VI. NÄRINGSLIV OCH ARBETSFÖRHÅLLANDEN FRÅN 1870-TALET TILL VÅR TID

Hantverkare och industriidkare

[Lite ologiskt eller enligt en logik jag inte förstår är några handelsmän (indragna) med på slutet i detta kapitel.]

Vad stadens hantverkare beträffar försvårades deras ställning starkt på 1870- och -80-talet såsom tidigare nämnts, dels genom skråväsendets avskaffande och dels genom den begynnande industrialiseringen. De fabriksmässigt tillverkade varorna konkurrerade ut de hantverksmässigt gjorda. År 1841 hade Nykarleby 32 hantverkare, år 1856 22 och år 1877 16, en minskning med 50 % från 1841. Hantverkarna år 1877 utgjordes av 2 färgare, 5 skomakare, 2 bokbindare, 1 krukmakare, 1 blockmakare, 1 snickare, 1 målare, 1 sadelmakare, 1 bagare och 1 klensmed. Arbetarnas antal var 20 och det uppgivna tillverkningsvärdet 26.007 mk.

År 1895 hade hantverkarnas antal ökat till 24, nämligen följande:
 

Tidigare urmakare i Nykarleby var bl.a. Johan Fellman (f. 12.9. 1788 i Vasa, d. 27.9. 1864 i Nkby), som 1818 kom till staden som lärling från Stockholm [blixtnedslag 1855], J.F. Kylén, som vann burskap som urmakarmästare 1871 och i mars s.å. utannonserade reparation av alla slags ur och speldosor till billiga priser, Karl Nyman, som öppnade urmakeri i nov. 1883 och som gick i konkurs i sept. 1889, J.W. Blomström, etablerad i april 1890 och K.A. Ahlbäck dito i maj s.å., båda antecknade som bortflyttade inom kort. Senare verkade bl.a. urmakaren K.E. Pelander i staden åren 1909—1911.

Den ovannämnda klensmedsmästaren och kopparslagaren Johan Karlsson (f. 1841, antagen till smedsmästare i staden 1873, d. i Nkby 3.2. 1914) inköpte den 24 mars 1873 handl. A.G. Olsons fastighet på tomten nr 24 vid Rummelbacken [Korsningen med Sollefteågatan, Fors.] och etablerade där provisoriskt en smedja som 1875 nyanlades. Den inköptes i febr. 1901 av smeden Johan Robert Wickberg, men övertogs av smeden J. Märsylä (f. i Brahestad 7.6. 1863, antogs till smed 10.6. 1901, d. i Nkby i juli 1902) i juni 1901 under firma J. Märsyläs Smedaffär. Han var en av de finskspråkiga yrkesmän, som vid denna tid sökte öppna verksamhet i staden. Något år efter hans död var smeden Kristian Koppelomäki (f. 1872, d. 27.6. 1915 i Nkby) ägare till Märsyläs företag. Koppelomäki hade sedan april 1900 bedrivit smidesarbete på tomten nr 71 vid Mathesiusgatan. Ej heller han lyckades hålla företaget i gång längre än till jan. 1910, då han utbjöd sin smedja till salu. Den övertogs i april s.å. av plåtslagare E.E. Sjöblom, som dock gick i konkurs 1912. Den ovannämnde smeden Johan Robert Wickberg, som antagits till klensmed den 15 okt. 1900 och sedan 1901 innehaft en smedja på tomten nr 33 [Bankgatan 17.] intill Karlssons tomt, hade gått i konkurs i okt. 1904 och flyttat till Helsingfors (jfr s. 7). En ny smedja öppnades emellertid i ”Prostas hagan” av Matti (f. i Alahärmä 8.3. 1889, d. i Nkby 23. 7. 1951) och Felix Markkula (f. 16.5. 1891, d. i Nkby 8.8. 1950) i nov. 1910, där bl.a. även hovslageriarbete utfördes. [Drunkningsolycka i Ragnörn fors. Två små pojkar omkomna.]

[Felix Markkula. Karl-Erik Ikäheimonen tillhandahöll.]

