Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

10. Internerna på Frihemmet

Även tanten från Frihemmet, något mentalt störd, var på plats, för att plocka de vackra, tunna pappren, som varit virade runt apelsinerna, som kom från Spanien. Dessa papper lade hon i en säck eller i en korg, som hon hade med sig. Pappren var ju så gott som viktlösa, de slätades sedan ut, innan de blev förda till utedasset. Där kom de lagom stora, fyrkantiga bitarna väl till pass, när tidningspappret tog slut. Även hårdare föremål användes när pappret var slut.

Frihemmet, där tanten bodde tillsammans med andra interner, mestadels äldre personer, var beläget 1 km från staden, i en vacker omgivning, med ängar och skog runtom. Allt var välordnat i det stora hemmet, för att alla skulle trivas och ha det väl ombonat. Det sades att på detta ställe var maten och allt övrigt, bättre än på den andra fattiggården [Kuddnäs], som det hette och som var belägen i den västra stadsdelen. När jag var ute i bullaförsäljning besökte jag Frihemmet i östra stadsdelen. I det hemmet fanns en ansvarig husmor, föreståndarinna, som var snäll och tillmötesgående. Hon bad mig alltid att slå mig ner på den långa bänken under fönstret, vilket jag även gjorde, med bullakorgen vid min sida. Husmor kom då med ett stort fat, plockade ur korgen på fatet, en bulle åt alla närvarande, även en till mig. Hon bad mig vänta tills kaffet var färdigt och jag väntade så gärna. Efter en stund satt alla 10 stycken runt ett stort bord och lät sig kaffe med bulle väl smaka. För mig som var ett barn, var detta något blygt pinsamt, när man såg de olika grimaserna av en del. Ett litet skratt var nära att smyga sig fram emellanåt, men allt gick fint. När jag druckit, tackade jag värdinnan och fortsatte försäljningen på något annat ställe, ifall något fanns kvar i korgen.

Intill huvudbyggnaden, där åldringarna bodde, fanns en mindre stuga. Där bodde en man med sin familj. Han kallades ”vaktmästare”. Familjen var, om jag minns rätt, 6 personer — vaktmästarens mor. Bostaden var ungefär 45—50 m², uppdelat i 2 eller 3 rum. Var nog inne hos familjen någon gång. En av pojkarna var skolkamrat med mig. Den rätt så gamla farmor led av lungtuberkulos (lungsot). Jag minns att hon hade en mörkblå flaska med skruvkork, dit hon släppte sina tjocka och sega upphostningar, som inte hade alltför lätt att hitta i flaskan med en liten öppning. Därefter lades flaskan i kjolfickan till nästa gång. Hon tömde den i älven vid storbron. I samma hus var ett litet rum på andra sidan tamburen, mitt emot vaktmästarens dörr. Där bodde en ensam man i ett litet rum, bakom en tillbommad dörr, med grovt smidda hakar, som alltid hölls hårt tilltryckta. I dörren fanns en liten lucka med en kraftig hake, som öppnades av den som gav mat åt mannen. I rummet fanns en säng i ena hörnet, ett litet bord och en stol. I rummets bortre hörn fanns, om jag minns rätt, en dörr som avskilde ett litet krypin med en bänk med ett hål och lock, modell utedass, där de naturliga behoven kunde uträttas i ett ämbar, som var ställt nära marknivå, och som tömdes då och då från utsidan, genom att öppna en väl tillsluten lucka.

Det lilla rummet, där den mentalsjuka bodde, hölls varmt med en plåtkakelugn, som eldades från korridoren. En del av ugnen vätte in i rummet där mannen var, så och en del in i ett annat rum intill. På så sätt hölls 2 rum — korridoren varm.

Den mentalsjuke mannen ropade ofta högljutt som vi hörde när vi hade vägarna förbi för att hälsa på en gammal gumma, som bodde i en liten stuga vid skogsbrynet nära intill den sjuke mannen, som var isolerad i sitt lilla rum.

[(Inf. 2008-05-04.)
Läs mer: Frihemmet av Erik Birck.]

11. Den darrhänta kvinnan.

Tillsammans med den gamla gumman i den lilla stugan bodde en skogshuggare, som var snäll. Det hände att vi, av honom fick pastiller av ”Fazers starka”, som han köpte litet av någon gång, sådär hundra gram. Pastillerna såldes i lösvikt. Han var till staden en gång i veckan, det var på lördag. Då köpte han upp mat för hela veckan i en stor ryggsäck som hängdes på ryggen för att bättre kunna skida. Någon gång hände det att han till gumman köpte litet snus och piptobak av märket ”Fem blå bröder”, när han var in till staden.

Den gamla gumman besökte vintertid staden ungefär två gånger i månaden, när vädrets makter tillät, och hon kunde skjuta sin träspark fram på de av hästar upptrampade vägarna. Var och en handlade åt sig själv. De var ju inte i samma matlag.

I stugan fanns en liten kammare – ett rum med öppen spis, med en stabil ”kåk” som smeden hade gjort. Två stycken trefotingar stod på sidan om spisen. Dessa användes vid kaffe- och potatiskokning och dylikt. Men var det fråga om gröt, då skulle den större grytan fram ur grytbänken i spisvrån. Grytan skulle hängas i (”gnepane”) armen på ”kåkan”, som hade flera spår. Så kunde grytan flyttas eftersom elden värmde. Det blev bra gröt i grytan, sade gumman. Råg- och kornmjölsgröt kokades för det mesta, någon gång även av bovete. Hon kokade alltid så det räckte i flera dagar. Det gick bra att skiva gröten när den var kall och steka den i panna.

