”Så fostras en folkskollärare vid Nykarleby seminarium.”

Direktiv 1959.

BORDSSKICK

Det är ingen konst att äta, så länge man har tio fingrar, trettiotvå tänder samt något att äta. Det blir genast konstigare, om härtill läggs tallrik, bestick, servett och ren bordsduk.

De gamla romarna låg till bords vid sina måltider. Det finns modern ungdom som ser ut att göra på samma sätt. Stolen vid matbordet skall begagnas så, att man sitter ”mycket löst”, d.v.s. att man begagnar ryggstödet så obetydligt som möjligt. Därigenom tvingas man att hålla fötterna i trakten av stolen och inte utströdda under bordet. Enligt västerländskt bruk bör man inte lägga den övre delen av kroppen och armarna på bordet. Man sitter barhuvad också om bordet är uppställt utomhus. Detta gäller inte damer och inte heller maskeradtillställningar eller utomhus när vädret fordrar huvudbonad.

Om man vill tillämpa västerländskt bordsskick, är det nödvändigt att iaktta en del små finesser, som allesammans är ägnade att höja trevnaden vid bordet och fördärva det, om de inte uppfylls.

Sålunda bör man slå sig ned vid bordet samtidigt, så att inte den ena sätter sig nu och den andra då. Herrarna hjälper damerna med att skjuta stolarna under dem. Vidare bör man ungefär samtidigt ta servetten och se till att man börjar äta ungefär samtidigt. Ingen börjar äta före ”bordsäldsten” eller värdinnan. Den som blivit serverad maten först, väntar tills alla vid bordet också blivit serverade innan han startar med sin portion. Därigenom kommer alla att äta ”i takt” och detta innebär en viss trevnad genom att då inte en del bordsgäster måste sitta och vänta och titta på medan andra äter. Precis samma trevnad bjuder att man också försöker sluta ungefär samtidigt. Trevnaden vill också, att man ungefär samtidigt lägger ifrån sig servetten och reser sig från bordet. Denna samspelthet gör att man kan tala om måltidsbordets ”rytm”.

Den största skeden är soppskeden. Man bör ta litet i skeden så att soppan inte stjälper över. Man kan” dricka” ur skeden från sidan, men man kan också föra den framifrån mot munnen. Man behöver inte därför svälja skedbladet eller ta en stor del in i munnen. Däremot kan man absolut inte sörpla ur skeden, utan måste äta ljudlöst.

Vänstra handen skall alltid finnas på bordet då man äter och får inte hållas i famnen. Enklast är att hålla fast i tallrikskanten med vänster hand.

Glasen ovanför tallriken står uppställda i den ordning de skall begagnas. Börja med glaset längst till höger. Efter det man druckit bör glaset placeras på sin plats och inte hållas vid sidan om tallriken. Drick sällan, drick inte efter varje munsbit.

Nyttja enbart gaffel till sådana rätter, som inte fordrar kniv, t.ex. köttfärs, fiskfärs, lådor, potatismos med köttärningar m.m. m.m.

Användes kniv och gaffel så skall gaffeln hållas med sidan uppåt och får inte lyftas mer än 3 cm från tallriken, då mat sättes på.  Samma sak gäller kniven. Trä inte kniven genom gaffeln. Att nyttja gaffeln med motsatta sidan uppåt och ”skyffla” mat på den, anses inte riktigt passande, ehuru man numera får se det allt oftare.

Man får inte skära köttet först och sedan börja sleva i sig. Måste köttet skäras skall man göra det bit för bit. På samma sätt göres med potatisen och annat.

Ben eller annat oätbart ”matar” man ut med läpparna på den tomma gaffeln och lägger på tallrikskanten. Fiskben kan plockas ur munnen med fingrarna.

Man får ta i med fingrarna och suga på ben, då fågel eller vilt bjuds.

Man lägger alltid ifrån sig besticken, då man slutat äta, på prydligt och ordentligt sätt med handtagen mot höger och kniven med eggen mot gaffeln. Kniven skall ligga ovanför gaffeln. Man får aldrig lägga ifrån sig besticken så, att de med skaften ligger på bordet med ändan mot tallriken. Detta kallas att ro med åror. Inte ens för ett ögonblick får man lägga besticken som åror. Kniv som använts, men inte behövs, placeras på tallrikskantens övre sida och med eggen mot en själv.

