Svenska Klubben i Nykarleby
en ”flopp” bland sällskapsföreningar

Nykarleby har under åren varit föreningars förlovade hemvist. I dag finns flera hundra föreningar inom stadens gränser, trots att för ett antal år sedan en mängd föreningar, som inte uppvisat någon verksamhet på decennier, putsades bort ur föreningsregistret.

”Sällskapsföreningar” har funnits tid efter annan, mer eller mindre officiella.
     Bland de mer kuriösa fanns den år 1891 bildade ”Sällskapet för nyttiga lögners utspridande” där herrar i staden med borgmästare Strömmer i spetsen, roade sig med att se i vilken utformning ”lögnerna” uppenbarade sig efter att ha cirkulerat i staden en tid.
     Föreningen torde ha fått en mer stadgad form i den år 1893 bildade ”Sällskapsklubben” med, som namnet antyder, trivsam samvaro, främst på programmet.
     År 1906 kom ”Torsdagssällskapet” till som en krets runt den hjärtsjuke författaren P. W. Lybeck, som av sällskapet var föremålet för uppmuntrande träffar.

     Förvånande aktivitet i det svenskspråkiga Nykarleby visade stadens finskspråkiga, som hösten 1898 köper den nu bortrivna gården nr 48 på Rådhusboulevarden, i dag Topeliusesplanaden av företagaren Ahlqvist som lokalitet för finskspråkiga skolelever.
     Den finskspråkiga föreningen ”Suomalainen Seura” köper i slutet av samma år Fru Hellstrands gård vid Bankgatan.

     Efter krigsslutet bildas i landet föreningar med en klar vänsterpolitisk målsättning.
     Kanske som reaktion mot politiseringen och med ett uppdämt behov, efter krigstidens restriktiva nöjesliv, bildas i mars 1947 en Svensk klubb efter mönster från grannstäderna.
     På Wiks hotell hade ett trettiotal personer samlats för att diskutera frågan om bildandet av en svensk klubb, och resultatet blev att med acklamation beslöts att bilda klubben.
     Flera gånger tidigare hade frågan om klubben varit föremål för diskussioner man och man emellan, men stannat vid blotta önskningar.
     På initiativ av stationsinspektor P. Schlüter, träffades några av initiativtagarna då en dag och beslöt att ta krafttag för att få en klubb till stånd. På deras initiativ hade förslag till stadgar uppgjorts och riktlinjer för verksamheten skrivits. Den intresserade församlingen i matsalen på Wiks hotell utsåg ingenjör Stig M. Ingo att leda mötesförhandlingarna och han gjorde det med insikt och intresse. Förslaget till stadgar godkändes, en styrelse om sex personer tillsattes, ordförande för klubben likaså under fredligt diskuterande och sällskapligt samtal.
     En lista, där eventuella medlemmar kunde anteckna sig hade cirkulerat tidigare, och fastän listan inte hunnit nå alla intresserade, hade den redan samlat ett trettiotal namn och snart var medlemsantalet upp i drygt femtio.
     Klubbens ändamål enligt stadgarna är att samlas till diskussion, förströelse och sällskaplig samvaro. Klubbens hopp är att i framtiden få en egen lokal, där medlemmarna kan känna sig som hemma. Till dess nöjer man sig med att vissa bestämda kvällar samlas i vänskapens och den otvungna samvarons tecken, likaså skall festligare sammankomster arrangeras. Äldre och yngre personer från staden och omnejden kan bli medlemmar.
     Vid förhandlingarna valdes prokurist Georg Tarvos till klubbens första ordförande. I styrelsen invaldes magister Inga Wijk, fru Ulla Böhme, stationsinspektor P. Schlüter, bokhandlare Josef Herler och ing. M. Ingo. En musikalisk sektor med lektor R. Ahlbeck som ledare och en dramatisk med Josef Herler som sammankallare gav hopp om värdefulla insatser i klubbverksamheten. Styrelsen fick i uppdrag att inregistrera klubben. Intresset för klubben var stort och gav löfte om en livskraftig utveckling i framtiden.

     Två månader senare hade den Svenska klubben i Nykarleby upphört att existera. Nytillkomna föreningar gav tydligen inte tillräckliga möjligheter för klubben att fortsätta att verka.