Det hände någon gång att min äldre bror och jag kom in till gumman, när hon öst upp gröten i stora gulbruna stenfat. Hade hon då en bättre dag, fick vi varsin sked för att skrapa grytan med. Det fastnade alltid en hel del i bottnen på grytan, som var gammal och sliten. Vi  hade alltid bråttom för att få mera än den andra, trodde vi, men gott var det som vi fick lös. Det kallades för ”skrapi” och vi åt med en järnsked ur en järngryta. Då var det knappast någon järnbrist hos grabbarna. Vi hade aldrig hört talas om järntabletter. Hur dessa såg ut och vad de hade för verkan, visste vi heller inget om. Mannen som bodde hos gumman var kvarterskarl och hjälpte henne med många sysslor. Gumman var mycket darrhänt, krokig var hon av värk och hade svårt att röra sig. Mannen högg all ved, samt bar in vatten, förde ut det andra ämbaret som han tömde bakom ”stuguknuten”. Då fanns inga andra bekvämligheter än vatten ut, slask in, och oftast tycktes fel ämbar vara fullt. Men den lilla stugan, som stod på arrendemark, hade ändå allt inom räckhåll, slaskhopen bakom stugan, brunnen med bra vatten framför stugan, dasset under samma tak som vedlidret, ca 15 meter från stugan. Allt funkade bra utan större störningar i form av fruset vatten och frusna avloppsrör. Ingen oljepanna som slocknade vid strömavbrott, trots de mycket kalla vintrarna, ofta med 25—30 minusgrader.

Gumman led rätt mycket, så darrhänt som hon var. Hon hade svårt att uträtta de enklaste sysslorna i hemmet. Det svåraste var, när hon skulle dricka sitt rågblandade kaffe. Hon hällde ur koppen på ett djupt fat. Med bägge händerna höll hon ett stadigt grepp om fatet, men ändå rann en del över fatkanten i hennes lilla famn eller på del lilla, med en tidning som duk, prydda bordet, som stod intill det lilla sotiga fönstret. Det tvättades regelbundet till någon större högtid. Det var väl inte nödvändigt med fler tvättningar, med tanke på att stugan var i en så gott som orörd natur. Dit hade heller ingen fyrbent stålhäst ärende, med sina runda, rullande fötter, och en illaluktande bakdel och bullrande motorgnägg. Men trots fattigdomen och detta handikapp hos gumman, lyste förnöjsamhetens stjärna över detta vackra ställe, såväl inne i stugan som ute i naturen, året om. Han som bodde hos gumman, var även något av en urmakare. Han tyckte om att syssla med klockor och nog märktes det, när man steg över den höga tröskeln från farstun. Alla de små väggarna, som fanns i den lilla stugan, var så gott som fulla med vackra klockor av olika slag, både mindre och större. Man kunde knappt se de med tidningspapper tapetserade väggarna. Dessa vackra lodklockor frambringade ett vackert, s.k. klockspel, när de med några sekunders marginal slog. Även någon väggklocka fanns med nyckeluppdrag, någon fickklocka hade han också, dessa med små nyckel- och skruvuppdrag. Han hade även någon fyrkantig bordsklocka, med glasinslag i sidorna och i dörren framtill. Dessa klockor hade vackert förgyllda, fyrkantiga lister i hörnen. Ett litet, vackert handtag att lyfta i, var på klockans övre ända. Klockorna kunde användas som väckarur vid behov. De hade en mycket underbar ringning, som påminde om något slag av musik. Men även allt detta vackra hör förgängligheten till. Vart alla dessa vackra klockor, och andra föremål som fanns i stugan, tog vägen, är ett frågetecken. Något togs väl tillvara, kanhända att något brändes eller grävdes ned med annat bråte, när dessa vänner gick ur tiden för ca 50 år sedan.

Då betraktades sådana här saker som något värdelöst, men idag för antikvitetssamlarna en hel förmögenhet. Kanske fanns det någon avlägsen släkting som tog vara på något av det fina, i så fall som ett minne. Har nu efteråt många gånger undrat, hur dessa klockor orkade gå i denna orena luft från spis och tobaksrök, när båda rökte, samt det os, som kom från den rykande veken i oljelampan, som sällan putsades. Det fanns ingen el i stugan. Kommer ihåg att när jag och mina två systrar hälsade på hos gumman, satt hon i vedlidret och plockade ved i en korg, som skulle bäras is stugan. Vi satte oss på tröskeln till vedlidret, började prata litet med henne med något skämt i tonen. Och då vi därtill skrattade litet, missförstod gumman det hela. Hon brände sina proppar, fattade ett vedträ, slängde det mot dörren och det träffade min äldre syster i pannan. Gumman rev av ett rätt stort groblad som växte på gården, vätte det och tyngde det på såret. Något ångerköpt sade hon till min syster: ”Håll fast bladet, så slutar det blöda”. Så var fallet även nu, liksom när vi andra gånger använde groblad, när vi skadat oss litet. Men allt var bra om någon dag, både såret och relationerna till gumman. Man glömmer sådana saker fort och livet pulserar vidare.

En nära släkting till mig berättade för mycket länge sedan om en liten dråplig händelse, som denna darrhänta kvinna var med om i en matvaruaffär. Affären ägdes av fadern till den person som talade om detta för mig. Den gamla gumman var en trogen kund i denna affär, de gånger hon var in till staden. I affären fanns en rätt lång disk. Framför disken, där kunden stod och gjorde sina uppköp hade placerats, på en bänk, fyrkantiga, blåa kexlådor av plåt med glaslock. De innehöll flera olika kexsorter.