Den mat man tar för sig bör man absolut också äta upp. Tag inte så mycket första gången att någon blir utan. Man kan mycket väl ta för sig på nytt. Ät inte i förväg, t.ex. bröd och mjölk.

Börja äta  örst sedan alla sitter till bords. FÖR MATEN TILL MUNNEN OCH INTE TVÄRT OM.

Ha aldrig armbågen på bordet. Låt inte armen vara fastklistrad vid eller på bordskanten.

En folkskollärare visavi klädsel.

I Sverige nyttjar man vid begravning frack med vit rosett och svart väst. I Norge torde man nyttja frack med svart väst och svart rosett. Om en finländare skall övervara begravning utomlands nyttjar han den dräkt vi här hemma använder.

Svart rosett till frack användes hos oss av servitörer.

Som ung lärare är det bäst att skaffa sig en svart kostym, vilken kan nyttjas som högtidligare dräkt i så gott som alla sammanhang.

Svarta chevreauskor utan alla cirater kan nyttjas vid alla festliga sammanhang (lädersula!) Lackskor bör inte användas vid begravningar. (Chevreau uttalas schövrå.)

Chapeau-claquen (schapåklack) är egentligen ett maskerad och den glada festens plagg, varför man aldrig bör anskaffa en sådan, en vanlig cylinder är bäst att köpa, om man överhuvud vill köpa en ”stormhatt”. Har den kostym man nyttjar (också i vardagslag) en bröstficka bör den vara försedd med näsduk. I vardagslag kan man ha en kulört näsduk i t.ex. slipsens färg, vid mera festliga tillfällen nyttjar man vit näsduk. Se alltid till såväl i vardagslag som vid i synnerhet festliga tillfällen att skorna är putsade.

Det är inte lätt att veta, var gränsen mellan överdrift och lagom går i varje fall. Men man kan lugnt uppställa regeln, att varje sak, som är ägnad att väcka uppmärksamhet och uppseende, är en överdrift. Vad man får se på filmen av folks sätt att klä sig och uppträda, är inte alltid något rättesnöre. Vad man får se utlänningar ta sig till i den vägen, passar inte alltid hos oss. Såsom opassande film- och utlänningsvanor kan man nog betrakta bruket att fälla upp rockkragen utan yttre anledning. Visserligen finns rockar som är sydda för att begagnas med uppslagen krage. Men det är mestadels fallet med damkappor. Visserligen kan det på något sätt kännas ”stadigt” att ha kragen kittlande i nacken och man kan föreställa sig att det ser flott ut eftersom en och annan filmidol praktiserar saken. Men det är inte korrekt, i synnerhet inte om rocken inte är avsedd att bäras på fruntimmersvis.

En lärare bör vara korrekt klädd. En annan ovana av detta slag är att gå utan huvudbonad. Det är löjligt att gå väl påpälsad med dubbel ylleschal kring halsen men ingenting annat på huvudet än ett mer eller mindre vårdat hår. En lärare bör också i detta avseende vara korrekt klädd. En luggsliten och illa åtgången kostym är egendomligt nog snygg, så länge den passar bäraren och så länge den bär tecken av att vara vårdad.

Lappad men borstad, blanksliten men pressad.

Rent linne och ren näsduk höjer på ett otroligt sätt intrycket av välkläddhet. Sorgband bars förr alltid kring vänster arm. Numera brukar man bära ett svart band eller en svart knapp i vänster rockuppslaget. Detta band eller denna knapp skall markera, att hela dräkten är svart, också om den i själva verket är endast mörk. Därför bär man aldrig på svart dräkt sorgband. Men väl bärs sorgband på svart hatt eller mössa.

Vid klädsel skall iakttagas, att plaggen sitter ordentligt. Slips och rosett skall vara väl knutna. Man bör inte nyttja färdigt knutna halsdukar. Byxknapparna bör vara ordentligt knäppta. Kavajens bröstficka skall innehålla ”paradnäsduken”, den skall inte vara avstjälpningsplats för pipa, kam, spegel och tändstickor. Den bästa dispositionen för inredningen av en av en herrkostym är att låta skrymmande saker som plånbok, rökverk m.m. försvinna i bakfickorna, att låta nycklar, kniv, näsduk husera i byxfickorna samt att låta väst- och kavajfickorna vara tillhåll för smidigare och mindre skrymmande ting som sammanvikt reservnäsduk, anteckningsblock, fickalmanacka m.m.

PUTSA SKORNA, VAR VÄLRAKAD !