städer. Stadsliknande bosättning torde ha uppstått vid flera av de handelsplatser som tillkommit under förkristen tid (jfr utrikeshandel, avsn. Historia). Med undantag av Nådendal utvecklades de övriga av Finlands sex medeltida s., nämligen Åbo, Viborg, Ulvsby, Raumo och Borgå, ur sådana gamla köpingar. Som landets äldsta stad anges Åbo (privilegier trol. från slutet av 1200-t.), som nästäldsta Borgå (1346). Björneborg (1558) övertog vid mitten av 1500-t. Ulvsbys ställning som handelsstad och dess privilegier (1365). S. styrdes av en borgmästare och ett råd (jfr kommunal självstyrelse). Alla s. utom stiftshuvudstaden Åbo (ca 2 500 inv. vid medeltidens slut) och Viborg (ca 1 400 inv.) var ytterst obetydliga och räknade endast några hundra invånare. De hade handel och hantverk som viktigaste näringsfång. Då handeln främst bedrevs med Nordtyskland (jfr hansan), blev det främmande inslaget åtminstone kulturellt sett betydande (s:s invånare var dock till större delen av inhemskt ursprung).

Gustav Vasas ansträngningar att bryta hansans makt ledde till grundandet av Ekenäs (1546) och Helsingfors (1550), som trots tvångsförflyttning av invånare från några äldre städer inte förmådde bli någon allvarlig medtävlare till Reval [Tallinn], som avsikten var (jfr Helsingfors, avsn. Historia). Under den merkantilistiska eran (ca 1600—1750) indelades s. i stapelstäder och uppstäder (se utrikeshandel, Historia). Nu anlades en rad s. utmed kusterna för att koncentrera handeln till Stockholm och motverka den svårkontrollerbara bondeseglationen (jfr d.o.), nämligen Uleåborg (1605), Vasa (1606), Nystad (1617), Gamlakarleby och Nykarleby (1620), Torneå (1621), Brahestad och Kristinestad (1649) samt Fredrikshamn och Jakobstad (1652). För att reglera handeln på landsbygden grundades de första inlandsstäderna, Tavastehus (1639), Nyslott (1639) och Villmanstrand (1649). I ö. Finland skulle handeln med Ryssland ledas in på lagliga banor; därför uppkom här ett flertal städer, bl.a. Brahea, nuv. Lieksa, och Kajana (1651), båda grundade av Per Brahe, som totalt anlade inte mindre än nio s. i Finland (greve Brahe hade särskild befogenhet att inom sina grevskap grundlägga s.).

På 1600-t. utvecklades s:s förvaltning (rådstuvurätt och magistrat), och hantverkarna organiserades i skrån (jfr skråväsen). Endast Viborg (ca 3 500 inv. 1650) uppnådde under detta sekel någon betydelse som handelsstad. Åbo (ca 5 000 inv. 1650) gick däremot tillbaka i detta avseende, liksom största delen av landets övriga. s. Deras utveckling hämmades i hög grad av tvånget att utrikeshandeln skulle ske endast genom vissa orters förmedling. I samma riktning verkade de till Stockholm förlagda handelskompaniernas monopol på handeln med länder utanför Östersjön. Vid riksdagarna var även Finlands s. företrädda i borgarståndet (se d.o.). Spåren av stora ofredens härjningar kunde under det följande ”nyttans tidevarv” relativt snabbt avlägsnas i s., där industrin nu fick ett första fotfäste.

Sedan det s.k. bottniska handelstvånget hävts 1765, blev de österbottniska kuststäderna snart betydande sjöfartsstäder. Småningom började även folkmängden stiga; mot slutet av den svenska tiden hade Åbo närmare 11 000 inv., vartill kom 14 andra s. med minst 1 000 inv. Landets gamla huvudstad Åbo ödelades 1827 av den mest förintande av de många bränder som drabbat Finlands av trä byggda s. (andra större bränder har inträffat bl.a. i Björneborg, Gamla Vasa och Uleåborg [Även Nykarleby, den enda staden som inte brunnit är Kristinestad. Förteckning över eldsvådor under första hälften av 1800-talet.]).