Smedjornas tid var emellertid mer eller mindre förbi. De ersattes i viss mån av affärer kombinerade med maskinverkstäder, såsom 1908 Axel Herlers Järn & Jordbruksmaskinaffär, 1910 C.J. Holländer & Co Velociped- och maskinaffär, såld i febr. 1915 till John Hermansson och i okt. 1910 Konrad Öhman, Velocipedaffär. Större och mera komplicerade reparationer utfördes i grannstaden Jakobstad. Sådana behövdes, ty i juni 1914 hade hrr Joel Lillqvist och Victor Holmström samt forman Karl Wikman, som för 1911—1916 åtagit sig skjutshållningen i staden, anskaffat sig varsin automobil och tre bilägare i Jakobstad hade hos magistraten anmält sig sinnade att stationera bilar i Nykarleby, likaså bilägare i Vasa med sina inalles 5 bilar. Bilåldern hade m.a.o. gjort sitt inträde. Varvssmedernas, vagnsmakarnas, hovslagarnas och de gamla finsmedernas tid var förbi. [Vykort från 1910-talet av smedjan i Rummelbacken. Visitation 1910.]

Flera av hantverkarna och handelsidkarna hade genomgått sina läroår i S:t Petersburg eller i Amerika. Bland märkligare levnadsöden kan annoteras följande.

Bagaren Anders Simonsson Markén var född den 31 aug. 1854 i Markby och antogs till bagare i staden 1883. Han hade till en början sitt bageri i sjömannen Julius Sunds gård i nr 79 och senare i gården på tomten nr 1 vid S. Tvärgatan. Han hade fått sin yrkesutbildning på ett märkligt sätt. Hans fader befann sig på 1860-talet på arbetsförtjänst i Helsingfors, medan modern och den 10-årige sonen var kvar i Nykarleby. Modern beslöt resa till sin man i Helsingfors och tog gossen med. På Riihimäki station försvann hon plötsligt och lämnade gossen övergiven på stationen. Hon for tydligen vidare till Helsingfors, men hördes aldrig mera av. Ej heller fadern gav sig tillkänna. Den övergivne gossen omhändertogs av andra resande, som skulle till Petersburg och förbarmade sig över honom. Då han senare vid c:a 20 års ålder återvände till Nykarleby var han utlärd rysk bagare och utövade sedan yrket i staden till 1916. Han gifte sig och fick flera barn, av vilka de flesta emigrerade till USA. En av döttrarna, Ida, berättade faderns historia för JLB under ett besök i Jakobstad 1970. Moderns märkliga beteende att överge gossen kan möjligen förklaras med att hon avtalat med någon av ifrågavarande resande, bland vilka även fanns ryssar, att taga gossen som lärling, ev. mot lämplig ersättning till modern. Det skulle m.a.o. här vara fråga om ett fall av ”Menniskohandeln med finska lärgossar”, som florerade vid denna tid. 1)

Markén gick i konkurs 1902, men öppnade 1904 åter sitt bageri, denna gång i färgare Aug. Norrlunds mindre byggnad på tomten nr 48 vid Rådhusboulevarden. Han avled den 22 nov. 1916 efter långvarigt lidande, sörjd av hustru och fem döttrar.

Markénska gården på tomt nr 1 vid S. Tvärgatan, senare Bangatan. Ägare 1884—1902 bagarmästaren Anders Markén. Foto E. Birck 1970. J.L. Bircks arkiv. [Beskuren i över- och underkant. Mot sydost, Topeliusesplanaden till vänster. Färgbild av gården.]

En annan Nykarlebybagare, Karl Emil Ekroth, råkade illa ut i samband med vidlyftiga affärer. Han var född i Jakobstad den 5 okt. 1865 och öppnade bageri med arbetsbiträden i april 1886 i Nykarleby.

[Österbottniska Posten, 22 april 1886, nr 16, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2021-04-21.)]

