ut på upptäcktsfärd längs stränderna. Inga förmaningar var starka nog att hindra oss från att göra dessa strövtåg med risk för att ramla i det iskalla vattnet. Liksom i extas och med fantasins hjälp tyckte vi oss ibland se t.o.m. flytande lik, som sedan i verkligheten visade sig vara kadaver. En stor del av allt skräp som följde med den strida strömmen stoppades nämligen av ett galler vid kraftverket och avlägsnades sedan med långskaftade krattor för att inte förstöra turbinen.

ill fritidsnöjena i staden hörde bl.a. fiske och simning i älven. Ett populärt ställe var klappbryggan nedanför kraftverket. Den var egentligen avsedd för tvätt av kläder och mattor, men användes också av oss småpojkar som metesplats. Fångsten bestod främst av mörtar och abborrpinnar som träddes upp på en ”spito” (grenklyka) för hemföring. De äldre pojkarna valde att fiska gäddor som höll till i strömdraget från kraftverksturbinen. Trots rådande fiskeförbud kastade de drag från stranden eller stenar ute i vattnet och kunde ibland stolt hemföra en präktig gädda till middag. På höstkvällarna fångades också braxar och nejonögon med håv eller för hand i vattensamlingarna mellan stenarna nedanför dammen.
     De flesta barn älskar vatten och vill gärna ta sig ett dopp för att svalka sig när det är varmt. Tyvärr var älven inte någon lämplig plats för detta, ty några barnvänliga simstränder fanns inte. Om man var simkunnig kunde man söka sig till Blåfinoberget eller Alisvaj, två omtyckta platser i närheten av Kuddnäs. Mitt favoritställe låg dock uppströms på Nygård, i södra ändan av Engs mangård. Där bestod åbrinken av en relativt brant berghäll som planade ut och bildade en ås i vattenbrynet, vilket gjorde att strömhastigheten i viss mån bromsades upp så att man lättare kunde ta sig upp på berget från vattnet. Strömfåran mellan stranden och Brunnsholmarna fungerade som en lagun, där vattenkvaliteten och bottenskiktet var bättre än på andra ställen i älven. Efter ett dopp i det kaffebruna vattnet var det skönt att ligga och soltorka på berget, som fortfarande var varmt sent på sommarkvällarna.

Kvarnen och Engs, där vi sommartid badade.

et verkliga sommarparadiset fanns dock vid Andrasjön där många nykarlebybor hade sina villor. Tack vare de extremt långgrunda stränderna kunde barn plaska i det klara och varma vattnet utan tillsyn, vilket inte var möjligt i älven. Eftersom min farfar hade sålt sin villa innan jag föddes, fick jag uppleva detta endast vid speciella tillfällen då min familj var på besök hos vänner och bekanta som hade sommarstuga. Men det skulle bli oftare när jag kom upp i skolåldern.

     Vid ångbåtsbryggan fanns nämligen en allmän simstrand som kunde utnyttjas av såväl stadsbor som sommargäster. Det största problemet var dock att ta sig dit, eftersom det saknades kollektivtrafik och då t.o.m. cyklar var en bristvara. – Apropå det miste vi två ”fredstida” cyklar under pågående krig och efter fredsslutet köpte min far två inhemska damcyklar. Emellertid var cykelramen av så dålig kvalitet att den brast vid ett par tillfällen då jag cyklade med en kamrat på pakethållaren till Andrasjön. För övrigt fick jag en egen cykel först när jag var tolv år. Det var en Hermes som vi köpte vid ett besök hos släktingar i Husqvarna och den har nu fungerat över ett halvt sekel och står fortfarande kvar i garaget!
     Nåväl, för ta sig till havet var man således ibland tvungen att promenera. Antingen valde man den krokiga vägen i hopp om att eventuellt få lift, eller så genade man genom skogen längs den gamla banvallen. Halvvägs till målet gjordes också avstickare upp i den karga bergsterrängen täckt av ris, lavar och enstaka martallar. Från bergets högsta punkt kunde man mellan trädtopparna i väster skönja delar av havet och de närmaste holmarna, vilket gav nya krafter att vandra vidare till ångbåtsbryggan.

Folke och syster Harriet (gift Gleisner) plaskar vid Andrasjön.

ryggan delade stranden i två delar. På den södra sidan låg båtar huller om buller för ankar och guppade med stäven mot vinden och upptog en stor del av vattnet med undantag av området närmast bryggan. Den låga stranden var speciellt lämplig för solbadande familjer med småbarn, som här fritt kunde gräva och bygga sina sandslott i vattenbrynet. Blev det för hett i solen kunde man söka skugga bland albuskarna och samtidigt läska sig med något. På den norra sidan var det båtfritt och långgrunt, så där kunde man fritt plaska på och idka vattenlekar utan risk för att trampa på något ankare. Platsen var också mycket lämplig för simundervisning och kurser anordnades regelbundet i samarbete med Röda korset och senare Folkhälsan för att så många barn som möjligt skulle bli simkunniga. Även jag deltog i en sådan, men huruvida jag lärde mig simma där är nog tveksamt. Jag tyckte nämligen att den pedagogiska undervisningsmetoden med torrsim först och sedan ett varsamt nedgående i vattnet var tråkig och tog för lång tid. Därför sökte jag mig tidigt ut på djupare vatten.
     Då var det bara att följa den långa stenbryggan tills man kom ut på landningsbryggan; en robust träkonstruktion från ångbåtstiden. Där lastade och lossade skärgårdsbor behändigt sina båtar medan ungdomar och vuxna samlades för att simma eller meta. På stenkistorna längst ut hade man byggt ett fem meter högt hopptorn och ett badhus som stod i förbindelse med själva bryggan via en gångbro. Det var alltså här, där vattnet var så pass djupt att man inte bottnade, som många lärde sig simma enligt den s.k. naturmetoden. Den var brutal men effektiv och fungerade på vilken hundvalp som helst, så varför inte på oss ungar också? Man knuffades helt enkelt i vattnet och uppmanades simma och ta det lugnt så skulle allt gå bra, vilket det också i allmänhet gjorde bortsett från en och annan kallsup. Risken för att på så sätt ofrivilligt hamna i vattnet var störst om man satt och solade längst ner på trappan mot söder eller befann sig på gångbron till hopptornet. Och på dessa platser lärde man sig snabbt att vara extra vaksam.

