Det nordiska Betlehem

(Insändt från staden i fråga.)


Nykarleby är ingen by
Såsom namnet tycks antyda;
Nej, så böra orden lyda:
Den är stad Nykarleby.

Långt i norr vid Lappo elf,
Liten, kanske obetydlig,
Är den likväl stor och prydlig,
Då den jemförs med sig sjelf.

Dumboms ord här lämpa sig,
Dem han ganska visligt säger:
”All den ära, som jag eger,
Är blott den jag skaffat mig.”

Forska på historiens blad,
Leta ut när den anlades,
Och du finner att det sades,
Att den ej förut var stad.

Nu den ryktet om sig har,
Och det är ej så eländigt,
Att den ännu är beständigt
Hvad den ifrån början var.

Betlehem en ringa by
Var, fast mången det ej visste,
Ingalunda bland de siste,
Likaså, Nykarleby.

Hvad dess sjöfart kan angå,
Vet man att den från början
Hade fartyg hela smörjan:
Det vill säga, summa två.

Handeln den är icke klen,
Den är skral blott övermåtta,
Ty af köpmän finns det åtta,
Men af köpare knapt en.

Stadens rådhus, utan krus,
Finnes ej i verkligheten,
Utan blott dom domarsäten
Satta i ett enskilt hus.

Uti samma hus man bor,
Der man sliter stadens tvister,
Och försonar alla brister,—
Det är också bank-kontor.

Någonting, som ock är fint
Främlingen här observerar
Då vår brandkår manövrerar,
Ty dess kön är feminint.

Torget, hvilket annars står
Temmeligen tomt och öde,
Lider då af vattuflöde,
Att det opp till knäna går.

Om vår magistrat man vet,
Att då den vill publicera
Någonting, som skall passera,
Sker det ej i hemlighet.

Industrins förnämste män
Tagna i en klunga alla,
Plägar man gemensamt kalla
Handtverkarföreningen.

Om man ock sig satte för,
Att om stans fabriker orda,
Kan man saken ej fullborda,
Hvilket blott den sämre gör.

Ty se! Saken är så stäld:
Ej det finns fabriker många,
Men det ena drifs med ånga,
Och det andra gifver eld.

Stadens tullbevaknings hand
Bäst sig däri uppenbarar,
Att den utan nåd förklarar
Krig mot alla kontraband.

Staden har ju ock polis,
Men om dessa menskofunder,
Hvilar på stabila grunder,
Ingår ej i vår notis.

Sist af allt anmärkas bör,
Att man ser på andra stranden
Verldens ljus i nordanlanden,
Nej, man ser det ej, — man hör.

Något kan man likväl se,
Några andens fria trälar,
Som förädla sina själar
Till vårt folks välsignelse.

Jocosus
[Jocus= skämt på latin.]



Jocosus, skämttidningen ”Kurre”, den 25 november 1876.
Mats Blomqvist digitaliserade och tillhandahöll. Avskrivet av original vid Helsingfors universitets bibliotek den 14.1.2010.

Lars Pensar ”håller en stor hacka” på att Jocosus är Johan Hagman:

Indicierna mot honom är starka. Tidsmässigt och med avslöjanden om att han är en som inte är stadsbo utan ser med spektaklets syn på tingen. Versuppläggningen är som en kopia på Dumboms lefverne av Kellgren.
     I de två sista verserna kommer nog den självgode seminaristen fram: ”Att man ser på andra stranden, verldens ljus i nordanland.” = seminariet och seminaristen liksom ”Några andens fria trälar, som förädla sina själar  till vårt folks välsignelse.” = seminaristerna som blir folkskollärare.

Drygt tio år senare visade sig att Lars hade rätt.


Läs mer:
Fler varianter på stadsnmanet i Neo-Carolina.
Också en splitterny wisa om den nya stapelstaden Nykarleby ...
(Inf. 2010-01-16, rev. 2020-01-30 .)