På lådans framsida var en skrattande sol stansad i plåten. Ovanför solen kunde läsas ”Hangökex”. Kunden kunde själv öppna locket för att plocka åt sig i de framlagda bruna påsarna som låg på disken. De vägdes sedan av handlanden på en våg där näbbarna gungade mot varandra, upp och ned. Men först skulle ju det viktigaste i matväg köpas. En liten ringklocka var fäst ovanför dörrens insida i det så kallade kontoret, där även vissa varor förvarades. Denna klocka talade om, på sitt entoniga sätt, att någon kommit in i butiken. De flesta affärer använde dessa batteriklockor. Nu hade gumman kommit in i butiken för att handla. När hon kommit till disken var även ”frestaren” där, och tutade i den fattiga gummans öra: ”Ta, ta, ta”. Frestelsen blev för stor. Hon öppnade glaslocket till en av burkarna, med sina darrande händer plockade hon snabbt till sig något av de läckra kexen, som hon försökte stoppa ner i en ficka, som var nånstans i den långa kjolen. Kjolen täcktes av en lång, tjock kappa som räckte nästan till golvet. Allt tycktes gå vägen. Butiksägaren, som alltid expiderade själv, med några få undantag, kom från rummet fram till gumman. Gumman ville köpa lite margarin, rågmjöl, korngryn, litet orostat kaffe, toppsocker från smaländan, det ar skarpare, litet bröd, en bunt tändstickor, salt och 50 gram rundpeppar samt piptobak ett paket av ”Pietarsaaren vaakuna”. Det var ju starkt och bra. Litet snus i en liten burk, som hon hade med sig. Det fick räcka för denna gång. Varefter handlanden räknade vad de olika varorna kostade lade gumman varorna i sin gamla slitna tygväska. Så tog han fram en liten pennstump ur bröstfickan på rocken för att räkna samman de olika siffrorna. Nu återstod att betala. Gumman sökte och sökte med darrande händer efter kjolfickan där den något avlånga börsen brukade vara. Hon försökte på nytt, fick med sin darriga hand tag om börsens ena hörn, lyckades med en ansträngning rycka upp börsen och med den också de kex som dolde börsen. Så gott som alla kex föll på golvet. Hon kröp ner på golvet och fortast möjligt försökte få dessa kex under den långa kappan, men det blev fall på fall för dessa små kex. Handlanden som var en snäll person och dessutom troende gav en påse till gumman dit hon plockade både bitar och hela kex. Dessa fick hon behålla. Hon betalade det övriga, tackade, sade adjö och gick något snopet ut. Han som ägde affären förlät henne säkert, vad hon felat, och kände välsignelse i hjärtat över att allt fått ett gott slut, då han bad sin aftonbön när kvällen var inne. Men visst var det något av dramatik i sammanhanget där två evighetsvandrare möttes så helt plötsligt på detta sätt. Där kärlek och förlåtelse fick visa vägen under vandringen mot det mål som hägrar för alla. Jag minns en tavla som hängde på en rostig spik i handlandens bostad där man kunde läsa: ”Må ej din hand så hårdna uti striden att den till bön ej knäpps då dag är liden”. Bokstäverna var sydda med gult garn på svart tyg, men den ram i guldfärg, en tavla som sade en hel del.

12. Mors moster kallades ryssmoster.

Några rader angående en annan gammal gumma, som bodde intill en liten skogshage, i en något mindre stuga än den förra jag berättade om.

I denhär lilla stugan, på ett litet rum fanns en liten farstu. Därifrån kunde hon gå direkt till vedlidret och till dasset och in i stugan, som beboddes av denna lilla gumma. Hon var granne med smeden, med de stora mustascherna. Hon kallades för ”ryssmoster”. Ryktet visste berätta att hon varit i Ryssland i unga år och hade släktingar i staden där hon nu bodde. I stugan fanns en soffa som användes som säng, med mycket grejor i, som skulle föreställa något av sängkläder, kuddar, sängtäcken, filtar, samt något som föreställde en halmdyna, gjord av någon jutesäck, med lappar här och där fastsydda med påssnören. Allt i en enda röra. I stugan fanns även en stol, samt en liten pall, som hon satt på när hon gjorde upp eld i spisen. Spisen hade två kokhål med löstagbara ringar, där hon kokade sin mat, när det nu fanns något att koka. Ett litet bord stod framför en av de små gluggarna som föreställde fönster, där glaset var mycket gammalt och tunt och fick en svag brungrön skiftning när solstrålarna träffade dem. En gungstol hörde till möbleringen. Den använde gumman flitigt. Hon tillbringade den mesta tiden på ålderns sena höst i denna gungstol. Små ovala glasögon, med tunna bågar, hängde på hennes näsa. Litet ullgarn var lindat runt glasögonens mittparti, för att undvika skavsår på näsan. Med ett något grövre band var skalmarna förenade, för att bättre hållas på plats. Sällan var hon utan glasögon. Kan förstå att synen var dålig, hon hade rätt små ögon, som var en aning tillslutna. När vi någon gång hälsade på knackade vi på fönstret. Då kom hon fram till det lilla fönstret, spejade noga för att se vem som knackade. När hon såg att det var någon hon kände, öppnade hon dörren, efter något tvekande.

Denna s.k. ”ryssmoster” var begiven på snus, liksom många andra gamla i staden. Även någon pipa syntes till men jag såg aldrig att hon använde den. Hon kanske inte ville visa för oss att hon rökte, men snusade rätt mycket. Jag minns att hon var öm och röd under näsan av det starka snuset och det våta som ständigt rann och frätte. Hon hade grov röst och talade något belevat, var alltid klädd i samma grönbruna blus, samt en kjol, som räckte till fötterna. Om vintrarna, när hon sällan var ute, hade hon som ytterplagg en lång, blusliknande, rutig, vadderad kappa, modell dåtida rysk stil. På fötterna hade hon vadmalstossor med ganska långa skaft. Även säcktrasor lindades runt fötterna vid stark köld. Vad som användes under den långa kjolen, annat än långa, hemgjorda någonting i strumpstil, är en gåta. Stora, tjocka tygvantar på händerna, en dubbelstickad mössa, som drogs ner mot ansiktet, samt en lång halsduk runt halsen.

