Spritsmugglartillbehör 1925.

förbudslagen. Efter representationsreformen [1906] fick nykterhetsvännerna majoritet i lantdagen och antog 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde förverkligas först 1/6 1919 i det självständiga Finland. F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.

Nykterhetsrörelsen, för vilken f:s förverkligande framstått som det slutliga målet, råkade efter dess införande på defensiven, medan förbudsmotståndarna bl.a. inom Antiförbudsföreningen (Täyskiellon vastustamisyhdistys), gr. 1919, gick till häftiga angrepp mot den enligt deras mening skadliga lagen. För motarbetandet av Antiförbudsföreningens strävanden och som stöd åt nykterhetsorganisationerna bildades 1919 Förbudslagsförbundet (Kieltolakiliitto) på initiativ av socialministern, som då var Santeri Alkio. Jfr även Medborgerligt ansvar.

F. omfattades till en början av samtliga politiska partier utom svenska folkpartiet (den hade överhuvudtaget uppenbarligen ett svagare understöd bland landets svenskspr. befolkning än bland de finsktalande), men hade sina hängivnaste anhängare inom arbetarrörelsen och agrarpartiet. Sedan Lapporörelsen i början av 1931 deklarerat sig som motståndare till f., omprövade samlingspartiet och framstegspartiet sin ställning och yrkade på en folkomröstning i saken. Den sittande borgerliga samlingsregeringen utsåg i oktober 1931, sedan frågan utretts av en kommitté under ledning av lantbruksrådet A.E. Björkenheim, inom sig ett ministerutskott, som beslöt verkställa en rådgivande folkomröstning om olika alternativ för alkoholhanteringen ännu samma år. Omröstningen gav klart utslag för totalförbudets avskaffande i det att nästan 71 % röstade för dess upphävande (jfr tabellen), varför f. avskaffades genom riksdagsbeslut 5/4 1932. (J.H. Wuorinen, The prohibition experiment in Finland, 1931; R. Ahtokari, Pirtua, pirtua. Kieltolaki Suomessa, 1972; I. Jyläskoski, Pirtusota Suomemme rannoilla, 1976; M. Larkio, Papisto ja raittiuskysymys kieltolain voimassaolon aikana v. 1919—1932, 1976; J. Kallenautio, Kieltolaki ja sen kumoaminen puoluepoliittisena ongelmana, 1979)