VI. NÄRINGSLIV OCH ARBETSFÖRHÅLLANDEN FRÅN 1870-TALET TILL VÅR TID

Handelsmännen


Mot bakgrund av den tidigare beskrivna snabba utvecklingen av näringslivet under industrialiseringsskedet i Finland, tedde sig situationen i Nykarleby vid slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet som en idyll, där utvecklingen hade förbytts i stagnation och tillbakagång. Efter Saima kanals tillkomst hade den inbringande ”Savohandeln” försvunnit, frihandeln och skråväsendets upphörande hade förstört det handlande och hantverksidkande borgerskapets ställning, hamnen grundade upp och de seglande träfartygen, ofta byggda i hemskärgården, började utkonkurreras av ångfartyg av järn. Samtidigt upphörde efterfrågan på tjära och även exporten av timmer och sågat virke minskade på grund av ökande konkurrens utifrån. Jordbrukets och kreatursskötselns begynnande mekanisering och modernisering efter nödåren [1867—68] ökade avkastningen på landsbygden samtidigt som emigrationen underlättade försörjningen och sysselsättningen för allmogen och gjorde den mindre beroende av stadsnäringarna och de borgerliga handelsmännen av gammal typ. Det blev alltmera sällsynt med exekutiva auktioner på landsbygden och ingen kunde numera sko sig på att låna ut pengar till ockerräntor och sedan driva gäldenärerna från gård och grund.


Affärerna gick således sämre för stadsborna och konkurserna och affärsnedläggelserna ökade. År 1878 gick sålunda såsom tidigare nämnts en av de större företagarna i Nykarlebynejden, handl. G.M. Hedström i konkurs. Den 17 okt. hölls exekutivauktion på Haraldsby såg med underlydande skogar och lastageplats, som inropades för 52.000 mk, Klockars skattehemman om 1 3/96 mantal inropades för 3.502 mk, Näs hemmans skog i Munsala skärgård för 420 mk, Kärrfors benmjölkskvarn för 5.000 mk och Gasängs tullmjölkvarn för 1.556 mk. Hedström var därefter en ruinerad man. Andra följde efter. Av 66 till magistraten gjorda firma-anmälningar under åren 1880—1892 upphörde inom något eller några år 20 genom bortflyttning, 2 genom dödsfall, 2 genom uppsägning, 3 utan närmare förklaring och minst 9 genom konkurs, alltså 54,5 % bortfall på 12 år, de flesta inom något år och 13,64 % genom konkurs. Några exempel kan nämnas.

  

Alfred Häggblom.
Foto Herlers museum.

Den tidigare nämnde fabrikanten och vicekonsuln Alfred Häggblom (f. i Kvevlax 9.4. 1835, d. i Nkby 6.12. 1888), som redan den 9 febr. 1857 vunnit burskap som handlande, drev en omfattande minuthandel i staden och genom filialer i omgivande landsbygd, exporterade tjära, spannmål och trävirke, ägde flera mindre fartyg och var partsredare i andra, var delägare i Nygårds ölbryggeri till 1880, ägde Nykarleby tändsticksfabrik 1876—1886 och efter branden jämte sin broder Teodor tomten nr 47 och det av dem därstädes byggda huset vid dåvarande Rådhus Boulevarden (sedermera Nykarleby samskolas hus vid V. Esplanadgatan 10). Han övertog hela fastigheten 1866. []




Häggblomska gården på tomt nr 47 vid Rådhus Boulevarden, senare V. Esplanadgatan 10. Sedermera Nykarleby samskola. Vykort 1920-talet. J.L. Bircks ark. [Beskuren i över- och underkant.]

 

Häggblom var en av sin tids största och mest framgångsrika affärsmän i staden. Frihandeln och de svåra konjunkturerna på 1880-talet bragte honom på fall. Den 19 jan. 1886 måste han ansöka om ”att få till sina borgenärers förnöjande af träda sin egendom.” Det blev en av de största konkurserna i stadens histora.


Häggbloms konkurs inbringade 28.994:79 mk, vartill kom fastigheten, vars pris kan uppskattas till minst 15.000 mk, således s:ma 41.994:79 mk.




å

stads-gård.

        Medelst offentlig auktion, som på stället förrättas lördagen
den 14 nästkommande September kl. 12 på dagen
försäljes
afl. handlanden Alfr. Häggbloms konkursbo tillhöriga gården och
tomten N:o 47 i 15:de kvarteret af denna stad.     Boningshuset
jämte uthus- och ekonomiebyggnaderna äro försäkrade i Städer-
nas Allmänna Brandstodsbolag i Finland för 21,000 mark, hvarå
de årliga premierna redan äro erlagda.     Af köpeskillingen böra
2,000 mark erläggas senast inom 3 månader, hvaremot den åter-
stående delen deraf får hos säker köpare innestå mot 5 % årlig
ränta och första inteckningssäkerhet.     Om smärre villkor och för-
behåll lemnas besked vid auktionstillfället.
        Närmare upplysningar före auktionen lemnar undertecknad
syssloman i massan.
        Nykarleby den 14 Augusti 1889.