Då Ekroth ännu ej uppnått myndig ålder, hade skomakaren Henrik Hult, Jakobstad, iklätt sig ansvarighet för hans förbindelser. Ekroths far, smeden Johan Fredrik Ekroth, vistades i Amerika. K.E. Ekroth antogs nu till bagarmästare i staden. År 1897 inköpte han av häradshövd. J.F. Barck den tidigare Dyhr-Gyllenbergska gården på tomt nr 41 vid N. Torggatan, som bekant en av stadens förnämsta gårdar. Vid sidan om bageriet drev han från år 1900 en kolonialvaruhandel i G.M. Hedströms f. hus vid S. Torggatan och utnämndes till rådman s.å. Därefter började det gå nedåt. Han gick i konkurs 1902, tog i juni 1904 avsked från sin rådmanssyssla, slutsålde sitt varulager och flyttade till Jakobstad. Där öppnade han en ny affär, som även den gick i konkurs år 1910. Detta var ju som vi sett ingenting ovanligt, men allvarliga komplikationer tillstötte inom kort. Den 30 juni kunde ÖP på första sidan under rubriken Stora förfalskningar meddela den sensationella nyheten, att stadens forne rådman, handl. K.E. Ekroth avvikit från Jakobstad efter att i olika banker där och i Nykarleby ha förfalskat flera personers namn. Förfalskningarna beräknades uppgå till 50—60.000 mk. Man antog, att Ekroth begivit sig över till Sverige med båt natten till den 21 juni. Föregående dag hade han setts på velociped på Östanpåvägen. Han hade vidare på sin rymmarfärd synts i Fagernäs i Larsmo, där han frågat efter Fränsviken nära Stockösund. Samma natt hade en roddbåt försvunnit i Knifsund på Öjan. Möjligen hade han fått låna en båt för överfarten. Firman E. Simelius & Co i Jakobstad hade i juli hos rådhusrätten anhållit om hans försättande i konkurs. Den 8 sept. visste ÖP meddela, att Ekroth torde befinna sig i Amerika.

Då ryktet om förfalskningarna först nådde Nykarleby, ville ingen tro det. Ekroth hade under den tid han bodde i staden varit känd som en redbar och hjälpsam man, som åtnjöt det största förtroende. Även i Jakobstad hade han haft en hel del förtroendeuppdrag. Han tillhörde sålunda stadsfullmäktige 1910—1911. Huru som helst, han förblev borta, medan ”Affären Ekroth” i hemstaden antog allt större proportioner. Hans konkurslager såldes i Jakobstad i okt. 1911. På inställelsedagen i konkursen i dec. s.å. bevakades fordringar för 227.200 mk utom borgensförbindelserna. En del av beloppet antogs dock vara dubbelt bevakad, men summan var i alla fall uppseendeväckande stor. [Affären i Jakobstad var välförsedd, upptäckte Carl-Johan Eriksson. I Jakobstad gav Ekroth också ut vykort. 1903 var han en av de mest engagerade i stadens näringsliv.]

Bland senare bagerier märks Granbergs bageri. Bagaren Karl Arvid Uno Granberg var född i Nurmijärvi den 30 juni 1874 och dog i Nykarleby 1937. Han hade i unga år som brukligt var vid denna tid praktiserat och lärt sig yrket vid de stora bagerierna i S:t Petersburg. Han gifte sig där med sömmerskan Albertina Karlsdotter Harald från Nykarleby socken (f. på Harald 24.4. 1873, d. i Nkby 22.5. 1925). De flyttade till Nykarleby 1901. Granberg öppnade nu eget bageri i bagarstugan på Heikelska gården, arbetade åren 1904—1906 i Amerika, men tyckte ej, att han hade något att lära sig där. Efter hemkomsten byggde han ett eget bageri 1913 vid nuv. Sollefteågatan på tomt nr 21, som han i nov. 1910 förvärvat. [Gustav Adolfsgatan 12, TB.] I juli 1916 etablerade han i samband härmed konditori och kaférörelse. Han var en skicklig yrkesman och ”Granbergs kafé” blev en institution i Nykarleby. [Nämns i Mickelsmässmarknad av Axel Lindholm.] Efter hustruns död råkade han emellertid i svårigheter, varför bagerirörelsen i dec. 1926 övertogs av dottern Maj-Lis Granberg (f. 29.1. 1900 i Nurmijärvi, d. 1941 i Nkby). År 1929 inköpte hon faderns fastighet på exekutivauktion (lagfart 16. 12. 1929).

Efter Karl Granbergs död 1937 såldes fastigheten den 4 nov. 1940 till bagaren Johan Edvin Nyholm, som dock ej själv idkade någon bagerirörelse där. Denna sköttes i stället av sedermera bagarmästaren Holger Haglund (f. 24.4. 1912 i Nkby), som börjat hos Granberg som läropojke 1927 och lärt sig konsten under många arbetsår hos sin vördade och med all rätt beundrade mästare. I juli 1939 köpte Haglund rörelsen. Gården såldes 1945 och revs [i början (?) på 1960-talet]. På tomten etablerades senare en TB-servicestation, innehavare 1975 Holger Sund. Haglund fortsatte och utvecklade med framgång traditionerna från Granbergs tid. Hans bakverk och konditorivaror var vida berömda, bland dem den kända Zachris-limpan, som bakades till den 14 jan. och den lika ryktbara Zachris-bakelsen, första gången komponerad till skaldens 150-årsminne. [1968] Haglund innehade eget bageri till 1982, då han sålde sin rörelse, som då var lokaliserad till V. Esplanadgatan 8, till bagaren Rainer Lillkung från Oravais. [Fotografier ur Holgers samlingar. H. var loklaredaktör för JT. Genmäle till Kurre 1916. Treåring drunknade. Några ord av Edith Ahlnäs. Villaarrende.]

