Ett fyrtioårsminne.

Om spritsmuggling
av
Holger Haglund

För de flesta här är detta historia men för endel minnen som man kanske mest ler åt, ehuru det en gång var en hård kamp, ibland med livet som insats, mellan två befolkningsgrupper, som inte hade med politik att göra.  Det var förbudslagstiden, då den starka, 96 %-iga spriten flödade i dessa trakter.

Då Finland blev självständigt skulle vi bli ett nyktert folk, ville vår dåvarande riksdag, men majoriteten av menige man var av annan åsikt. Till att börja med uppstod små ”spritfabriker” här och där, i synnerhet i ödemarkerna, där de fick arbeta mera ostörda. Dessa små kokerier mäktade dock ej göra oss självförsörjande, varför en import blev av nöden påkallad. Det var då främst Estland och Tyskland som blev våra leverantörer. Där lastades skutor med 10-liters dunkar och kursen ställdes till våra farvatten. Här ankrade dessa skutor utanför vår territorialgräns, som då var 3 sjömil från yttersta skären. Mellan dessa skutor och skärgården var det sedan en livlig småbåtstrafik. Visserligen försökte dåvarande sjöbevakningen sätta en käpp i propellern för dessa privatföretagare, som oftast hann smita undan i sina snabbare båtar. (Det var då som lagen om högsta tillåtna hastighet, utan särskilt tillstånd, på sjön blev fastställd till 12 knop.) Inga båtar gick sedan snabbare än 12 knop, annat än om de måste fly undan sjöbevakningen.

Det hände ibland att någon båt eller bil med spritlast blev fast och tagen i beslag. Dessa såldes sedan på auktion och ropades in för en spottstyver, av tidigare ägaren. Det fanns inga konkurrenter. Värre var om polisen hittade ett lager med 100-tals kanistrar. Det blev en kännbar ekonomisk förlust. Just lagringen var ett svårt problem och gav upphov till uppfinningsrikedom. Rior och lador blev för riskabla och användes endast för övernattning. På senhösten, sedan villasäsongen var avslutad, kunde någon högt ansedd medborgares villa skickligt dyrkas upp, för ingen misstänkte att en aktad person skulle gömma flera tusen liter sprit. Ett sådant större kap blev funnet på Alörn i Charlottenlund som vid den tiden inte lämgre ägdes av Lybeckarna. En kanister hade sprungit läck och lukten förrådde när snokare for förbi. [Över 6,000 liter smuggelsprit beslagtagna.]

Snokare var ett slags spritpoliser rekryterad bland ortsbefolkningen från motsatta lägret. De hade ingen lön, utan fick provision på gjorda beslag.

Ett riktigt sjöslag utkämpades en gång i höstmörkret på Torsöfjärden. Spritkryssaren ”Standard” ett mindre f.d. krigsfartyg från första världskrigets dagar, blev överrumplad av sjöbevakningen när uppköparna voro under däck och gjorde upp. De flesta av uppköparna han hoppa i sina båtar och försvinna i höstmörkret och villervallan. I den livliga skottväxlingen dödades en och flera blev sårade. Alla Soklotbor. Så vitt jag vet var det det enda moderfartyg som beslagstogs. [Blodig drabbning vid Torsö.]

Av mina hågkomster av dessa ”Hjältar” som de vanligtvis betraktades skall jag berätta litet om tur och otur. Mannen med tur, Homo S., som med sin taxi körde turer till inlandet. Polisen hade kommit på att han alltid körde två turer efter varann från Andra sjön, utan passagerare, så de anade ugglor i mossen. Han skulle knipas nästa gång han kom andra turen. Just den gången fick han ett infall att rekognosera en extra gång. En annan gång lastade han från en övernattning i Forsby då han såg en fruktad bil närma sig. S. fick tag i veven (den tidens bilar hade ingen självstart). Bilen startade ej. Han vevade och svor om vartannat, men det var stopp och polisbilen kom allt närmare och närmare och ... for förbi. Så ej S. med bilen vid ladan en bit från vägen. Att bilen ej startade berodde på att han i brådskan glömt att sätta på tändningen. Hade bilen startat hade han med last ej hunnit undan polisbilen.

På väg till Lappo råkade han ut för spärr i Härmä. Det var en lång kö med bilar. S. sprang fram till polisen ”Fort upp med vägen, jag har en svårt sjuk i bilen som skall till sjukhuset i Seinäjoki. Polisen drog undan spikmattan och hjälpte i väg honom utan att titta i bilen.

En känd affärsman från Gamlakarleby, H. W., hade beställt ett lastbilslass från Soklot. Varan skulle hämtas på en ägoväg på kvällen sen det blev mörkt. Lastbilen kom och ur klev en polis. Säljarna flydde hals över huvud från varan på vägkanten, så det var bara att lasta på och köra till destinationen. Saken var den att alla affärstransaktioner skulle ske kontant. Nämnda affärsman saknade kontanter, men fick låna en polisuniform. Han var en gemomärliger man, så Soklotgrossisterna fick omsider sina pengar med förklaring.

Skolpojken J. började springa ärenden åt tråkare, övergick att själv sälja kvartor sedan halvor och helor. Nästa etapp var 10-liters kanistrar, för att vid 16 års ålder vara storgrossist. Med egen bil och stor motorbåt. Han varken rökte eller använde alkohol för eget bruk. Så en sommar miste han båten två gånger. Otur sa han. Så en kväll när han var på väg till Gamlakarleby med ett lass hade polisen satt ut spärr på Kronobyåsen. Jalle nonchalerade stoppsignal, spikmatta och varningsskott. Ett andra skott träffade i nacken, han dog följande dag på sjukhuset i Gamlakarleby, endast 17 år gammal. [Nykarleby-bor på ödesdiger smugglarfärd.]

Över hela landet började proteststormar komma in till makthavande, att någonting måste göras åt detta smugglande, kokande, skjutande, knivslagsmål, råsupande och maktlösa myndigheter.

1931 kom så en folkomröstning till stånd med ett förkrossande nederlag för förbudsivrarna.

I april öppnade Alko sin butik i Kisors gård. Ungefär där Björk nu har sin klädbutik.

Agnes var med redan då.