Albert Öberg,
Tullförvaltare.
[Och tillika gift med Häggbloms dotter.]

[Österbottniska Posten torsdagen den 22 augusti 1889. I juli utannonserades bland annat Häggbloms andel i tändsticksfabriken. Lars Pensar tillhandahöll. Öberg köpte gården på auktionen.]


Det var en aktningsvärd summa, men andra konkurser inbragte ännu mera, såsom t.ex. firman J.W. Lundqvists änka, som gick i konkurs 1886 och där konkursmassan efter 6 auktionsdagar 1886—1890 fick ihop 43.631:65 mk. Handl. Isak Svedlin åter cederade 1894 och 5 auktioner följande år förmådde inbringa endast 17.986:40 mk, vilket var en mera normal slutsumma för handelsmännens konkurser. Inte ens spritbolagen klarade sig vid denna tid. Våren 1899 gick Carl Nylunds från J.P. Blomqvist 1896 övertagna vin- och spirituosaaffär under firma Nykarleby vin- och spritbolag omkull. Bolaget hade startats 1881 med 4 bolagsmän och ett kapital om 9.000 mk, men hade därefter genom köp vid olika tider övergått i Nylunds ägo. En konkurs, som satt spår i litteraturhistorien, var Henrik Eklunds. Han hade 1892 begynt en handelsrörelse med diverse varor i ett litet hus på handl. A.M. Gyllenbergs dåvarande tomt nr 18 vid S. Torggatan. Den försattes i konkurs 1899 efter hans död. Han var som bekant far till skalden R.R. Eklund, som anknutit till situationen i flera av sina noveller.

   

Nykarleby tändsticksfabriks säkerhetständstickor.
Foto Herlers museum.
[Den svartvita bilden utbytt mot en etikett ur Juhani Nymans samling.] 

Vad tändsticksfabriken beträffar innehades denna till större delen av handl. Isak Svedlin tills han gjorde konkurs 1895. [Sonen Thure.] Firmanamnet var Nykarleby Tändsticksfabriksbolag och konsul Carl Nylund tjänstgjorde som disponent. Tillverkningsvärdet var år 1895 10.000 mk. På konkursauktionen den 31 maj s.å.inropades 32/40 i fabriken av handl. S.A. Liljeqvist för 405 mk.

Svedlin var född på Storsved i Munsala den 24 april 1857, konditionerade 10—12 år hos konsul Carl Nylund i Nykarleby och fick som handelsbokhållare den 1 juni 1885 tillstånd att öppna handel i staden med in- och utrikesvaror under firma Isak Svedlin. Han ägde 1876—1895 fastigheten nr 42 i hörnet av nuvarande Bankgatan och Kyrkogatan, C.J. Bergers forna hus, senare Nykarleby Aktiebanks och Pensars gård. Efter sin konkurs 1895 flyttade han från staden och verkade sedan som handelsresande för olika företag och som disponent för Wasa yllevarufabrik och de sista åren för firman O. Stenberg & Co i Helsingfors. Han omkom den 30 juli 1911 genom drunkning under simning i skärgården väster om Helsingfors. Han var sedan 1886 gift med Nykarlebyhandlanden J.W. Lundqvists dotter Ida Maria (f. 1860, d. 1936).

De av Liljeqvist inropade andelarna i tändsticksfabriken inköptes i febr. 1896 av mekanikern Erik Edvard Davidsson för 1.000 mk. Han hade anställts vid tändsticksfabriken redan 1895. Företaget anmäldes först den 22 febr. 1898 till handelsregistret. I okt. 1899 anhöll Davidsson att få uppföra en ny fabriks- och bostadsbyggnad på en av dr W. Backman inköpt del av ”Rimalsbacka äga”. Byggnaden uppfördes även. Davidsson dog 1905, men hans dotter Aina (f. 2.8. 1870, d. i Amerika 11.6. 1926) drev fabriken till nov. 1906, då företaget med henne som innehavare gjorde konkurs och upphörde. Tillverkningsvärdet hade föregående år sjunkit till 4.860 mk. Fabriken inropades på konkursauktionen av stationsinspektorn i Lappo M. Järvinen och kronolänsman A.W. Hagman för 6.010 mk. Maskinerna fördes till Lappo, där fabriken skulle återuppbyggas. Den nya, av fadern uppförda tvåvåningsbyggnaden på tändsticksfabrikens område såldes på auktion den 20 nov. 1909. Aina Davidsson emigrerade till Amerika.