Blomströms ur i förgrunden och Granbergs kringla i bakgrunden. På fasaden finns Michelin-reklam, så Elmer sund har vid tiden öppnat sin bensinmack bortom huset. Förstoring.
Foto: Pekka Kyytinen 1961. Museiverkets bildsamling, från Finna.fi.
(Inf. 2018-01-07.)

Jämte Haglunds bageri förefanns från 1956 Backmans bageri, ägare Rolf Backman [som även var brandchef], med egen butik och återförsäljning av bagerivaror vid Bangatan 3.

Av Skomakerierna ansågs fabrikör Johan Herman Holstius' vara det bästa. Holstius' fader Henrik Johan Holstius hade varit skomakarmästare i staden redan 1848 och dog 1861. Johan Herman gick i lära hos fabrikör A.J. Thulin och fick burskap som mästare 1869 efter att ha praktiserat i Petersburg i över ett års tid. Han grundade en egen skomakeriaffär, som utvidgades till sko- och läderfabrik. Tidigare, innan järnvägen fanns, reste han ofta ned till Helsingfors för att taga upp beställningar på stövlar från militären, vilket ofta lyckades. Han reste flera gånger ned till huvudstaden med foror av stövlar. Företaget upphörde med hans död 1909. [H. var agent för Amerikabiljetter.]

A.J. Thulins läderfabrik AB drev fortfarande sin garveri- och skomakerirörelse på tomt nr 38 i hörnet av Gustaf Adolfsgatan och Bankgatan och var vid denna tid stadens äldsta i branschen, med traditioner från 1830-talet. Företaget övertogs 1886 efter Thulins död såsom tidigare nämnts av hans änka Greta Stina, f. Hällström och sonen Karl Johan. Hon avled 1901, men Karl Johan Thulin fortsatte driften under samma firmanamn till sin död 1905. [Thulins garveri.]

[En okänd skomakare. Känner någon igen honom? Förstoring.
Karl-Erik Ikäheimonen tillhandahöll.
(Inf. 2009-04-29.)]

Skomakarmästaren Anders Granlund (f. 14.1. 1852, d. 19.4.1919 i Nkby) drev skomakerirörelse från 1878 till 1918—1919. En annan känd skomakeriverkstad var den av Johan Fredrik Källström (f. 28.1.1852 i Karleby, d. 7.5. 1926 i Nkby) åren 1896—1918 drivna i gården på tomt nr 3 vid Gustaf Adolfsgatan. År 1919 övertog skomakarmästaren Paul Skog (f. i Nkby 4.10. 1881, d. där 20.2. 1950), som verkat inom yrket sedan 1880, fabrikör Aug. Jakobssons garverirörelse under firmanamnet Nykarleby Läderfabriks AB för fabriksmässig beredning av hudar och skinn samt handel med råvaror och fabriksalster. Fabriken var inrymd i Thulins gamla fastighet vid Bankgatan. I bolagets styrelse ingick utom Skog garvaren Aug. Jakobsson och handl. Wictor Fagerholm. Efter Jakobssons död 1920 avvecklade Skog fabriken, men fortsatte med sin skoaffär och sin skomakarverkstad. Han var en stillsam tystlåten, varmt religiös man, förvaltade under decennier den gamla hantverkarföreningens kassa och var länge en av principalerna för sparbanken.

Thulinska gårdens flygel mot Gustav Adolfsgatan. Skomakeriverkstaden mot Bankgatan. Foto E. Birck 1970. J.L. Bircks arkiv.
[Beskuren i över- och underkant. Släpet framför Fougstedts gård tillhörde Gunnar Willmans åkeri. Notera att Gustav Adolfsgatan inte är asfalterad norr om Bankgatan. Fler bilder av gården.]