Inne i stugan hade hon ett rödrandigt förkläde på sig, som för det mesta var lindrigt rent, smulor av snus trillade ofta på förklädet. Snibbarna användes någon gång, när den blåa näsduken, som var nerstoppad i den stora förklädesfickan, blev fuktig. Hon använde även bitar som hon rev av gamla tidningar  ”Järdesgårdsbladet”, (Järsgårdsbladet). Inte att undra på om hon var öm under näsan. Pappret, som hon snöt sig i, lades i en låda framför spisen, för att göra upp eld med. Sällan sågs hon ute, annat än när hon sommartid satt på sin lilla trappa eller var för att samla litet kvistar och ris från den närbelägna skogen. För det mesta satt hon i sin gungstol, kanske läsande någon gammal bok, ifall synen tillät, alltid klädd i samma kläder, som någon gett henne. Hon hade inte pengar till något nytt, men någon mark fanns väl i varje fall till något bröd och litet kärnmjölk, som hon hämtade i en plåthink från mejeriet. Såg aldrig att hon åt någon varm rätt, men troligtvis kokade hon åt sig gröt någon gång. Några torra brödbitar låg på bordet, bland några små klippta sockerbitar. ”tjaikate” drack hon ofta. Det kokade hon i en vacker samovar, som hon hade haft med sig från Ryssland. Det torra brödet doppades i teet, utan smör men med ett par bitar socker i muggen. Troligtvis fick väl även hon ett litet vedlass till jul av någon. Hon var ju inte stadsbo, trots att hon bodde så gott som i staden. Marken där stugan stod tillhörde landskommunen, som det då hette.

Handlanden, som var nära släkt med mig, hälsade på hos henne ganska ofta och hade då med sig något matpaket, som var välbehövligt. Han var alltid hjälpsam, trots att han hade stor familj och många munnar att mätta. Jag kommer ihåg att ”ryssmoster”, vintertid, när hon kom för att köpa bröd av mor, hade en ”tjibiku våcik”, som hon själv kallade det, en kälke som hon sköt framför sig och stödde sig på. Den var blåmålad och ganska nedsliten. Under tiden hon var inne hos mor, som alltid kokade rågkaffe med litet cikoria som hon bjöd henne, passade min äldre bror och jag på att låna hennes ”våcik”, som hon var mycket rädd om. Hon förmanade oss alltid att inte röra hennes kälke. Den hade en lång låda, byggd på breda medar av trä som var böjda uppåt vid frampartiet och fästade i främre tvärbrädet, mycket väl gjort. Baktill fanns lagom grova stolpar, fästade i de utskjutande medarna, som med en liten bakåtlutning var så där 75 cm höga och fästade med ett stabilt tvärhandtag upptill mellan stolparna. Tvärhandtaget var något avrundat för händerna. De långa stolparna var också fästade med stora skruvar i den stabila lådan, som användes att sätta mat och dylikt i vid behov. Hela kälken var gjord i trä, så även medarna. Troligtvis hade hon den med sig från Ryssland, när hon kom till Österbotten.

”Ryssmoster” togs in på ”landsfatigååln” i västra stadsdelen, troligtvis i mitten på 30-talet. Stugan som hon bodde i, var ju belägen på landskommunens del av staden. Därför till detta frihem, där det sades, att internerna hade det sämre. Men nog fick hon det bättre i alla fall, än i den lilla stugan. Värme, mat, skötsel, en säng med rena kläder och många vänner, där hon kunde känna sig trygg de sista åren och dagarna av sitt liv på ålderns sena höst. Men kanske tankarna i varje fall allt emellanåt gick till lilla stugan vid skogsbrynet. Ordspråket lyder ju: ”Egen här, guld värd”. Det berättades att ”ryssmoster” kom till vår trakt någon gång strax före 20-talet. Det sades, att hon hade en son, som stupat i något inbördeskrig i Ryssland. Mera än så vet jag inte, så därför ett frågetecken från min sida.

När dagen är slut och stormigt hav har mojnat
syns ett klot av eld vid vattnet brinna
ögat bländas när blicken följer varsamt
de sista strålarna som bland träden glimma.

När dag blir kväll får den trötte vila ut
känna doften från en blommig örtagård
tankar stora, tankar små, smyger fram ur själens djup
nu är tid för sång och bön, en stund för själavård.

När dag är slut och fågelsången tystnat har
går en hymn ifrån naturens eget tempel
mot himmel röd som möter fridens hav
detta sköna präglat är med skaparns eget stämpel.

När dag är slut och skymning stilla faller
över fagert blomstersmyckat land
när aftonklockans ton ej mera kallar
vilar själen trygg i Herrens starka hand.

När dag är slut och dunkel natt omsluter
mödans barn som vilar efter arbetsdag
då vakar himlen över alla dem som sover
tills morgon gryr och natt blir åter dag.

[(Inf. 2008-05-18.)]

Kommentar av Lars Pensar:

Och nu kommer ett område in i bilden som är svårt att beskriva då alla de små stugorna är borta. Det fanns mellan polis Nylund - Sjöhagas nuvarande plats - platsen där Fredrik Sund byggt sin gård och till Englunds gård som idag Marcus Sandvik innehar. Inom detta område fanns smeden Felix Markkulas gård, Lampinens bastu, Hauta-ahos och Ryssmosters, någon Granholms och någon stuga till. Vägen från polis Nylunds stengärdsgårdsinringade tomt gick i sydostlig riktning mot Sjöhaga, men ett tråd eller kärrväg vände av mera mot söder, knappt farbar för fordon skulle jag tro.

Ända till 50-talets slut fanns Westerlunds snickeri där f.d. veterinärgården nu står och därifrån gick detta obestämda vägstycke mot söder, men den gick man aldrig, däremot då vägen/stigen till Sjöhaga som stod tomt och oanvänt. På Karhumäki  16993, 18696, 17519 skymtar otydligt i övre kanten någon av dessa stugor, men vilken som är vilken kan jag inte säga. Där bodde i alla fall dessa ”små stugornas folk”.Jag kommer bara diffust ihåg dessa stugor, det var finnar som befolkade dem och jag hade inga bekantskaper där. Ryssmosters stuga kommer jag inte alls ihåg. Den fanns säkert inte kvar då mera.

Alla dessa klungor av små stugor som vid Rummelbacken, Nystan längs skogskanten, bakom Smedsbacken, delvis bakom Källbacken och sen detta område, låg utanför allt stadsplanerat område. Personernas namn är ofta ett smeknamn som detta ”ryssmoster” eller ”Laama-Hanna” och få har väl känt till dessa mänskors för- och efternamn. Och de som kände till dem börjar idag vara så gott som hädangångna de också. Jag tror att det bara är fragmentariskt som man kan få vetskap om vem de var. Här tänker jag på alla dessa ”originella gummor och gubbar” som nämns, men sällan vilken gård de bodde i, bara på ett ungefär i vilken riktning deras tillhåll fanns.  I skuggan levde de och i skuggorna har de försvunnit.

