Från den akademiska världen känner vi alla till de traditionella magister- och doktorsringarna som under årens lopp alltid sett likadana ut beroende på fakultet. Detta gäller också vissa yrkesringar för t.ex. ingenjörer, folkskollärare etc. Däremot har jag för mig att de s.k. klassringarnas utseende ofta varierar år från år. Så var det åtminstone när jag gick i Nykarleby samskola. Tyvärr vet jag inte när traditionen med klassringar började där, ej heller när den upphörde.

Den aktuella ringen på bilden är min personliga och den gjordes enkom för oss som utdimitterades 1955 från skolan. Tillvägagångssättet var följande: Det utlystes en tävling bland eleverna i klass V. På teckningstimmarna, under ledning av vår lärare Margareta Storå, tillkom ett antal förslag som sattes upp på anslagstavlan i korridoren. Därefter röstade vi fram det vinnande förslaget som i vårt fall modifierades en aning innan det inlämnades till Rudnäs affär för tillverkning på annan ort.

Som jag tidigare antydde var Henry Helsing den som hade gjort skissen till ringen. Han utbildade sig till maskintekniker här på Teknis i Vasa och flyttade sedan till Sverige (Domnarvets Jernverk i Borlänge), där han fortfarande bor. Henry var en mycket duktig tecknare som kunde avbilda saker och ting med yppersta precision. Speciellt beundrade jag hans snygga och stilrena bilar som var influerade av 50-talets ”dollargrin”. Dessutom målade han också tavlor med naturmotiv.

Plymouthen av årsmodell ? var ett riktigt dollargrin. Förstoring.

En sportbil. Förstoring.

En ?. Förstoring.

Henry hörde till dem som redan under skoltiden hade motorcykel, en Jawa 250 cc, som han hade utrustat med en del finesser såsom vindskydd och extra kylning av cylindrarna. Allt egenhändigt tillverkat med stor noggrannhet, vilket redan då pekade på ett yrke inom det tekniska. — Långt senare i livet restaurerade han en gammal AJS, som han i enkla beståndsdelar hade med sig till Sverige från en semesterresa till hemmet i Vexala. Reservdelar, som inte kunde köpas, tillverkade han själv i sin hemmaverkstad!

Han var en av skolans duktiga skidåkare och fick bra träning genom att skida till och från hemmet i Vexala över isen i veckosluten. Dessutom spelade han käcka melodier på sitt munspel försett med vibrator som han naturligtvis hade konstruerat och byggt själv. Alltså, en man med många strängar på sin lyra.