å småningom lärde sig var och en på sitt sätt att bli vän med vattnet och många blev riktigt goda simmare. En sommardag minns jag att vi var några unga pojkar som simmade fram och tillbaka till Långören, en sträcka på drygt en kilometer. Ett dumdristigt företag och ingenting att skryta med, eftersom det skedde utan följebåt och kunde ha slutat illa. Men det visade också att vi saknade vuxna förebilder inom simsporten. Någon fungerande simklubb fanns inte på orten och endast sporadiskt ordnades enstaka sim- och hopptävlingar. Främst var det representanter för Vasa Simsällskap som kom på besök för att propagera för simsport. Och som ett minne från den tiden har jag en av nämnda sällskap tilldelad belöning: ”Pillövskransen för goda framsteg i simning …, Vasa den 7 augusti 1951”.

ör att en tävling skall bli intressant och rättvis bör förutsättningarna var desamma för alla. Hur skall men ordna detta, då båtarna är av olika typ och inte direkt kan jämföras på basen av seglad tid? Jo, man inför ett handikappsystem baserat på i första hand båtens längd, bredd och segelyta. Varje båt får på så sätt ett mätningstal som överför seglad tid till beräknad tid varefter båtarna kan rangordnas. Systemet missgynnade min båt som till konstruktionen var lång, smal och hade centerbord. Dessutom var den överriggad eftersom jag hade kompletterade storseglet med en hemmasydd fock av lakanslärft för att förbättra kryssningsegenskaperna. Den typiska segelbanan var: Loppan – Kråkskärssund – Ostpricken – Djupön – Loppan, en rutt på ca 4 sjömil som seglades med- eller motsols och tog cirka en timme beroende på vindförhållandena. I resultatlistan fick jag ofta en blygsam placering, men vad gjorde det då jag i allmänhet var bland de tre främsta i mål.
     På senare delen av 1950-talet tillkom en ny entypsbåt, ”Comet”, konstruerad och byggd i Jakobstad. Syftet torde ha varit att öka intresset för segling bland ungdomar genom att ta fram en enkel och lättseglad båt till överkomligt pris. Några cometer – bl.a. Ajax, Kon-Tiki, May, Mallorca och Pluto – inköptes till Nykarleby och därmed inleddes en ny era i SSÄ:s historia. Verksamheten på Loppan blev livligare och tävlingarna tilldrog sig allt större intresse då kampen om segern blev både jämnare och ovissare. Regattor i grannstäderna Jakobstad och Vasa lockade också, men att ta sig dit var inte det lättaste. Det fanns nämligen inga trailers så båtarna kopplades ihop till ett långt tåg och bogserades sjövägen till destinationsorten. Resorna krävde gott sjömanskap, ty risken för incidenter med släpet var överhängande i krabb öppen sjö. I allmänhet kom vi ändå lyckligt fram, övernattade i tält, seglade så gott vi kunde och deltog efteråt i den kamratliga samvaron för att sedan återvända hem en och annan erfarenhet rikare.
     I skolan fick man lära sig några bevingade ord på latin, som en viss romare Pompejus (106–48 f.Kr) lär ha yttrat, nämligen ”Navigare necesse est, vivere non est necesse”. Detta är naturligtvis rena nonsens, eftersom alla vet att man måste leva för att kunna segla. Däremot är det kanske nödvändigt att segla för att lära sig respektera och förstå de enorma naturkrafter som finns i vindar och vågor. Detta fick jag erfara många gånger då t.ex. skotet brast, rodret havererade, båten vattenfylldes eller kapsejsade i hårt väder.

lla går vi väl och bär på minnen från vår barndoms smultronställen. Oftast är det trevliga och roliga sådana som sitter fast förankrade i våra minnesceller. Nu när sommaren är som skönast och jag besöker min hemstad känner jag dock en viss sorg och saknad då jag betraktar ingreppen i miljön längs älven. Där har man offrat mycket kulturhistoria på teknikens slagfält. Kommunpamparna drabbades i tiden av klärvoajans, stränderna kalhöggs och vallar byggdes för att hindra vattnet från att rinna över bräddarna i samband med dammhöjningen.
     På min vandring stannar jag på gångbron vid kraftverket och blickar ut över älvens vatten.
     Ingenting tycks vara som förut. Förändringen är total och proportionerna förefaller helt fel. I mina ögon ser det ut som om kyrkan skulle spegla sig en konstgjord och livlös sjö omgiven av några estetiskt utplanterade träd för turister. I den andra riktningen mot Topeliusparken blir bilden rentav grotesk då den påminner om ett jättestort avloppsdike. Quo vadis, du tidigare så charmiga Nykarleby älv?