K A P I T E L  N I O

En filmare från Nykarleby

Gösta Ågren (f. 1936)

östa Ågren (född 1936) från Nykarleby var elev i första årskursen (1964–66) på Svenska Filminstitutets filmskola i Stockholm och regisserade där som elevarbete kortfilmen Tillgripa våld (1966). Filmen byggde på Thorsten Johnssons berättelse ”Vinterstycke” och ansågs av kritikerna som ett mycket lovande elevarbete.

1968 kom Gösta Ågren tillbaka till Finland och Österbotten och gjorde tillsammans med sin bror Leo långfilmen Ballad – en film om 1930-talets Europa.

Manuskriptet bygger på en roman av Leo Ågren och i Vasabladet den 5 maj 1968 berättar Gösta Ågren att redan när han läste romanen 1962 såg den i filmbilder: ”Snabba kast-klipp, tillbakablickar, byten, enkla bilder, skarpa kontraster”. I filmskolan skrev Gösta Ågren ett manuskript på filmen och vände sig till Sandrews produktionschef Göran Lindgren. Lindgren rådde Ågren att söka pengar från Svenska filminstitutet. Där sade man dock till en början nej till projektet, trots att man uttryckt sin vilja att satsa på lovande debutanter.

I Gösta Ågren blev då ”lika arg som när amerikanerna anföll Vietnam” och skrev en arg debattartikel i Expressen.

I Expressen hamnade Ågren in i en debatt om svensk filmpolitik och det hela resulterade i att filminstitutets chef Harry Schein meddelade att han aldrig sett manuskriptet till Ballad. Han fick manuset och gav Ågren pengar.

Ballad spelades in mellan april och juni 1968 på 16 mm och med extremt låg budget. Inspelningsplatser hittades i Nykarleby och i Vasatrakten, bland annat vid Gamla Vasas ruiner. Fabriken i filmen, där en stor del av händelserna utspelar sig, är Joupers nedlagda metallindustri i Nykarleby. Huvudrollerna gjordes av Stig Torstensson och den kubanska skådespelarinnan Vivian Gude. I biroller ses flera kända österbottniska amatörskådespelare. Gösta Ågren gör själv rollen som överstepräst.

Det är en mycket dramatisk film. Någonstans i 30-talets Österbotten blir en arbetare nedskjuten. Mördaren tillhör den kontrarevolutionära Lapporörelsen, i vars verksamhet likvidering av kommunister och andra vänsterradikala ingår. Leo skriver protestartiklar mot den bruna terrorn och blir angiven av sin granne, Israelsson. Israelsson får själv i uppdrag att likvidera Leo. Leo flyr till en gammal fabrik där han gömmer sig och går igenom sitt liv.

Gösta Ågrens långfilmdebut möttes med sympati, men man underströk bristerna. I Sverige sågs filmen av 786 betalande åskådare när den visades på biograf. Göran O. Eriksson i Dagens Nyheter den 5.11 1968 skriver såhär i sin recension:

Ågren talar för en socialistisk ståndpunkt och motiverar den delvis utförligt och tydligt, i polemik mot ett våldstänkande som är på väg att växa lika starkt i dag som för trettio år sedan. Men Ågren polemiserar från individualistisk hållning som tvingar honom att se de politiska motsättningarna i lyriska bilder för att göra dem gripbara.

I Finland textades Ballad aldrig till finska, utan visades otextad på biograferna längs den österbottniska kusten. I Vasa hade filmen premiär den 2.3 1969. I Vasabladet den 6 mars beklagar sig K H (Hagman) över att publiken inte tycks hitta Ballad, som är den första långfilm som spelats in i Österbotten. I recensionen berömmer Hagman främst fotografens arbete:

Fotografen Per-Åke Dahlborg har lyckats utomordentligt väl. Det är en levande bakgrund han har fångat in – det är bilder av både skönhet och rörlighet, av kontraster och harmoni. Enskilda detaljer fastnar på näthinnan, i minnet – landskapet där Lennart Snickars vandrar barfota, den gamla kyrkomuren som möter den flyende Stig Torstensson, ljus- och skuggspelet i fabriken där Torstensson och Stefan Ekman möts, det är bara några få exempel.

I början av 70-talet gjorde Gösta Ågren en teveserie om österbottningarnas emigration till USA Serien kallades för Amirika och de flesta roller gjordes även här av österbottniska amatörskådespelare. Stina Ekblad gör i Amirika sin debut i filmsammanhang.

Ågren var i mitten av 70-talet aktiv inom den så kallade hurrarrörelsen som bland annat krävde en egen tevekanal för finlandssvenskarna. Enligt Ågren själv var orsaken till att han slutade göra film besvikelsen över att det inte blev någon finlandssvensk tevekanal.

Istället för att göra karriär som filmregissör blev Ågren författare och räknas i dag som en av Nordens främsta lyriker.