Som en kuriositet på läderhanteringens område kan nämnas Herler & Lönneströms handskfabrik, grundad av bryggeriägaren Alfred Herler och bankdir. Georg Lönneström. Den verkade från 1905 till 1908 i mindre byggnaden på Nykarleby Aktiebanks gård (tomt 41). [Aktiebankens gård var tomt 42.] Verkmästare var dansken R. Nielsen och de fem arbetarna var likaledes utlänningar. Som bokförare verkade L.F. Reinius. Fabriken höll sig med enkla, men sinnrika maskiner och levererade alla slag av handskar: varma vinterhandskar, eleganta promenadhandskar samt barn-, dam- och herrdito. Man tillverkade även eleganta och praktiska läderbälten för fruntimmer. Efterfrågan på varorna var stor och lagerrummet ofta tomt (ÖP 9.2. 06). [Annons från 1905. Kurre hade inte så höga tankar om fabriken 1906.]

Alfred Herler hade många järn i elden. Den 14 jan. 1898 anmälde han inför magistraten, att han skulle öppna en karamellfabrik. Verksamheten började samma dag i hyrd lokal i lilla byggnaden på tomt nr 11 vid Rådhusboulevarden. [Topeliusesplanaden 3, Casén/Ceder/Sport & Maskin Johan.] Proven var enligt ortstidningen mycket smakliga och visade, att verkmästaren var fullt inne i sin sak. Rörelsen upphörde i febr. 1899.

Ett offer för den ekonomiska lågkonjunkturen blev guldsmeden Frans Hellman, som sedan den 27 okt. 1890 drivit yrket i staden. Han hängde sig den 6 maj 1894, varefter änkan förklarade boet i konkurs 1895. Först i febr. 1903 fick staden en ny guldsmed, då F.L. Roos etablerade sig i yrket. Redan i april 1904 flyttade han emellertid till Amerika. Hans affär övertogs av frk Charlotta Rosenbladh, (f. 28.1. 1875 i Kristinestad, d. 26.3. 1952 i Nkby) som skall ha varit Finlands första utlärda kvinnliga guldsmed. Hon är märklig som representant för sin tids yrkeskvinnor och den första kvinnan, som självständigt utövat guldsmedsyrket i Nykarleby. Hon började som 13-åring i sin fars guldsmedsaffär i Kristinestad och avlade gesällprovet vid myntverket i Helsingfors. Med stipendier för studier i utlandet arbetade hon därefter fyra år i en stor guldsmedsfirma i Oslo. Där utbildade hon sig till gravör, i vilken konstart hon vann stor skicklighet. Hon verkade sedan i yrket i Vasa och Uleåborg och etablerade egen affär i Kristinestad, innan hon överflyttade sin verksamhet till Nykarleby. Hon drev företaget till 1909, då hon sålde det till sin tidigare gesäll, guldsmeden J.W. Kantola. Mellan den 1 mars 1909 och 26 sept. 1912 innehade han guldsmedsaffär och försäljning av galanterier i staden. I en annons 1909 meddelar Kantola, att han säljer förlovnings- och vigselringar av 18-20-23 karaters guld, minnesringar, herr- och damur av silver från 15—48 mk och av guld från 50—180 mk, d:o keder, glasögon m.m., ”alltid de bästa och billigaste” ur nytt rikhaltigt lager. [År 1940 drog sig Chally tillbaka. Sommarvilletomt. Chally var landets första kvinnliga guldsmed – nu finns hennes mästarprov på Nykarleby museum. Måtthuggning och kvinnokraft. Cykelannons.]

Åren kring 1911 verkade H. Hellstrands guldsmedsaffär i staden. Den 4 juli 1921 anmälde ”Chally” Rosenbladh, att hon på nytt öppnat en guldsmedsaffär i förening med galanteri- och diversehandel. Hon hade efter 1909 drivit en kortvaruhandel och fungerat som ombud för Oravais klädesfabrik i staden. Sedan det förstnämnda företaget ombildats drev hon det ännu 1940 jämte handel med bl.a. sport- och barnkläder. Frk Rosenbladh var f.ö. känd som varmt religiös och som verksam medlem av friförsamlingen i Nykarleby. — Mellan åren 1932 och 1936 innehade guldsmeden Erik Forstén en guldsmedsaffär i staden och 1970 företräddes yrket av Kolistos Ur och Guld. [Förteckning över guld- och silversmeder. Mona Udd från Källbacken utbildade sig till silversmed vid Konstfack i Stockholm, men har ej varit verksam i staden.]

