Seminariets i Nykarleby byggnader. Såsom tidigare nämnts har senaten beviljat ett belopp om närmare 30,000 mk för uppförande av en ny badstugubyggnad.


Pedersöre, 27 mars 1918, nr 23, s. 3
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2020-09-22.)

 

Avskrift av en seminarieuppsats skriven på klass II strax efter kriget 1918. Handlar om nya bastun för seminaristerna i Nykarleby. Hur man tänkte är väl det som gör innehållet litet intressant. Rubriken var säkert given, kanske inte den mest inspirerande.

 

Då jag första gången badade
i seminariets nya badstuga.

Den ”badstu” som för två år sedan ännu fanns här vid seminariet, brände ryssarna upp. I stället har nu under den senaste sommaren och hösten byggts en ny badstu av tegel. Med spänning hava vi gått och väntat, att den nya badstugan skulle bli färdig till användning. Jag vill nu berätta huru det gick till, när jag första gången badade i den nya ”badstun”. 

Den 21 nov. överraskades vi av det glada budskapet, att nu var ”badstun” färdig. Samma dag fingo vi varning av direktorn, att om vi icke kände oss fullt friska, skulle vi inte få bada. Badningen skulle ej heller få försiggå förrän åtminstone en timme efter maten.

Från andra klassen skulle Granér, Stark, Maans och jag få bada genast efter maten. Vi kommo nog ihåg direktorns varning men mente, att det inte vore så farligt för så friska och raska ynglingar, som vi voro, att taga ett bad omedelbart efter en måltid. Vi måste även skynda, ty vi skulle inte få uppehålla ”badstun” längre än till kl. 7. (19:00) 



[Seminarieområdet från sydost. Bastun är den kvadratiska byggnaden i högerkant. Detalj ur vykort från 1948. För pekaren över bilden för att se kolorering av Peter Gullback.]


Vi togo med oss rena kläder och handdukar och begåvo oss av. Komna till ”badstun”, stego vi in och begynte söka efter strömbrytaren för det elektriska ljuset. Vi genomsnokade  hela rummet, så gott vi kunde för mörkrets skull, men utan resultat. Maans mente att vi nog skulle få bada i ”egyptiskt” mörker i kväll. Vi hade inte heller några tändstickor, som vi kunnat lysa upp rummet med för att få se om där fanns någon strömbrytare alls. Jag gick därför till seminariet efter. Då jag kommit tillbaka och med en tändsticka upplyste rummet, funno vi till vår stora förvåning ingen strömbrytare. Någon elektrisk ledning hade ännu inte hunnit installeras i badstugan. I stället tände vi ett vaxljus, som stod på bordet.

Innan vi klädde av oss togo vi de olika rummen i beskådande. Den avdelning, i vilken vi nu befunno oss, var avklädningsrummet. Det var stort och rymligt samt försett med eldstad. En dörr till vänster om detta ledde till det egentliga badrummet. Det tycktes vara ganska modernt inrättat. Ugnen tyckte vi dock vara något för liten, men för övrigt fanns där allt vad vi önskade. Duschinrättningen funno vi på allt sätt vara synnerligen lämplig. 

Efter inspektionen klädde vi av oss. Golvet i badrummet kändes ännu ganska kallt, varför vi skyndade upp på laven för att få varmt. Maans åtog sig nu att förse oss med värme. Han ställde sig med vattenskopan och begöt med dess innehåll den ”törstande” ugnen. Med en dov smäll gav denna till känna att ”supen” var välkommen. I glädjen över värmen uppstämde nu Stark: ”När solen tänder sina strålar”. Granér och jag (Granqvist) inföllo med full hals. ”Med kärlek tänker jag på dig”.  Maans, som inte just blivit benådad med alltför mycket av sångens gåva  befarade att taket skulle flyga av hela huset, så kraftigt verkade sången.


Ture Granqvist.
Dotterdottern Susan Westerby digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Bastur av Erik Birck.
(Inf. 2020-08-24, rev. 2020-09-22 .)