Hur vore det med grindslant?

 ϧ Nu har vi det! Man kunde införa grindslant igen. Allt gammalt och övergivet är inte av ondo. Somt kan passa att återuppliva. Och vad kunde vi inte hitta på för att befria vårt fattiga Nykarleby från utgiften att permanentbelägga Andra sjö-vägen.
    Att sköta grinden är ju ett typiskt frivilligt arbete. Inte hade grindtanterna förr i världen särskilt mycket för sitt vaktande heller. Något som Rotary kunde åta sig — eller Lions —, eller båda i samarbete. Eller varför inte stadsstyrelsen, som inom parentes sagt inte är särskilt populär i gamla Nykarleby i dag. Men kanske står man högre i kurs i Jeppo eller t.o.m. redan i Ytterjeppo. Vem vet.
    Det beror väl på hur ofta man har ärende till Andra sjön, och hur man färdas. Om man cyklar eller går, eller — som stadens herrar — åker bil. Då besväras man inte av dammet och åker man tillräckligt fort hinner man inte se molnet bakom sig heller och cyklisternas grimaser och knutna nävar.
    Grindslant skall vi ha. Det italienska sättet rekommenderas varmt. Man åker fritt in, men kommer inte ut igen innan man betalat. En mark resan för villabor och båtägare och fem mark för den som bara åker ned och sitter en stund i bilen innan de åker upp igen. Fritt utträde för den som promenerar längs banvallen.
    Huvudsaken är att det inte kostar staden något. Den är nämligen inte längre lika med summan av sina medborgare och vad som är till gagn för dess medborgare är något som staden med händer och tänder bör motarbeta. Annars kan man eventuellt ta miste på vem det är som makten — och pengarna — haver.
 ϧ Nåja, inte var det ju för att pumpa pengar av stadsborna som man ännu på 1930-talet hade grind på Andra sjövägen. Tvärtom. Man bjöd på gratis sommarbete för stadsbornas kor. Fjärran vare oss den tanken i dag!
    Grinden fanns för att korna skulle ha någonstans att samlas på kvällarna, i väntan på att husfolket skulle hämta hem dem till natten.
     Tant Hanna vaktade grinden. När hon öppnade för att stadens rika skulle kunna passera i sina bilar eller hästkärror hände det att de kastade till henne en slant. Då neg hon djupt och log så vackert, till tack.

Godhjärtade tant Hanna, av alla med vänskap hågkommen, fotograferad vid sin grind på Andra sjö-vägen 1939. I bakgrunden en betande ko. Grinden fanns på backen vid idrottsplanen.
[Bilden från Remahlsbacken illustrerade artikeln, men Helena Haglund tillhandahöll denna med betydligt bättre kvalitet, där det dessutom framgick att fotograferingsdatumet var den 17 augusti.
Förstoring.
(Inf. 2006-06-18.)]


     Tant Hanna bodde i stadens minsta koja. Hon var handikappad, förlamad längs ena sidan, men alltid glad och vänlig. Hon älskade barn och gick på alla religiösa möten i stan, oberoende av vem som arrangerade dem. På hyllan i hennes kök stod en kopp förbehållen bara en enda person att dricka ur — frälsningsofficeren.
 ϧ Dethär berättar en stadsbo som varje morgon brukade gå med husets ko Smultron till Andra sjö-skogen för att beta och minns tant Hanna mycket väl. Det var meningen att man skulle driva sitt kreatur ett par kilometer innan man vände tillbaka, men så långt gick man sällan från Hannas grind. Hur långt man än hade gått stod alltid Smultron där vid grinden och väntade på kvällen. Kanske var det knalt med betet staden bjöd på redan då. Kanske var det snälla tant Hannas sällskap kon gärna sökte.
    Alla tyckte nämligen om tant Hanna och hon hade inga ovänner. Kolleger, som vaktade andra grindar i staden, hade hon emellertid. En på Kovjoki-vägen och en vid Norr tull. De grindarna lyftes dock av rätt snart och öppnades för allmän trafik.
    Men på Andra sjö-vägen borde vi ha grindar kvar än i dag.