De små gårdarna mellan Bankgatan och Bangatan söder om Kovjoki grind skall Bror J, göra en karta över med inboarnas namn och så långt minnet räcker. Gårdarna skall ha kommit till då arbetsfolk kom till Nykarleby för att bygga upp staden efter branden. Då uppförde de små stugor åt sig utanför stadsgränserna när de sysslade med återuppbyggnaden. Sen blev de kvar i sina små kojor. Enligt Karl Forsman togs jord till stadsplanens utfyllnad från Källbackområdet så att jorden skrapades bort att bara bergknallarna återstod. Låter väl våldsamt i mina öron men klart att någonstans skulle fyllnadsmaterial tas.

[(Inf. 2008-05-18.)]

13. En lam kvinna som grindvakt.

Det fanns många äldre, både män och kvinnor i den lilla staden, vilka det kunde berättas en hel del om, men alla kan inte lyftas fram. Därtill räcker inte minnet, men någon till i varje fall.

Två gamla tanter, som just nu blivit mycket levande i tankens värld, är den ena mycket invalidiserade, med ett svårt handikapp, prövningsvis i dagens läge ca 60 %-ig invalid. Hon var lam i ena sidan. Armen hängde slakt efter ena sidan, med en orörlig hand, betydligt mindre än den andra handen. Därtill var benet på samma sida förlamat, så och foten, som hon drog mödosamt efter sig. Denna lilla kvinna hade haft barnförlamning i tidiga barnaår, så berättades det. Sitt tunna bröd, med litet surmjölk, som var den vanliga kosten, fick hon genom ett arbete som hon klarade av med den friska armen, genom att vakta grinden, vid västra sidan av storbron. Jordbrukare, som hade många kor, förde dem till skogen på bete efter morgonmjölkningen. Korna traskade iväg till grinden tillsammans med någon som gick ett stycke efter och såg till att alla kom rätt. Då öppnade kvinnan den stora grinden genom vilken korna passerade. På platsen hade hon en liten koja, där hon sökte skydd vid regn, samt för solens brännande strålar. Hon hade svårt att öppna grinden, som var tung, då endast en hand fungerade. Vägen och omgivningen var mycket dammig, där den lilla kvinnan stod, men dammet lättade efterhand, när korna passerat. ”Kohölingen” kallades han som förde korna till grinden, vände tillbaka därifrån han kommit, för att genast ta itu med andra sysslor som väntade, under dagens lopp. När kvällen kom, hämtades korna, som var samlade, sin vana trogen, intill grinden. Man kunde iaktta, att gumman rätt ofta var i samspråk med korna tills ”hölingen” kom. Korna kände den gamla mycket väl. När ”hölingen” närmade sig öppnade hon grinden. Då började korna, en efter en, vandra genom porten. Det blev en lång rad, som sakta vandrade hem med skällkon i spetsen. Den hade en ganska stor skälla runt nacken, med en dov, inte alltför melodisk klang. ”Hölingen” hade en kvist i handen, som kunde användas vid behov ifall någon av korna ville vandra sin egen väg. Men sällan var det så.

Det fanns småbönder, med endast 2–4 kor, som hade egna inhägnade betesmarker, som var på ett flertal olika ställen runtom i staden, samt jordbrukare, som sommartid flyttade till någon sjöstrand och var där med korna några veckor, eller så länge betet räckte. Då kördes mjölken med häst och ”skrapelkärra” på den dammiga och rätt ojämna vägen till mejeriet.

Vem som avlönade gumman vid grinden, vet jag ingenting om, men kan tänkas att staden hade ett finger med i spelet, som efter säsongens slut sände räkningen till koägarna. Även någon bil som skulle till sjön passerade grinden. Sjön fanns några kilometer från staden. Där hade herrskapsfamiljer sina villor. Någon av dessa familjer hade egen bil eller så åkte de med häst i en rätt så fin kärra med mjuka resårer. Kärran kallades ”häckkärra” eller ”linjalkärra”, vilket gav en mycket fin komfort. Då var alltid den snabbaste hästen förspänd. Det fanns ett läkarpar, som bodde i en mycket stor gård, strax utanför staden. Den är ännu idag i bruk som semesterhem, öppet året om, med stora engagemang i samband med olika årshögtider, samt teater och annan verksamhet. Detta hem ligger på en mycket vacker, naturnära plats intill älven. En lugn och fridfull miljö där folk kan koppla av, med god mat och förövrigt med allt som hör till en god service. Därför kan semesterhemmet rekommenderas å det varmaste.

Läkarparet, som bodde i det stora, herrgårdsliknande huset, hade även en stor villa vid sjön. Detta läkarpar, han professor och hon doktor, hade privatchaufför, samt annat tjänstefolk. När chauffören stannade bilen intill grinden, hände det att gumman fick någon slant av den snälla professorn, som satt rakryggad med frun i baksätet, ett mycket imponerande par. När gumman såg, vad som skulle hända, var hon snabb att sträcka ut den friska handen, i vilken lades en slant. Så följde mången tack och många nigningar av tanten, tills chauffören lyfte sin hand till den blankskärmade vegamössan, som bevis att paret hade uppfattat tacksamhetsgesten av tanten. Bilen, som paret ägde, var en mörkblå Chevrolet, årsmodell prövningsvis -34, alltid finputsad och starkt blänkande. Det hände, att min äldre bror och jag någon gång fick åka med bilen från sjön, när chauffören var ensam, vilket var underbart. Det var inte alltför ofta sådant spännande hände. Det fanns knappast någon annan i staden som på ett mera glatt och vänligt sätt kunnat visa sin tacksamhet än den lame, för de smulor som föll från den rikes bord. Hon spred glädje bland sina medmänniskor, och var tacksam till Gud för varje ny dag som hon fick blott av idel nåd. Hon hade något av ett underbart leende över sitt lilla, vackra ansikte. Lika glad och vänlig mot barn som vuxna, trots många timmars pass vid grinden, med en enkel måltid.

