XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING

[Mer om stadsplanens tillämpning]

forts. Rivningen av det Grundfeldtska huset


Stadsdirektör Eklund var nöjd. Nybyggnadsverksamheten fortgick. Vatten- och avloppsnätet utbyggdes samtidigt och stadens gator reparerades och ombyggdes. ”Ja, nu är stadens utveckling ett faktum och bättre sent än aldrig ...”, uttalade Eklund inför nyåret 1961. Många stadsbor höll med honom och var nöjda med den förvandling staden nu genomgick. Man slapp bo i en ”museistad”, fick tillgång till vatten och avlopp och kunde äntligen bo som folk i andra städer, i hus av sten. Detta synes ha inneburit en oemotståndlig tjusning för de inflyttade landsborna, som småningom uppfyllde staden, allteftersom de gamla släkterna dog bort. Man slapp nu bo i de gammalmodiga, kalla och obekväma bondgårdarna av trä och fick flytta in i stenhus med flera våningar, ju högre dess bättre, leva i närkontakt med andra människor, trycka på knappar, draga i snören, duscha, bada, handla i närliggande ”varuhus”, kort sagt, man kunde känna sig som stadsbor.

Några dagar efter presentationen av den nya stadsplanen [1965] godkände stadsfullmäktige förslaget till ny byggnadsordning för staden. På sina håll var man mycket belåten både med stadsplaneförslaget och byggnadsplanen. ”Ingen lär klaga nämnvärt. Byggnadsplanen är godkänd. Det blir bara att bygga och planera för framtiden. Stadens ledning är framsynt. Nykarleby bygger. Får t.ex. det högsta huset just nu. Att det är bara fyra våningar hjälps inte. Det kommer femvåningar framdeles,” lovar ortstidningen hoppfullt. ”Det högsta huset” var nybygget i hörnet av Borgaregatan och Östra Esplanadgatan, uppfört av Jakobstads byggnadsbyrå. Det rymde som färdigt Alkos butik, en barservering och flera bostadslägenheter. Samtidigt revs huset Bankgatan 32, där Nystedts resandehem var inrymt. Samma firma skulle där bygga ett hus med aktielägenheter.



Huset som stod där Alkohuset byggdes. Bergfeldts i förgrunden. 1960.
[Huset som stod där f.d. Alkohuset byggdes. Bergfeldts i förgrunden. 1960. Tomten nr 59 inropades ursprungligen på auktion den 15 augusti av Sjöman Carl Björkman för 255 rubel. Lundqvists glasstillverkning och Pitkänens Plast och Sport fanns i flygeln.]



[Gullan och Kristina Bergvall framför gården. Delförstoring.
Lilian Höglund tillhandahöll.
(Inf. 2008-03-18.)]


Det dröjde endast till den 24 juni 1968, innan stadsstyrelsen föreslog, att stadsplanen skulle ändras så att 5-våningshus fick uppföras på tomterna nr 2, 3 och 4 i kvarter 501 och tomterna nr 2 och 3 i kvarter 508 vid Ö. Esplanadgatan mellan Lybecksgatan och Grev Tottgatan. Exploateringstalet fastställdes till 1,0. [Betyder att om tomten är t.ex. 1000 m², får man också bygga 1000 m².] Byggnadsbyrå T. Nygren & Co, som inköpt tomten nr 2 i V stadsdelen, hade nämligen anhållit om stadsplaneändring så att byggnadsrätten höjdes till 5 våningar och exploateringstalet till 1,0.

Stadsstyrelsen konstaterade, att byggnadsrätten nu var en 2-våningsbyggnad och att exploateringstalet var 0,6. Då det ej kunde anses riktigt, att stadsplaneändringen omfattade endast denna tomt, borde de övriga få samma byggnadsrätt.

Flera stadsplaneändringar gjordes under de följande åren. I dec. 1970 ändrades sålunda stadsplanen för kvarteren 307, 312, 316 och 317 i III stadsdelen, nr 406 och 407 i IV stadsdelen och en del parkområden samt kvarteret 503 i V stadsdelen.