Axel Herler öppnade i febr. 1908 såsom tidigare nämnts en järnhandel. Hans ansökan om att få inrätta en mekanisk verkstad med smedja och motor i sin ägande gård vid dåvarande Rådhusboulevarden hade i nov. 1907 avslagits av guvernörsämbetet. Företaget ansågs strida mot byggnadsordningen. Den nu etablerade järnhandeln var den första i sitt slag på orten och sålde jordbruks-, och slåttermaskiner, tröskverk, plogar, separatorer, smörkärnor, transportkärl för mjölk, hushållsartiklar, verktyg m.m. Affären var inrymd i Alfred Häggbloms tidigare nämnda fastighet. Företaget drogs med i Nykarleby Aktiebanks fall och gick i konkurs i dec. 1913. Tillgångarna var 94.676 och skulderna 127.627 mk, varav till nämnda bank 15.000 mk.

Axel Herlers Järn & Jordbruksmaskinaffär i Alfred Häggbloms f. gård vid Rådhus Boulevarden. Foto omkr. 1910. Herlers museum.

[Bild av bättre kvalitet ur Holger Haglunds samlingar. På en förstoring kan man se kaffekvarnar i fönstret längst till vänster, en reklamskylt för en separartor med texten ”DOMO, STARKAST, ENKLAST, BILLIGAST, SÄLJES HÄR”. Något som ser ut som en balansvåg i mittersta fönstret och snett till höger ovanför herrarna en skylt med texten ”Järn Handel/ Rauta Kauppa”. Nedanför den en gatuskylt med gatunamnet på ryska, L Puistikkokatu och V Esplanadgatan. Eftersom den skyltmodellen sattes upp i december 1912 och affären som tidigare nämnts gick i konkurs 1913, så är fotot taget sommarhalvåret 1913.

Hr Axel Herlers Järnhandel i Österbottniska Posten 1908. En eldsläckningsdemonstration 1911.]

Bland de försök som gjordes att utveckla en livsmedelsindustri kan nämnas, att handl. Helge Halme 1908—1910 drev en korvfabrik i staden jämte en matvaruhandel, en matservering och ett kafé i Laqvists hus vid torget. Han gick i konkurs sistnämnda år och flydde undan åtal för konkursbrott till Amerika. [Kurre tar upp Halme i krönikor 1911 och 1912. 1912 köpte han villa och 1913 sålde han.]

År 1909 förekom ingen export och en av stadens 13 handlanden, Gustaf Liljeqvist, inlämnade konkursansökan. Alla idkade handel i öppen bod. Inga nya fabriker tillkom. Detta år fanns i staden följande hantverkare och industriidkare:

Mellan 1886 och 1914 är ett 50-tal konkurser antecknade i Rådhusrättens auktionsprotokoll. År 1925 återstod av de i det föregående nämnda företagen endast Aug. Caséns, W. Hägglunds, Axel Kisors, Joel E. Nordlings, Emil Nylunds och R. Öhmans affärer samt K.J. Pensars kolonialvaru- och tygaffär, fortsatt av sonen Axel Pensar, Victor Holmströms 1919 grundade manufaktur- och kolonialvaruhandel, Chally Rosenbladhs 1921 grundade affär för korta varor samt Nykarleby Handelslag m.b.t. Detta hade grundats 1917 med Victor Fagerholm som handelsföreståndare och fusionerades 1960 med Jeppo-Oravais Handelslag [och fick namnet Andelsringen]. Bland nykomna företag märks Wilj. Pihlainens Skoaffär, grundad 1925, från 1948 fortsatt av Armas Pihlainen (f. 14.4. 1915 i Nkby, d. där 8.12. 1980).

Handl. Wiljam Valter Pihlainen (f. 17.9. 1891 i Keuru, d. 18.10. 1960 i Nkby) är jämte skräddarmästare Ahlstedt det främsta exemplet på inflyttare av finskt ursprung, som snabbt anpassade sig till miljön i den svenskspråkiga staden och nådde framgång och erkännande som en skicklig yrkesman. Han var endast 14 år, då han kom från det helt finsktalande Keuru till Nykarleby. Här började han som lärling hos skomakaren Wilhelm Blomqvist och blev som utlärd skomakare på förslag av fru Spolander verkmästare vid den dåvarande skolan för lytta på Juthbacka. Vid 21 års ålder gifte han sig med Nykarleby-flickan Ida Maria Nylund. Den 13 juli 1913 startade han egen rörelse. Han verkade på 1920-talet även på lediga stunder som taxichaufför. År 1929 köpte han en egen fastighet på Bankgatan, tomt nr 38 [f.d. Thulin, se ovan], där han framgångsrikt bedrev skomakeri jämte sko- och läderhandel. [Pihlainens Chevrolet. Förlorad spatserkäpp. ]