Min äldre bror och jag fick vid flera tillfällen, när vi gick förbi den lilla vaktstugan på väg till sjön för att meta, någon pappersfri karamell, eller något russinkorn, som hon hade i förklädesfickan. Vi tacka vänligt för vad hon gett till oss av det lilla hon ägde. Även dessa gånger lyste hennes ansikte som en sol, när hon visste att tacket kom från hjärtat. Nu är hon förhoppningsvis i ett bättre land, där ingen skröplighet, fattigdom eller annan nöd finns. Där Gud själv skall avtorka alla tårar med sin kärleksfulla blick och där tantens ansikte skall stråla ännu klarare, ja, som en kristallklar stjärna. Hon visade sin omgivning med det pund hon hade fått att förvalta, att det finns en som led och dog för oss alla. Kanske hjälpte hon, på sitt föredömliga sätt, någon vilselupen vandrare att finna vägen fram till Golgata kors. Det står skrivet i en sång: ”Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skuld, skall jag möta med fröjd på himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud”. Enligt min tanke, om möjligt, en liten tindrande stjärna i tantens krona, som lön för ett väl förvaltat pund.

Men det är ju inte vi människor, som mäter ut lön, det gör Han, som sitter på Faderns högra sida, och blickar ner på vår jord, och skall rättvist döma både höga och låga, fattiga och rika. ”Här äro vi alla föremål för detta, ingen undgår den dagen”, så säger Skriftens ord. Må vi bereda oss för den dagen, som ingen kan fastställa år eller datum på.

Den lilla tanten passade upp i en del hem med det hon kunde, men nog blev arbetet rätt tungt emellanåt, invalid som hon var. För det mesta var hon i de olika hemmen vintertid, även någon gång sommartid. Hon fick då mat och dryck, och även någon slant kunde ges åt henne, och gamla kläder fick hon, som ändrades så det passade den lilla kroppen. Det blev säkert över någon matbit, som hon fick ta med sig hem. På detta sätt levde hon sitt anspråkslösa liv i mångens ögon, men var, kan hända, sett från andlig synvinkel, en av de rikaste i den lilla staden. Även denna tant bodde nära intill skogen, men i västra delen, bortom älven. Där fanns en mycket vacker skogstjärn med vita näckrosor och doftande getpors. Stugan var i stort, som den som ”ryssmoster” bodde i. Sådär 10–15 m², med ett öppet vedlider med tak, och några bräder till sidor, gjort på 4 stolpar. Dasset i stort sett lika, med en enkel, fallfärdig dörr.

Tanten var en varm kristen, som ofta besökte olika församlingar i staden. Folk som kom i beröring med henne visste att här var det något av en överjordisk harmoni i hennes inre, som många säkert avundades. Hon upplevde i sitt enkla liv, nöd och svårigheter, men där fanns även kärlek och barmhärtighet emot alla hon mötte på vandringen genom livet. Ofta var hon på Frälsningsarmén. Därifrån fick hon även litet hjälp vid olika högtider. Hon var en flitig kyrkobesökare. Avståndet från stugan till kyrkan var högst 0,5 kilometer. Jag kan förstå att i den kyrkans matrikel hade hon sitt namn skrivet, men ett namn skrivet i livets bok, som jag tror att tanten hade, är dock mera värt när dagen kommer, och den himmelska boken öppnas. Då frågas inte i vilken jordisk församlingsbok våra namn varit skrivna. Det må gälla stats- eller frikyrkosamfund. Vilken underbar dag, när så sker, att endast en bok gäller och att alla som vill, får sina namn skrivna i ”livets bok”, genom att gå i bön till Gud och be om detta, och att Han bevarar oss i tron, så vi inte går vilse under vår vandring genom livet. Då skall våra namn befinnas vara kvar i böckernas bok, den dagen, när det blir namnupprop vid evighetens port. Vet inte när den gamla tanten gick ur tiden, till en bättre värld, inte heller var hon befann sig den stunden, kanhända på fattiggården eller i ett litet rum på sjukhuset, eller i sin lilla stuga. Kan tänkas att hon dog någon gång i början på 40-talet. Då var jag utflyttad sedan många år tillbaka. Det kunde berättas en hel del till om en gamla tanten, men lagom såhär.

En krona av guld med glittrande stjärnor små
med det finaste mjuka sammet så röd
en krona i färg på ett papper jag såg
jag tänkte, vem äger denna krona så skön.

Fastän pappret var gammalt, smutsigt och nött
av valkiga händer som år efter år
tummat på pappret och vikit det snett
syntes fläckar av glädjens och sorgens tår.

Med tanken på krona, med ögat på bilden
låg en tärande fråga djupt i min själ
satt jag och sporde när dag var förliden
är kronan för mig då är ju allting väl.

Mitt öra nås av en underbar viskning
så talar Guds ande och stilla jag hör
en krona på pappret är inget för dig
den bränns utav eld, förintas och dör.

Det finns nog en krona långt mera värd
än den som på pappret i lådan jag gömde,
det är den kronan som Jesus av nåd oss beskär
när på korset Han bittraste kalken tömde.

Läs mer: Hur vore det med grindslant? av Inger Luoma i Jakobstads Tidning av Inger Luoma.
[(Inf. 2008-05-25.)]

14. En liten kvinna vaktar grinden vid den östra stadsdelen. Litet om bilar.

Det finns någon ännu som jag vill komma ihåg, och som levde ungefär under liknande förhållanden. Jag tänker då på en lika kortväxt kvinna. Hon var änka. Denna änka hade en dotter. Arbetet som änkan hade var exakt av samma slag som den lama, som vaktade grinden vid vägen, men med den skillnaden, att grinden som denna änka vaktade, var belägen vid östra stadsdelen. Vägen var förbindelselänk med järnvägsstationen, ca 10 km österut från staden.

