Axel Kisor död.
[1864–1947]
I tisdags på kvällen avsomnade stilla en av stadens äldsta invånare och en av förgrundsmännen i stadens liv under mera än fem decennier, handlanden Axel Kisor. Intill senaste år har han varit vid goda kroppskrafter, men en allvarlig sjukdom bröt honom under de sista månaderna.
Axel Kisor var född i Jakobstad år 1864, men härstammar från en gammal bondesläkt i Pedersöre, Kisor. Till vår stad flyttade han in redan 1880, då han vann anställning hos handlanden A. M. Gyllenberg. Efter åtta års grundlig praktik fann han tiden vara mogen för att etablera egen firma. Han öppnade då en affär i kolonialvaror, manufakturer och järn. Denna affär skötte han med framgång och gjorde sig känd och uppskattad i hela omnejden. Affären upphörde år 1932, efter vilken tid Axel Kisor njutit välbehövlig vila efter strävsamma år.
Ännu mera bemärkt än som framgångsrik affärsman har den avlidne gjort sig värderad för sin framträdande insats i stadens kommunala och kyrkliga liv. Det finnes knappast någon gren inom detta, där han ej stått bi med sin erfarenhet och sitt kunnande. Han var under en lång tid medlem av stadsfullmäktige, en tid även dess ordförande, under årtionden ledamot och ordförande i drätselkammaren, där för övrigt hans arbete satt spår som märkas ända in i nuet. Intill år 1943 tillhörde han kyrkofullmäktige, sedan många decennier tillbaka var han kontrollant i Nordiska föreningsbanken, där han årligen ända intill senaste år tidvis vikarierat för lokalkontorets direktör, i telefonbolaget var han en av grundarna och mångårig direktionsmedlem.
Axel Kisors varma intresse för hemstaden, hans sunda, praktiska förstånd och hans omutliga rättskrav gjorde honom under hans krafts dagar oumbärlig i den kommunala förvaltningen. Han var konservativ, men i den meningen att han ville pröva allt och behålla det goda. Han var sparsam men mest i förvaltningen av allmänna medel. Då det gällde var han vidsynt och ägde en hjärtats värme, som tog sig uttryck i hjälpsamhet och bistånd. Därom vittnar bl.a. hans donationer till staden. Därom vittnar även hans intresse för sparbankstanken. Under årtionden satt han i Nykarleby Sparbank som styrelsemedlem och senare som principal. Intill senaste år deltog han intresserat i sammanträden och förhandlingar och stannade ofta vid den tanken att sparbanken bör tjäna och bistå de ringa i samhället så långt ske kan.
Vid hans bortgång hyllar hemstaden hans rika gärning till dess fromma och tackar honom för ett gott livsverk. Dess jord skall förvisso vila lätt över honom i den sista sömnen.
|