Sonen Armas Pihlainen köpte 1940 halva tomten nr 34 [korsningen Mathesiusgatan-Bankgatan, nordväst] och öppnde där en filial. Han övertog faderns rörelse 1948 och förvärvade på 1950-talet även tomten nr 39 (Wiks hotell) vid samma gata. Där etablerade han en modern skoaffär vid Östra Esplanadgatan 11. År 1955 [1965] revs denna fastighet för att ge rum för det nuvarande affärs- och bostadshuset i tre våningar och källarplan, ritat av arkitekt Eeli Marttunen, Vasa. Fastigheten stod färdig 1966 och inrymde sju affärs- och åtta kontorslokaler jämte ett tiotal bostadslägenheter. Det var avsett att bli Nykarleby köpcentrum. Här hade Armas Pihlainen sin skoaffär till sin bortgång 1980, då företaget upphörde. [Vad jag minns återvände Meri Virtanen f. Liljedahl omkring 1973 från Kanada och drev affären. P. i Finlands handel och industri i bild IV (1971). Intervju 1960. Pihlainens i Nykarleby i backspegeln av Anita Wikman]

[Inga Karlsson g. Sjöholm, Harriet Forsell g. Sund samt Armas och Aune Pihlainen i Pihlainens gamla skoaffär. Förstoring.

Expedit Inga Karlsson. Förstoring.

Armas Pihlainen i Pihlainens nya skoaffär. I det vänstra (det södra) skyltfönstret kan man ana Westerlunds neonskylt. Är ej helt säker, men jag tror att den var röd. Förstoring.
Roger och Harriet Sund tillhandahöll.
Inf. 2009-06-03.

[Armas Pihlainen. Roger och Harriet Sund tillhandahöll. (Inf. 2009-05-19.) ]

Köpmannen Karl Johan Pensar (f. 1875 i Oravais, d. 13.5. 1953 i Nkby) började likaså som lanthandlare. Han var född i Oravais, Österby och öppnade såsom tidigare nämnts redan 1892 lanthandel i Monå. Han drev denna affär i över 50 år och öppnade filialer i Hirvlax och senare i Nykarleby. För att befrämja affärerna drog han en egen telefonledning till Oravais central och bröt därmed bygdens isolering från yttervärlden. Han var även en av initiativtagarna till Monå privata folkskola och under flera år ordf. i dess direktion. Den 14 sept. 1915 köpte han Nykarleby Aktiebanks f.d. gård på tomten nr 42 vid N. Torggatan, där han öppnade en butik för kolonialvaror, tyger och husgerådsartiklar. Den blev snart en träffpunkt för stads- och landsbor, särskilt under torgdagarna, då det ofta var trångt i butiken, när Munsalaborna, som kände sig speciellt hemma hos Pensar, under skämt och glam dryftade dagens affärer. Under många år var han ordf. i Nykarleby skattenämnd. Sedan han nedlagt sin affärsverksamhet på grund av ohälsa levde han i stillhet i Monå och flyttade först kort före sin död 1953 till sin son i staden.

[Österbottniska Posten, 12 november 1915, nr 45, s. 1.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. (Inf. 2021-10-04.)]

Sonen Axel Johannes Pensar (f. 2.1. 1899 i Monå, d. 8.2. 1965 i Nkby) dimitterades från Vasa handelsskola 1921 och övertog något år senare faderns affärsfilial i Nykarleby. Han utvidgade företaget till ett av stadens främsta och anförtroddes ett flertal kommunala förtroendeuppdrag. Vid sin avgång i dec. 1964 hade han sålunda varit medlem av stadsfullmäktige i över 31 år, de senaste åren, d.v.s. 1957—1964 som ordf. Till politierådman utsågs han 1948. Han var ordf. i kyrkoförvaltningsnämnden ett flertal år och medlem av flera andra nämnder, revisor i Nykarleby Sparbank sedan 1925 och styrelseordförande sedan 1941. Han var även styrelsemedlem i Nykarleby nykterhetsförening och sekreterare i jaktvårdsföreningen Sylvia, intresserad jägare och hunduppfödare som han var sedan ungdomen.