Från järnvägsstationen hämtades varor av olika slag till butikerna i staden, för det mesta med häst och  långflake, bl.a. tegel, cement, tjära i stora tunnor, asfalt samt andra tunga varor, som salufördes i butikerna. Även posten hämtades med häst.

Småningom kom någon enstaka lastbil in i transportsammanhang. Intill grinden, som änkan vaktade ledde även mindre vägar och stigar till jordbrukarnas skogar, ägor och höängar, samt till Frihemmet i den östra stadsdelen. Det första motorfordonet, som trafikerade mellan staden och järnvägsstationen var något av en kombibuss, som ägdes av en familj, som hade många barn, vilka sålde knäck i skolan. Bussen var av märket ”T-Ford”, årsmodell 1925–26, med vackert glänsande spolfälgar, gjorda av stabil ek, karossen av fanér, med stabila lister i tak och runt väggarna, i vilka fanéret var fastspikat. Listerna var något böjda, och taket sköt över någon cm runtom. Bussen hade öppna sidor över om bänkarna frånsett de stag, som taket var fäst med. Långa bänkar, en på var sida, var gjorda för de få passagerare, som någon gång, åkte med bussen. Bänkarna var rätt smala för att spara på utrymmet. Mellan bänkarna placerades varorna, som skulle till staden. De smala bänkarna hade ett kort ryggstöd. Dessa bänkar var helt i trä, med en liten tunn stoppning av träull eller ylleflock, överdraget med pegamoid som påminde om det första konstlädret som tillverkades i vårt land, strax efter kriget. Men ytan var svag och sprack sönder efter något år. Sitsarna kunde lyftas bort vid behov. På så sätt blev lastrummet större. Var det någon gång flera resenärer med, fördelades det lika många på var sida för jämviktens skull, enär bussen var rätt hög och smal. Det fanns inga glas mellan stolparna ovanför ryggstödet, men i stället upprullade gardiner, som knöts om med ett band. Dessa gardiner rullades ned när det blev regn, och något oväder närmade sig. Gardinerna var försedda med små luckor, som var av genomskinligt material, som kallades för ”guttaperka” och som gulnade rätt snabbt, när det kom i kontakt med solen. Påminde om vår första tunnplast efter kriget. Då smög sig inte heller det fina dammet in, som annars kom i stora doser, så att folk, som åkte med, blev mer eller mindre mjöliga. Då fanns endast dammiga grusvägar att åka på. När familjen var på utfärd till sjön, användes bussen. Den fylldes helt, när nästan alla barn, sådär 10–12 lades i bussen. Denna buss användes inte mycket vintertid, Den var för dragig och kall. Där chauffören satt kunde marken ses genom det glesa trägolvet. Den lilla hytten, om vi nu kan kalla den så, var mycket dragig runtom, och helt öppen, ingen vägg mot lastrummet. Det fanns folk, som inte minst vintertid, föredrog att at åka hästskjuts till stationen. Mest var det sådant folk som bodde någon natt på det s.k. ”gästgiveriet”. För det mesta var detta handelsresande, som skulle fara med tåg, när busstrafiken inte var mycket att räkna med. Så var det ju också trevligt att åka med häst och släde, med bjällerklang som klingade vackert, och gjorde åkturen mer eller mindre romantisk, när resenärerna satt tillsammans med kusken under en varm och skön fäll. ”Gästgiveriet” hade ett par något yngre hästar, samt en eller två körsvenner, som åkte med folk vid behov dit kunden önskade. För det mesta blev det järnvägsstationen. Det hände även att någon resande åkte med in till staden från järnvägsstationen, då blev det dubbelskjuts.

Skall försöka återge så gott jag minns vad som berättades för mig för mycket länge sedan. En något förnäm herre kom till ”gästgiveriet” och önskade hästskjuts till järnvägsstationen. Nu var en av skjutspojkarna ute med den ena hästen och den andra kusken var troligtvis ledig för dagen. Men ägarinnan kom med ett förslag. Hon ställde gärna upp ifall herrn så önskade, det gick nog för sig. Hästen spändes för den vackra släden. Värdinnan och gästen satte sig intill varandra i släden, under den stora och varma fällen, och till tonerna av bjällrors klang bar det iväg i en mörka kvällen. Med de värmande kroppskontakterna under den tjocka fällen och bjällrors romantiska klang under tindrande stjärnor, började vissa känslor göra sig påminda hos resenären, som försiktigt sökte sig närmare kusken. Försiktigt lyfte han ena handen, ”men bäst att fråga först”, tänkte han, ”vi är ju främlingar för varandra”. Han fattade mod och frågade något blygt :”Får jag hålla om er ett tag?” Då lär hon ha svarat på direkten: ”Nå ta nu ett löse tag ifall e no lenar nainstans”, ”Nå ta nu ett löst tag ifall det lättar någonstans.” Det får vi hoppas att det gjorde, mera än så berättades inte i sammanhanget.

Ägaren av den unika fanérbussen köpte något år senare, kanhända år 1931–32 en ny buss, med metallkaross. En ”A-Ford”. Denna buss hade mycket fina metallfälgar, läderstoppning på bänkarna och riktiga glasrutor i sidorna. Bänkarna var placerade så resenärerna kunde se mot vindrutan. Men nu blev det, kan jag tänka mig, aktuellt att söka något slag av trafiktillstånd, kanske med en viss påtryckning från andra trafikanter, som så småningom kom in i branschen. Det var väl inte så kinkigt i början på 1920-talet med rättigheter av olika slag. Det blev även lastbilar i familjen, längre fram i tiden när sönerna blev äldre och fick körkort. Det blev lastbilar även för sönerna, när de gifte sig. På så sätt försörjde de sina familjer. Den äldsta av sönerna [Einar Sund] var taxitrafikant, ända till början av 1980-talet.

