Detalj ur kortet JHlK006 från trettiotalet.

Den unika källaren nedanför kyrkan är bara en av flera byggnader längs stranden som förstörts p.g.a. att vattennivån i älven successivt höjts ett antal gånger. Tyvärr försvann källaren definitivt vid den senaste nivåhöjning i början på 1980-talet och kan numera endast beundras på vykort, fotografier och målningar. [Några märkesår i Nykarleby Kraftverks historia.]

Einar Hedström har i sina anteckningar noterat en del intressanta bakgrundsfakta om gråstenskällaren, men nämner ingenting om vad källaren användes till. Eftersom min farfar (Victor H.) i samband med köpet av Sundströms gård även fick rätt att delvis använda källaren, har jag en del barndomsminnen att berätta om den.

För mig som bodde på en tomt som angränsade till älven utgjorde den miljön en både spännande och farlig lekplats. Trots återkommande förmaningar drogs vi barn ofta till stranden såväl sommar som vinter. Grånstenskällaren utgjorde inget undantag. Kring den kretsade många lekar där fantasin hade fritt spelrum. På taket fanns rikligt med sand och grus som man sommartid kunde använda som ”sandlåda”. Vintertid utgjorde källartaket en utmaning för den modige att på skidor ta sig nedför ut på isen. Detta med risk för liv och lem då fallhöjden var ansenlig.

[Holmströms gård från älven. Förstoring.
Oljemålningen av Lea Ignatius (1952) finns vid Juthbacka i bröllopssviten.
Foto: Folke Holmström, augusti 2006.
(Inf. 2007-05-01.)]

Den underjordiska källaren var tudelad. Den norra delen tillhörde vår familj och den södra staden. Genom den plåtbeslagna ytterdörren och ytterligare en inre trädörr kom man in i själva källaren. Den hade kullerstensgolv och ett välvt tak som delvis bars upp av stöttor. Luften kändes sval och mycket fuktig, varför källaren knappast lämpade sig för förvaringsändamål. Längst inne i källaren hade min farfar murat en ”vattenbassäng” som fylldes med vatten från en grundvattenkälla. Vattnet, som hade analyserats kemiskt, var av god kvalitet och ansågs trots något hög järnhalt väl lämpat som dricksvatten och användes därför flitigt av invånarna på gården.

Innan staden fick sitt kommunala vatten- och avloppsnät fick var och en skaffa sitt vatten själv. På Holmströms gård var vi lyckligt lottade som hade en egen källa på gångavstånd. Ofta gick det till så att både gårdsfolk och hyresgäster samlades vid en viss tid tidigt på kvällen och sedan marscherade alla i samlad tropp med hinkar och ämbar till gråstenskällaren för att hämta vatten. Sommartid var stigen (”tråde”) kantad av högt gräs, hundlokor och ställvis brännässlor som kunde ställa till förtret. Speciellt minns jag den uppskattning som tillkom mig efter att jag med lie banat väg för den ”törstande” skaran. En viss stolthet infann sig också då jag anförde troppen till källaren och fick öppna och sedan låsa dörren med den relativt stora nyckeln som jag krampaktigt höll i handen.

[Kyrkan med omgivningar sista stockflottningsåret 1962. Gråstenskällaren i vänsterkant. Notera parkbänkarna på den! Förstoring. Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2020-01-22.) ]

I samband med högvatten, t.ex. i islossningstider, kunde åvatten tränga in i källaren och förorena källvattnet. Efter tömning och rengöring av bassängen kunde dock vattenhämtningen fortsätta år efter år ända fram till dammhöjningen 1962. Vid den tidpunkten fanns det ju också kommunalt vatten i kranarna, så förlusten av det förstörda källvattnet var inte så stor. Själva källaren förföll sedan rätt snabbt med åren då den inte användes som förr. Dörrarna bröts upp och källaren torde ha blivit tillhåll för mera suspekta aktiviteter? Styggelsen fick så småningom ett slut då den tidigare så vackra gråstenskällaren lades under vatten för gott i och med dammbygget som stod färdigt år 1984.