Omdömena om rådman Pensar är de bästa. Han var en aktiv och pålitlig person, synnerligen omdömesgill och saklig, skicklig sifferkarl och från barnsben utrustad med en ingående kännedom om Nykarlebybygden, dess invånare och ekonomi. Tillsammans med Wald. Westberg ledde han 1933 i spetsen för det s.k. ”Valförbundet B” aktionen för förnyelse av kommunalpolitiken i staden. Den liberala s.k. ”Fria gruppen” kom sedan att under hans ledning vara den samlande faktorn inom stadsfullmäktige i ett 30-tal år. Bland viktiga resultat som nåddes på 1950-talet kan nämnas, att stadsdirektörstjänsten, som dittills varit en bisyssla, gjordes till en heltidstjänst och skildes från tjänsten som elverkschef. Sin handelsbutik skötte Pensar vid sidan om kommunaluppdragen ända till sin bortgång 1965. [Intervju. Far till Lars Pensar. Pensars på Bankgatan i Vasabladet.]

Handl. Victor Rudolf Holmström (f. 4.6. 1877, d. i Nkby 3.3. 1961) var målare i sin ungdom och reste 1895 till USA, där han snart startade en egen målarfirma i New York. Han drev den med framgång i 17 år med ca ett dussin anställda. Här gifte han sig med smålandsflickan Kristina Svensson och här föddes sonen Rudolf. Under ett tillfälligt besök i hemstaden köpte han i nov. 1908 frk Olga Svahnströms modeaffär, som då råkade vara till salu. Han reste på nytt till New York för att avveckla sitt företag, och återvände efter något år till hemstaden. Här utvidgade han från början av 1910 sin affär till en av stadens främsta i tyger, kramvaror och modeartiklar. Från 1919 var firmanamnet Victor Holmström, Manufaktur- och kolonialvaruhandel. Hans idérikedom och klara intellekt togs snart i bruk för kommunala värv. Våren 1916 invaldes han i stadsfullmäktige, var ordf. i drätselkammaren 1921—1926 och senare ledamot av stadsstyrelsen till 1946. Under åren 1930—1946 var han även stadsdirektörens ersättare och viceordf. i stadsstyrelsen och kom i själva verket på detta sätt ofta att sköta befattningen som stadsdirektör under kortare perioder. Han var även ledamot av byggnadsstyrelsen för kraftverket, då det uppfördes och ordf. i styrelsen till 1930. Under de svåra krisåren 1917—1921 skötte han försörjningen som ordf. i livsmedelsnämnden och åren 1939—1945 innehade han motsvarande befattning i folkförsörjningsnämnden.

I Nykarleby Telefonbolag var Holmström verkställande direktör från år 1922, då företaget var ett öppet bolag, till 1947, då han avgick. I Helsingfors Aktiebank och Sparbanken verkade han länge som kontrollant, vikarierande direktör och vad den senare banken beträffar som principal. År 1918 hade han förvärvat gården och tomten nr 43 vid Norra Torggatan. Den ärvdes efter hans död 1961 av sonen Rudolf Holmström [far till Folke Holmström] och har förblivit i släktens ägo till våra dagar [tills den köptes av Sandqvist]. [Köpte Vernamo kvarn 1926. Victor var en av de första bilägarna.]

Om Victor Holmström heter det, att han var en ”rakryggad, klart tänkande och handlingskraftig personlighet”, som ännu vid hög ålder gjorde en värdefull insats för stadens bästa (ÖP 20.5. 1949).

[Affärsverksamheten upphörde sannolikt under år 1962 i samband med den förestående valutareformen 1963, då t.ex. 100 mk blev 1 mk. (Något exakt datum när man satte ”lapp på luckan” har jag inte, eftersom jag då studerade i Åbo). Ett par bidragande orsaker till affärsavveckling kan också ha varit att min farfar Victor hade dött i mars 1961 och att pappa Rudolf skulle fylla 63 år 1962 och därmed ville gå i pension? Efter nedläggningen gjordes en rätt omfattande renovering i gården. Butiken omändrades till bostadslokal och hyrdes ut till familjen Thors som hade tagit över Herlers bokhandel. Och den västra ändan, där farfar och farmor hade bott, gjordes om till två lägenheter, som beboddes av mina föräldrar och pensionerade lärarinnan Ellen Holstius (hyresgäst).

Folke Holmström informerade.]