Karl IX (1550—1611), kung av Sverige, son till Gustav Vasa, regerade från 1604. Han blev vid faderns död hertig av Värmland och medverkade till att störta Erik XIV. Efter Johan III:s frånfälle övertog K. rikets styrelse och tog som ledare för de antikatolska strävandena initiativ till Uppsala möte 1593, där lutherdomen fastställdes som statsreligion. 1595 utsågs han till riksföreståndare och eggade upp bönderna i Finland, särskilt i Österbotten, mot den av Sigismund insatte ståthållaren Klas Fleming (se klubbekriget). Efter segern över Sigismund vid Stångebro 1598 erövrade K. Finland och gick fram med hård hand mot kungens anhängare. Hans seger innebar slutet på den friare ställning Finland hade innehaft under 1500-talets senare hälft.

K. kunde trots en mindre lyckosam utrikespolitik (krig med Polen, Ryssland och Danmark) ändå notera några inrikespolitiska framgångar. Han hade ärvt faderns sinne för praktisk politik. 1602 fick Finland en ny fogdestadga, och landslagen översattes av Ljungo Tomasson till finska. K. var mån om att upphjälpa näringarna och grundade i Österbotten städerna Vasa [1606] och Uleåborg [1605]. Under hans tid hemsöktes Finland av missväxt, tunga skatter och den baltiska adelns godtycke (den hade av K. erhållit förläningar i stort antal).

K. påbörjade den finska kolonisationen av Värmland. (E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Karl och Finland, 1936; Konflikten mellan hertig Karl och Finland, 1937)