M I N N E S R U N O R

OTTO G. HOLMBERG

»Vad vilan beträffar, hoppas jag min sista timme slår, innan den inträder.»

Överläraren vid seminariets övningsskola i Nykarleby Otto Georg Holmberg, vars hjärta upphörde att slå den 21 december 1956, var för anspråkslös och försynt för att på sig själv tillämpa sentenser och valspråk. Och dock hade den tyske seminarie- och skolmannen A. Diesterwegs sats här ovan kunnat stå som ett motto över Otto G. Holmbergs liv och verk inom skolan och lärarutbildningen. Övningsskolan var inte bara hans arbetsplats, den var hans fritid, hans hem. När han därför som pensionerad ombads att kvarstå i tjänsten, tills en efterträdare hade utsetts, erfor han troligen en lättnad. Men hans ansträngda hjärta hade behövt vila, ty dess sista krafter höll på att förbrukas. När julfriden bredde sig över skolstaden, ingick han i den stora vilan.

Otto G. Holmberg, som i kretsen av kolleger och vänner vanligen kallades Otto G., var en son av Åbolands skärgård. Han var född i Nagu den 21 september 1889 och tillhörde en släkt, som räknat många skutskeppare och sjöfarare. Att han själv sökte sig till seminariet i Nykarleby var inte ägnat att förvåna, men däremot att han slog rot och tillbringade större delen av sitt liv i den lilla skolstaden i det norrfångna landet. Efter att 1912 ha dimitterats från seminariet verkade han som lärare i Iniö till 1919. Därefter bedrev han studier vid universitetet i Helsingfors och avlade fortsättningsexamen i ett par av folkskolans centrala ämnen. 1920 knöts han som lärare vid Nykarleby seminariums övningsskola, först som t.f. och från hösten 1921 som ordinarie lärare i skolans högre klasser. År 1943 förordnades han till t.f. överlärare och utnämndes två år senare till ordinarie innehavare av denna tjänst. Den 1 augusti 1956 erhöll han pension, men kvarstod till medlet av november, då krafterna snabbt började avta.

Före överflyttningen till Nykarleby hade Otto G. Holmberg en termin prövat på som lärare vid folkhögskola och antogs vid samma tid till föreståndare för en sådan skola i Österbotten, en tjänst som han dock inte tillträdde. Under ett tiotal år verkade han i Nykarleby mellanskola som timlärare i sitt älsklingsämne biologi. Hans insikter i fysik och meteorologi togs under krigstiden i anspråk, då han ett par år tjänstgjorde som observatör vid arméns meteorologiska station i Nykarleby. För sina förtjänster som skolman fick överlärare Holmberg år 1949 motta riddartecknet av Finlands vita ros' orden.

Framför allt var Otto G. Holmberg den borna pedagogen och utbildaren av folkskollärare. För dessa krävande uppgifter ägde han många goda förutsättningar. Han hade grundligt fördjupat sig i folkskolans samtliga läro- och övningsämnen och saknade sålunda inte det rätta perspektivet. Ofta sökte han sig tillbaka till källorna och undgick därför att stelna i gamla former. Han besatt en glänsande undervisningsteknik, även om han inte direkt lät sig påverkas av de nyaste strömningarna inom pedagogiken. Han kunde konsten att popularisera kurserna och var en mästare i att åskådliggöra det nya. Särskilt gällde detta räkneundervisningen. Hans undervisning i naturlära och biologi byggde alltid på väl förberedda och verkningsfulla experiment. Och det var just på dessa områden han kom att göra en märklig insats inom den praktiska lärarutbildningen. Vid handledningen av lärarkandidaterna behövde han inte föreläsa och teoretisera. Hans egna lektioner var den bästa handledningen.

Överlärare Holmberg var en nobel person, finkänslig och försynt. Därför blev han inte heller något problem för sina överordnade. Han ägde en stilla humor, som ibland flödade rikt i kamratkretsen. Tecknaren av denna minnesruna erinrar sig ofta ett sådant tillfälle. Skolans lärare hade förberett en s.k. Hoppets härs-fest. Otto G. kom in i lärarrummet, bugade sig chevalereskt och sade: Mitt herrskap, i dag ska vi med förenade krafter störta Kung Alkohol. Hoppets härs-festen börjar i kväll kl. 6. —

Otto G. Holmberg rörde sig sällan utom skolans värld och knappast alls i större kommunala eller politiska sammanhang. Och dock har han lämnat bestående spår efter sig. Närmare tusentalet manliga folkskollärare har han utrustat med dyrbar vägkost för den praktiska lärargärningen. För dessa blev han ett manande föredöme i levande intresse, i hängivenhet och ansvar för den ungdom, som folkskolan tar sig an. Så har Otto G. Holmberg indirekt bevattnat bildningens tegar i hela Svensk-Finland.