Helsingfors upphöjdes kort efter den ryska erövringen av landet till huvudstad, varpå det fick ett monumentalt centrum (jfr Engel, C.L.), som till en början verkade malplacerat i den dåvarande småstaden. Folkökningen, som tog fart efter 1870, berodde på en tilltagande industrialisering, förbättrade kommunikationer (ångbåtar, järnvägar och vintersjöfart), införandet av näringsfrihet m.m. En folkmängd på 100 000 inv. uppnåddes kring 1900 i Helsingfors; senare har denna milstolpe passerats av Tammerfors och Åbo, båda 1950, samt Esbo 1971 och Vanda 1973 [fler år 2003]. Kring 1970 hade Helsingfors drygt en halv miljon inv., men sedan dess har huvudstadens invånarantal minskat på grund av utflyttning till de omgivande städerna. Storhelsingfors är landets enda metropolområde (ca 950 000 inv. 1983). Tammerfors har burit den tydligaste prägeln av industristad; det grundlades 1779 av Gustav III och är i dag Nordens största inlandsstad. Sågindustrin skapade Kemi (1869) och Kotka (1879), vintersjöfarten Hangö (1874), de moderna kommunikationsmedlen Lahtis (1905), till 1960 betecknad som landets yngsta stad, vilket berodde på att under en period av 55 år inga nya s. grundades. Genom en lagändring upphävdes 1959 skyldigheten för framdeles grundade s. att upprätthålla magistrat och rådstuvurätt. Skillnaden mellan s.k. gamla s. (med skyldighet att upprätthålla magistrat) och nya s. utplånades 1978, då magistraterna och rådstuvurätterna samt s:s exekutionsverk och åklagarväsen övertogs av staten.

Under perioden 1960—75 grundades 28 nya s., utöver de tidigare 35. Samtliga köpingar blev vid ingången av 1977 s. Antalet s. är i dag 84 (se tabellen) [2006 114]. Flera av de s. som tillkom på 1960- och 70-t. har en prägel, som starkt avviker från den traditionella uppfattningen av en stad. Inom dessa s:s gränser ligger vidsträckta områden av landsbygdskaraktär, som omger ett eller flera centra (t.ex. Esbo, Vanda, eller i glesbygderna, Idensalmi, Kemijärvi).

De faktorer som mest har påverkat stadsbildens utseende i Finland är bränderna under gångna sekler och den intensiva nybyggnadsverksamheten under perioden 1950—75. Den bäst bevarade ålderdomliga bebyggelsen har numera Borgå, Nådendal och Raumo, men vidsträckta trästadsdelar finns även i flera andra kuststäder, bl.a. Ekenäs, Lovisa, Nystad, Kristinestad, Kaskö och Brahestad. [Samt Skatan i Jakobstad och Neristan i Karleby.]

Urbaniseringen, inflyttningen till s., har varit ett av de mest påtagliga sociala fenomenen i Finland under 1900-t. (jfr befolkning och bosättning, del 1, sid. 100). Tidigare hade man relativt allmänt en negativ inställning till den s.k. ”flykten från landsbygden”, grundad bl.a. på uppfattningen att en stor jordägande klass garanterar den samhälleliga freden, medan städerna fostrar en rotlös, politiskt instabil befolkning. Men utvecklingen kunde inte hejdas. Motsättningen stad—landsbygd, konsumenter—producenter, har varit en av de viktigaste konfliktskapande företeelserna i det finländska samhället. — Finlands s. har en gemensam intresseorganisation, Finlands stadsförbund (se d.o.). Se även bl.a. arkitektur, borgmästare, brandförsäkring, magistrat, polisväsen och rådstuvurätt samt stadsplanering och övriga uppslagsord som börjar på stads-. (Suomen kaupunkilaitoksen historia 2 bd 1981—83; J. Qvist, De geografiska betingelserna för Finlands s:s uppkomst och utveckling, 1913; A. Halila, Me raatiherrat ja porvarit, 1944, nytr. 1982; M. Poutvaara, Suomen kaupungit sanoin ja kuvin, 1958; O.-I. Meurman, Suomen kaupungit ja kauppalat, 1959; A. Peltonen, Suomen kaupunkijärjestelmän kasvu 1815—70, 1982)