Min farfars far var gift två gånger. I första äktenskapet föddes min farfar (Victor H.), två bröder som emigrerade till Amerika och en syster som dog någon månad efter födseln. I samband med detta dog även hustrun och mannen gifte senare om sig. I det andra äktenskapet föddes Lennart H. och en äldre bror, Edward H. som på sin tid levde och verkade i Jakobstad.


Trots ovannämnda släktskap har jag tyvärr endast vaga minnen av honom. Min bild av Lennart är en liten, anspråkslös man som bodde ensam i en stuga i Nystan. En man som rörde sig sävligt med sin cykel ofta lastad med en del saker på pakethållaren, då man såg honom på stan. Rent sporadiskt kunde Lennart besöka min far för att förevisa vissa prylar som han hade till salu. Det kunde röra sig om allehanda saker som t.ex. klockor, radioapparater och musikinstrument som han ofta reparerat, vilket i viss mån vittnar om bl.a. tekniskt kunnande, händighet och musikalitet? Ibland blev det affär. Speciellt kommer jag ihåg en gammal, antik tramporgel som far köpte till mors förargelse. Den såg inte speciellt fin ut och hon tyckte nog att den bara stod och skräpade. (Som så mycket annat hamnade den småningom upp på vinden, där det fanns gott om plats och såldes sedan sent omsider på auktion bland mycket annat). Personligen fick jag genom Lennart min första armbandsklocka och ett pianodragspel, som var alldeles för stort och tungt för den lilla parvel jag var på den tiden. Och någon dragspelsmusiker blev det inte av mig trots det fina instrumentet!

Sömno-Lennart.

Mig veterligen hade Lennart ingen egentlig yrkesutbildning. Han ställde nog inte några högre krav på sin tillvaro och klarade uppehället genom att utföra småjobb samt köpa och sälja saker som han knåpat med. Detta var ingalunda ovanligt under mina pojkår på 50-talet, då det ännu rådde brist på det mesta efter kriget. Även vi småpojkar blev intresserade av att byta och handla saker. En eftertraktad artikel var bl.a. cigarettändare (s.k. ”flinto”), som trots att de luktade bensin på långt håll, ibland kunde säljas som statusprylar med rätt god förtjänst till hugade spekulanter! I brist på renad bensin fylldes tändarna inte sällan med vanlig bensin som togs i smyg från slangen efter att någon tankat vid bensinmacken. (Själv hade jag med mig en ”höjdare” från en resa till Sverige olympiaåret 1952. Tändaren var gjord som en pistol och väckte både beundran och avundsjuka bland mina kamrater.)

Som jag tidigare nämnt jobbade Lennart också en tid som lärling (?) hos skräddarmäster Finström [skrädderiet]. Hur flitig och duktig samt hur länge han jobbade där, kan jag inte säga, men månne smeknamnet ”Sömno” kan ha haft något med detta att göra? Från orden sy och sömnad kunde man något långsökt tänka sig ”sömno” eller hade det kanske mera att göra med Lennarts sävlighet och/eller ögondrag? Han var ju inte precis ”gjord av kvicksilver” och plirade kanske lite med ögonen, vill jag minnas.

Som person tror jag man kan karakterisera Lennart som lite originell eller udda för att vara karl! Dessutom uppfattade jag honom som både snäll, anspråkslös, hjälpsam och mycket barnkär. Som exempel på detta kan jag nämna att han på senare delen av 50-talet fungerade som barnskötare, vilket på den tiden var rätt unikt. Det jobbet hade han hos familjen Ljung som flyttat upp från Nyland till Nykarleby. Mannen var anställd som föreståndare på busstationen, som i början fanns i ett trähus där nuvarande Alko ligger och sedan flyttades till en ny byggnad på torget. (Mycket av jobbet handlade om att sköta godstrafiken som på ett föredömligt sätt handhades av Haldins bussar på sträckan mellan Vasa och Gamlakarleby). Familjen Ljung torde ha bott mellan Karleborg och Vattentornet och hade behov av en hemhjälp som tog hand om både barn och hushåll. Efter herr Ljungs pensionering flyttade familjen tillbaka till Nyland och Lennart följde med!

En lite tragikomisk incident inträffade en vacker sommardag, då jag med min stora 500 cm³ motorcykel och Lars Pensar på bönpallen åkte ner till Andra sjön. I slutet av raksträckan, strax innan vägen vänder av till höger där den gamla vaktstugan låg*, befann sig Lennart ledande sin cykel lastad med tre ungar. Av någon anledning märkte han inte att vi närmade oss ekipaget bakifrån, utan styrde ut sin cykel rakt framför oss med den påföljd att kollisionen var ett faktum. Som tur var blev skadorna ringa tack vare låg hastighet. Men uppståndelsen blev däremot stor, eftersom ungarna blev vettskrämda och började gråta. (Själv skadade jag mitt vänstra smalben som törnade emot cykeln och därigenom fick ta den största smällen. Trots åren som har gått kan jag fortfarande känna det brosk som tydligen uppstod som ett minne av händelsen).