Även en annan trafikant köpte en så gott som liknande buss, men den var av märket Chevrolet. Det var en rätt så kort och bred buss, med en extra dörr på sidan, längre bak. I bussen fanns resårstoppade bänkar, både långa och enmansbänkar med grågrönt läder. Denna buss körde två gånger dagligen till järnvägsstationen, morgon och kväll. Den startade från det lilla postkontoret, som var beläget intill kyrkan. Postförsändelsen togs med buss till järnvägsstationen. Post, som kom med tåget, togs även till staden. Även folk som kom med tåget fick för en billig avgift åka in till staden. Han som ägde och körde bussen kallades ”postföraren”. Han tog även paket samt andra försändelser till privata personer. Folk, som åkte med denna buss från stationen, kunde fortsätta resan norrut eller söderut med de bussar, som trafikerade mellan de olika städerna. Dessa bussar stannade var som helst, när någon ville stiga på eller av i de olika byarna man körde igenom. Det var bara att sätta upp handen, när bussen närmade sig.

Bussbolaget som trafikerade mellan städerna, hade anställt chaufförer. Dessa hade uniformer, som gav ett fint intryck. De var sydda av grå eller grågrönt chaufförstyg eller diagonalt tyg. Rocken var med dubbla knapprad. Byxorna var s.k. stövelbyxor, med stora snärtiga påsar i sidorna, hårt åtsittande runt benen neråt från knäna och något uppklippta nära foten, för att lättare få dem på. Byxorna spändes fast under foten med gummiband som var fastsydda intill uppklippningen. Svarta stövlar, med ganska mjuka skaft hörde till. Skaften pressades ihop strax ovanför vristen. På så sätt blev det ett vackert mönster, som löpte sick-sack runt benet, strax ovanför vristen. Stövlarna kallades för ”jazzstövlar” eller ”svartskostövlar” och dessa var alltid välblankade. Till uniformen hörde en s.k. ”uniformsmössa”. Den var ganska hög i framkanten, där chaufförsmärket var fäst, ovanför den svartblänkande, skarpa skärmen. En knapp var fäst på vardera sidan, där skärmen började. Ett virat grått band fästes i knapparna och det löpte ovanför och under märket.

Bussbolaget kom så småningom med ett eget avlångt märke, där firmanamnet var synligt. Än i dag bärs samma märke av chaufförerna i detta bussbolag. Märket är väl något ändrat från originalet.

Änkan vid den östra grinden, fick mera jobb, när någon lastbil sattes in i trafiken, både större och mindre. Någon av dessa bilägare hade egen butik. Även någon taxibil hade kommit i bruk. De beställdes vid olika tillfällen från och till tåget. Det blev, får vi hoppas, någon mera slant till änkan, och mera olja på gångjärnet i grinden, då både skosulor och gångjärn nöttes mera, när trafiken växte. Änkans man var en stillsam typ, som ofta sågs med ”bågasåg” över axeln, på väg till skogen, eller för att såga ved åt någon i grannskapet. De bodde med sin flicka i en liten rödmålad stuga, knappt 0,5 km från grinden, där änkan jobbade. Paret gjorde även kvastar och ”visplar” av björkris, om våren samt mossamattor. Även inomhuskvastar av kråkris salufördes för att klara uppehället. Vet inte när mannen dog. Även här märktes ensamheten och sorgen i familjen. Men en stor tröst var, att dessa, mor och dotter, kunde vara varandras stöd i tid som låg framför. På detta sätt, som nämnts, försörjde änkan sig, och flickan, som växte upp, gick i skola som andra barn, på ort och ställe. Flickan kom med i Frälsningsarmén i unga år, där hon arbetade bland barnen men var även aktiv bland de äldre. Hon fick plats som affärsbiträde på en av butikerna i staden. Detta var hennes åldriga mor glad över. Nu fick hon själv lämna en del av arbetet, som inte hörde till grindjobbet. Allt syntes förhoppningsfullt och välordnat för dessa vänners framtid. Vad änkan beträffade, kunde ålderns trygga höst skymtas vid horisonten. Det kunde knappast bli många somrar till vid grinden, och då skulle dessa två ha det bra. Men än en gång skulle sorgen drabba detta hem och dottern, när mor gick ur tiden, under mycket beklagliga och sorgliga omständligheter. Hon stod på vakt vid grinden, för att göra sin plikt, som en liten kugge i det stora samhällsmaskineriet när hon blev överkörd av en taxichaufför som hade hög fart. När änkan såg bilen på avstånd, gick hon sin vana trogen att öppna. Hon hann aldrig öppna grinden tillräckligt och sätta sig i säkerhet, förrän bilen med hög fart körde mot grinden. Så berättades det. Änkan slungades i den hårda vägen, livet hade flytt. Dottern, som hade sett ljust på en framtid tillsammans med sin gamla mor, lämnades på grund av det tragiska som hänt, ensam med denna sorg i sitt hjärta. En mor är ju alltid en mor, så även långt in på ålderns höst. Hon kan ge tröst när så behövs, trots att barnen är fullvuxna. Dottern sökte sin tröst hos Gud, och var fortsättningsvis aktiv inom Frälsningsarmén, så länge krafterna räckte. Men även här började krafterna sina och några år efter sin mors död lades hon på sjukbädden. Hennes sorg över mors bortgång var säkert en bidragande orsak till att hon fick hembud vid ungefär 45-års ålder. Här lämnar vi denna familj och vandrar vidare.

Livets vävnad från bommen tagits
Ett jordiskt mönster skall läggas bort
Sköna färger som en gång varit
I livets vävnad blir minnen blott.

Men minnets längtan i svåra stunder
Det kan oss lyfta mot himmel klar
När herren väver då sker nog under
Fastän vävens blomma ett lån blott var.

Ett evigt mönster med prakt och fägring
När skytteln föres av sårmärkt hand
Skall växa fram likt en morgongryning
På vävens bom med de vackra band.

När sköra banden i väven brister
Och bommen stannar inom kort
Grip då den hand som förde skytteln
Den vill dig leda tills du målet nått.

Så är vi alla små vävnader blott
Med mönster i färg som av Gud vi fått
Men må vi ej glömma, en gång tas den bort
Från bommen, vår vävnad som åter blir stoft.

[(Inf. 2008-06-01)]