Den utökade byggnadsrätten resulterade snabbt i nya hus. Östra Esplanadgatan förändrades helt. I kvarteret 501 revs tulluppsyningsmannen Ossian Sunds sterbhus' gård på tomt nr 79 enligt den gamla stadsplanen. Tomten hade inropats 1858 av viktualiehandl. Henrik Sund, som bebyggde den. Hans änka och hennes medarvingar ärvde gården 1866, varefter den 1876 övertogs av hennes mans brorson, formannen Julius Sund. Dennes son, tulluppsyningsmannen och hamnmästaren Matts Julius Ossian Sund (d. 14.9.81 i Jakobstad) [Skall vara 25.8.1950 i Nykarleby, meddelade dottersonen Brynolf Blomqvist i Jakobstad.] och hans hustru Maria ärvde gården 1910 och ägde den till 1965. Den såldes då till byggnadsfirman Antell & Nylund, som rev gården och byggde ett 3-vånings bostads- och affärshus på tomten, det första s.k. parkhuset.


Den följande tomten norrut mot Grev Tottgatan var nr 80. Den inropades 1858 av stadsfiskalen J.H. Forssén och ägdes 1861 av kofferdikaptenen Oskar Olson och 1876 av sjökaptenen J. Henriksson, som bebyggde tomten 1879. Den ägdes 1886—1904 av bankdir. Hugo Grundfeldt, vars arvingar sålde gården till gårdsägaren J. Forsman. Den köptes 1925 av rektor G. Yrjäs, som 1940 sålde den till veterinären N.H. v. Hellens. Denne sålde 1943 fastigheten till montören Gunnar Willman. Han överlät den till Stiftelsen Frälsningsarmén i Finland 1958. Den såldes till Jakobstads byggnadsbyrå 1965 och revs samt gav plats för ett andra 3-vånings bostadshus i den moderna lådstilen, det s.k. andra parkhuset.

Följande tomt var nr 95, som 1858 inropades av urmakaren Joh. Fellman. Efter sonens, styrmannen J.G. Fellmans död 1867 erhöll hans änka Karolina fastebrev på gården 1870. Den såldes 1878 till lektor F.W. Illberg och inköptes 1897 av rådhusvaktmästaren J.F. Grenman. Den 2 sept. 1906 köpte stadsläkaren E. V. Knape gården. Han sålde den till stadsläkaren G. Ahlström den 20 mars 1909. Den förvärvades 1916 av änkefru Fanny Lundberg, som 1921 sålde den till gårdsägaren och Amerikafararen Aline Skog och skräddaren Emil Heino. Fastigheten såldes på auktion 1952 till kokerskan Agnes Johansson. På östra delen av denna tomt stod fiskaren Matts Bomans gamla bod av stock från tiden före branden kvar ännu på 1950-talet. Den var uppförd 1756 och stod på Bomans f. tomt nr 104 enligt stadsplanen före branden. Boden var fortfarande i gott skick och borde ha flyttats till museiområdet. Fastigheten såldes till byggnadsfirman T. Ågren, husen revs och tomten bebyggdes med ett 5-våningshus (se nedan).

Tomten nr 96 inropades 1858 av sjökaptenen C.A. Synnerberg och bebyggdes av honom. Efter hans död 1876 ägdes fastigheten av hans änka Anna Maria och efter hennes död 1882 av överinspektören C. Synnerberg. Denne sålde fastigheten, som därefter hade olika ägare tills den år 1900 förvärvades av frk Aline Häggström. Redan 1911 sålde hon gården till lektor I.E. Koskimies, som 1916 sålde den till försäkringsinspektören J. Rosenbach. Denne sålde 1918 fastigheten till handl. O. Wilhelmsson. Bland senare ägare märkes dir. J. Lundqvist 1920, V. Johansson 1932 och Nykarleby samskola. [Skall enligt Yvonne Forsells Isaksson vara: Viktor Isaksson 1932, av vilken Samskolan hyrde. Sonen Bengt ärvde gården efter sin far 1966 och 1968 efter sin mor och sålde samma år till Tor Ågren.] På huset fästes i sept. 1967 under högtidliga former en minnesplatta över Carl Synnerberg, bekostad av Svenska Folkskolans Vänner, Svenska Litt. sällskapet, Svensk-Österbottniska Samfundet och staden. Kort efteråt såldes huset till Byggnadsfirma T.E. Ågren och revs. På platsen restes 1968 det första 5-våningshuset i staden, inrymmande 29 bostadslägenheter och 3 kontorslokaler och utrustat med hiss. Huset byggdes i betong och siporexelement. På granntomten nr 95 reste firman 1970 ytterligare ett 5-våningshus, som utom utom källarvåning med simbassäng var försedd med en 6:te våning med hobbyrum och terrass. Huset rymde 25 bostadslägenheter om 34—83 m².



