†

Johan Hagman.

an, som tecknat så många dödsrunor öfver fallna kamrater på folkskolans arbetsfält, har nedlagt sin penna, hans varma hjärta har upphört att slå. Johan Hagman föddes i Munsala den 21 juni 1852. Sin första undervisning erhöll han i hemmet, besökte senare under två terminer Svedbergs folkskola, hvarefter han genom flitigt själfstudium sökte förkofra sitt vetande. — Tidigt måste han lämna föräldrahemmet för att själf skaffa sin utkomst. Han tog tjänst hos en handlande i Nykarleby och följde med denne under tre år på resor genom landet. Därunder besöktes Finlands alla städer. För Hagmans utveckling voro dessa resor ej utan sin stora betydelse. Några minnen från denna tid har han tecknat i „Bilder ur lifvet” i Wasa Tidning (1886), och dessa minnen äro sorgliga nog. Den, som var uppfostrad i ett enkelt, gudfruktigt bondehem, kunde ej finna behag i ett lif af sedlig förvildning. Seende för sig en framtid af brott och last, beslöt Hagman att byta om lefnadsbana. I kuskrummet i Uleåborg såg han en annons om vilkoren för vinnande af inträde till folkskollärareseminariet i Nykarleby. Då denna läroanstalt hösten 1873 öppnades, blef han en af dess första elever.

[(Bilder ur lifvet. För W. T. af J. H—n.)

I	Skjutskampens bättringspredikan	14.02.1886, nr 20, s. 2.
II	En krona bland sjuksköterskor	21.02.1886, nr 23, s. 2.
III	Kamp och seger	14.03.1886, nr 32, s. 2.
IV	Fall och uppståndelse	02.05.1886, nr 52, s. 2.

Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Efter genomgången kurs erhöll Hagman år 1877 tjänst som folkskollärare i Vörå. Denna befattning innehade han till sin död. Sedan år 1883 var han därjämte föreståndare för Vörå postexpedition.

Att samtidigt undervisa eller sysselsätta fyra afdelningar olika elever, såsom folkskolläraren på landet måste göra, är ett ansträngande och upprifvande arbete. Hagmans hälsa begynte snart vackla. År 1885 började de från Nykarleby seminarium utgångna folkskollärarnes dödsfiende, lungsoten, sitt förstörelsearbete med honom, och den 18 mars 1889 var detta fullbordadt. — Under 11½ års tid värkade Hagman i folkskolans tjänst. Med värme omfattade han sin uppgift, med själfständighet arbetade han i sitt kall. Han försökte väl ej med fraser och genom att föra till torgs mer eller mindre mogna, nya idéer intaga en ledareroll, men med den öfvcrlägsna begåfningens rätt intog han ändock en af de främsta platserna inom sina ämbetsbröders krets.

Johan Hagman var lycklig talare och på möten äfven en af de flitigare. Åt sina livassa repliker gaf han gärna en humoristisk form, som ofta framkallade ljudliga skrattsalvor. Hagman förde äfven pennan med ledighet. Redan under sin vistelse vid seminariet skref han smärre tidningsuppsatser. Särskildt skaffade honom »Nordens Betlehem», en skämtsam sång om Nykarleby, införd i tidningen „Kurre”, en obehaglig uppmärksamhet från de goda stadsboarnas sida. Senare utöfvade Hagman en liflig tidningsmannavärksamhet. I »Folkvännen» och »Vasa Tidning» ha välskrifna uppsatser af hans hand ingått. Såsom korrespondent var Hagman synnerligen flitig. I de flesta af våra större tidningar var signaturen J. H—n väl bekant. Äfven i de föregående årgångarna af Svenska folkskolans vänners kalender ha alster af hans flitiga penna varit synliga. Vida bekant i Österbotten blef hans på Vöråmål skrifna »Mönstring med kämparna från Vörå under 1808—9 års krig”, hvartill han samlat material från Vörå kyrkoarkiv. Hans bilder ur folklifvet voro af allmogen särdeles omtykta, ehuru de utgöra de minst fullgångna alstren af Hagmans penna. Bristen på skapande fantasi kunde ej ersättas med den varma känslan, den förståndiga reflexionen eller ens med den noggrannaste kännedom om folklifvet. — Otvifvelaktigt hade Hagman emellertid en literär begåfning, som med högre utbildning och under andra förhållanden kunnat bära mognare och varaktigare frukter. Den bitande satiren och den lekande humorn stodo lika lätt till hans förfogande. Hans talrika tidningsartiklar blefvo af folket både förstådda och med nöje lästa.

Med sitt glada, öppna väsen var Hagman gärna sedd i vänners lag. Maka och tre barn jämte talrika tjänstekamrater beklaga hans tidiga bortgång.