Laama Hanna

av

Bror Johansson
  

Laama Hanna var en tant, mycket invalidiserad med ett svårt handikapp, prövningsvis i dagens läge ca 60 % invalid. Hon var lam i ena sidan, med armen som hängde slak efter sidan och den orörliga handen. Handen var betydligt mindre än andra armens hand. Därtill var benet på samma sida förlamat liksom foten som hon drog mödosamt efter sig. Kvinnan hade haft barnförlamning som liten berättades det. Sitt tunna bröd med lite surmjölk, som var den vanliga kosten, fick hon genom sitt arbete som hon klarade av med den friska armen, nämligen att vakta grinden vid västra sidan om storbron. De stadsbor som hade ko, förde dem efter morgonmjölkningen till skogen för bete. Korna traskade iväg till grinden tillsammans med någon som traskade med dem och såg till att de kom rätt. Då öppnade kvinnan den stora grinden genom vilken de passerade. På platsen hade hon en liten koja i vilken hon fick skydd mot regn eller den brännande solen. Hon hade svårt att öppna den tunga grinden med sin ena hand.

Omgivningen och vägen var dammig där kvinnan stod och såg efter de passerande korna. Småningom lättade ändock dammolnet. Kohölingen kallades han som förde korna till grinden, men som sedan vände om för andra arbeten tills det på kvällen igen var dags att ta emot korna vid grinden där de samlades och då kunde man se gumman prata med korna. Korna kände den gamla mycket väl. När hölingen kom, öppnade hon grinden, och då började korna en efter en vandra förbi genom grinden. Det blev en lång rad med skällkon i spetsen. Skällkon hade en ganska stor skälla runt nacken med dov, inte alltför melodisk klang. Hölingen hade en kvist i handen ifall någon av korna hade velat vandra sin egen väg, men sällan var det så. Det fanns småbönder som hade endast 2—4 kor. De hade egna inhägnade betesmarker, som fanns på ett flertal ställen runt om stan. Endel jordbrukare flyttade till sjöstranden några veckor på sommarn med korna, så länge betet räckte. Då kördes mjölken med häst och skrapelkärra på den dammiga och ojämna vägen till mejeriet. Vem som avlönade gumman är obekant, men kanske hade staden ett finger med i spelet.

Det fanns knappast någon annan i staden, som på ett mera glatt och vänligt sätt kunnat visa sin tacksamhet än den lama, för de smulor som föll från den rikes bord. Hon spred glädje bland sina medmänskor och var tacksam till Gud för varje dag hon fick av idel nåd. Hon hade något av ett underbart leende över sitt lilla vackra ansikte. Hon var lika vänlig mot barn som mot vuxna, trots många timmars pass vid kogrinden och med endast den paus hon tog för sin enkla måltid.

[Johanna Holmbom.
Detalj ur gruppfoto.
Stig Haglund tillhandahöll.]

En ko och en kalv på väg till bete fotograferade inifrån Brostugan sommaren 1946. Mitt första försök att fotografera en TV-bild blev inte så lyckat ... Nästa försök blev inte bättre. Men Jorma lyckades.