[Västra esplanadgatan 27 i bakgrunden under uppförande. Bild ur Snellman 60, Historik i bilder  (2011). Bildtext: ”Logon fick småningom en femuddig stjärna som symboliserade de fem bröderna.” Bok tillhör Marie och Tommy Nylund. Förstoring. Leveransen var till Villmans livsmedelsaffär. (Inf. 2017-10-08.)

]



[Topeliusesplandaden 27.
Foto: F.L., juli 2014. Förstoring.
(Inf. 2014-02-15.)]


Helsingfors Aktiebanks hus i hörnet av Bankgatan och V. Esplanadgatan restaurerades med stor pietet av banken och står fortfarande kvar, liksom Föreningsbankens hus på tomt 41 [Restaurang von Döbeln.], där en del förfulande ingrepp dock gjorts i fasaden mot torget. Däremot lät HAB riva den till gårdsbebyggelsen hörande ”finnstugan” mot V. Esplanadgatan jämte magasins- och ekonomibyggnaderna kring gårdsplanen, varigenom fastighetens karaktär av gammalt handelshus förstördes. Här uppförde Jakobstads byggnadsbyrå 1966 ett affärshus med sju affärslokaler. Fastigheten förblev i bankens ägo.

Husen på tomterna 48, 59 och 66 vid Ö. Esplanadgatan gav också rum för nya moderna hyres- och affärshus. [Tomt 48 är f.d. Bergfeldts vid korsningen med Borgaregatan och den gården revs först våren 2005. Tomt 66 vid korsningen med Lybecksgatan, f.d. Sourander, är det ena av två gamla hus som år 2005 fortfarande står kvar vid esplanaden.]

Den gamla bebyggelsen längs Esplanadgatorna hade sålunda totalt förändrats. I stället för långsträckta, vit- eller ljusmålade envåningsträhus i traditionell 1800-talsstil med stora, planterade gårdsplaner hade man fått 3—5-vånings betong- och glashus med 1—4 rums lägenheter, de flesta från ca 30 till ca 68 m² och några ca 100 m² stora, i ”läkarhuset” t.ex. 32 lägenheter från 27 till 70 m² utom läkarmottagningen och -bostaden. I sexvåningshuset Bostads AB Topeliusbrinken inrymdes 29 bostadslägenheter från 27 till 60 m², d.v.s. 9 om 1 rum och kokvrå à 27 m², 15 om 2 rum och kök à 49—51 m² och 5 om 3 rum och kokvrå à 60 m². Lägenheterna var således genomgående små och tydligen främst avsedda att tillmötesgå efterfrågan på bostäder för pensionärer från hela Svensk-Finland, ofta f.d. stadsbor, och inflyttade från landsorten.

Den ståtliga infarten från norr hade på 1970-talet helt bytt karaktär och kommer troligen att ytterligare omskapas genom väguträtningar och exploatering av Frillområdet för olika ändamål. Vid den nydragna Jöns Drakes väg vid slutet av Gustav Adolfsgatan byggdes sålunda 1974 ett bostadshus i 3 våningar av byggnadsbyrå H. Backlund, Oravais. [Taklagsfest arrangerades inte, vilket ledde till att ett par byxor hängdes upp på en torkad talltopp på taket.] Huset rymde 21 lägenheter från 29—77 m². Det gamla tullhuset, nuvarande Herlers museum, allén från vägen ned till Kuddnäs med Topeliusstenen, V.K.E. Wichmanns f. boningshus, mamsell Glansks stuga och hela den tidstypiska och pittoreska fattigbebyggelsen från tiden före branden hotas av förintelse till förmån för höghusbebyggelse, bredare asfalterade gator och snabbare lätt och tung biltrafik tvärs igenom staden, detta i ett samhälle, som har praktiskt taget obegränsad tomtmark till förfogande både för bebyggelse, industrianläggningar, jordbruk och vägdragning.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 599—602.


Nästa kapitel: Arkeologiska kommissionen yttrar sig.


Läs mer:
Början av kapitlet.
Resultatet av stadsplanen; Hädangångna hus.
(Rev. 2017-10-08 .)