En i och för sig onödig konkurs var firman Josef Sundströms änkas i nov. 1917. Änkan, fru Sofia Sundström (f. Nikola 11.3.1848, d. på Smedsbacka 2.2. 1929) hade övertagit makens företag 1881, men drevs omsider till konkurs av en av sina leverantörer, med vilken firman stått i förbindelse i flera tiotals år. Vid konkursen inträffade det ovanliga, att utdelningen blev 100 % och t.o.m. gav ett överskott på 4 % på de bevakade beloppen.

En verklig dunderkonkurs gjorde däremot Alfred Mikael Gyllenberg (f. i Nkby 28. 12. 1853, d. där i lungsot 23.5. 1926) i mars 1891. Han hade sedan 1876 drivit detaljhandel med spannmål, kolonialvaror m.m., och var bekant för att aldrig betala kontant till sina leverantörer utan ständigt utverka kredit. ”Skriv opp på Gyllenberg!” hette det, ett talesätt, som ännu lever kvar i Nykarlebynejden. Skulderna uppgick vid konkursen till 18.501:14 mk och tillgångarna bestod av ett obetydligt varulager och fastigheten på tomt nr 41 (ursprungligen Alb. Dyhrs) vid dåvarande N. Torggatan, efter honom kallad ”Gyllenbergska gården”, senare Föreningsbankens hus. [Restaurang von Döbeln, 2003 Rävgrytan.] Men Gyllenberg kom igen. Redan den 10 nov. 1896 köpte han G.M. Hedströms tidigare gård på tomt nr 18 tvärs över torget vid S. Torggatan efter handl. A.G. Söderlunds konkurs och öppnade detaljhandel där, och i dec. 1901 var han färdig för sin andra konkurs. Tillgångarna var då 57.003 och skulderna 44.259:82 mk, alltså en betydligt bättre ställning än första gången. Gården såldes 1902 av konkursmassan till J.W. Nessler. Gyllenberg utnämndes 1904 till stadsfiskal och livnärde sig i fortsättningen på denna o.a. bisysslor.

Enligt Josef Herlers något överdrivna utsago (1967) var det endast handlanden Wilhelm Fagerholm, (antagen till handlande den 13 maj 1901) som ej gick i konkurs av de gamla handelsmännen: ”Huru de handlade och hade stora gårdar, så gjorde de konkurs”. [Wärde-kuvert.] Senare korrigerade han sin uppgift till att det var sex handelsmän till, som ej gjorde konkurs. Fagerholm hade grundat sin detaljhandel 1901 i gården på tomt nr 11 i hörnet av Rådhus Boulevarden och S. Staketgatan (Bangatan) och sålde den i mars 1908 till August Casén (f. 16.3. 1877 i Pedersöre, d. 17.12. 1959 i Nkby). Den ansågs då vara stadens förnämsta affär. Casén var jämte J.A. Kisor en värdig representant för de Pedersörebor, som vid denna tid från en anspråkslös början skapade sig en framtid som köpmän i staden. Han berättade i en intervju 1958 om förhållandena 50 år tidigare. Kaffe och socker konsumerades ej alla dagar i varje hushåll; kaffet var dyrt: 1.40—2 mk per kg, kristallsockret kostade 65—70 p kg, men toppsockret, som folk köpte mest, var mycket billigare. En 50 kgs vetemjölssäck kostade 16 mk och lika mycket rågmjöl 7.50—8 mk. Konfektionen hade ej slagit igenom då ännu, strumpor stickades och arbetsbyxor syddes på beting ute i bygden och salufördes sedan i butiken. Mest folk hade man om lördagarna, då landsborna kom in till staden med sina produkter. Torget erbjöd då en pittoresk anblick. Allehanda varor salubjöds, bl.a. hemslöjdsalster, matvaror, hö och ved. Casén påstår även att tjärtunnor uppstaplades och såldes på torget, men det var strängt förbjudet i polisordningen. Däremot stannade tjärfororna på västra delen av torget ett par tre timmar, tills tjärvräkaren hunnit vräka tjäran, d.v.s. undersöka dess beskaffenhet. Därefter kördes tunnorna, som hela tiden legat på långflakarna, 3 tr på varje flak, till stadens hamn och lossades där (JLB [J.L. Birck] i kommentar t. Caséns berättelse 30.5. 1958). Mest var det finnar som sålde tjäran, men ännu 1921 hade Casén köpt tjära från Vexala.

Casén hade även sålt rena Nykarlebyprodukter, såsom t.ex. ”Nykarleby säkerhetständstickor”, tillverkade i staden. Detta måste då ha varit tändstickor ur konkurslagret, ty fabriken gick i konkurs 1906, alltså före Caséns tid som köpman i Nykarleby. Hans påstående att de skämtsamt gick under namnet ”vänta litet” för att de sedan man strukit på plånet fräste en god stund, innan stickan antändes, gäller möjligen något sekunda parti av lagret. Förf. kan för sin del intyga, att det ex. av nämnda tändstickor, en full ask, som förvarats som en souvenir av JLB, vid utfört prov visat sig fungera precis som vanliga nutida tändstickor. — Casén sålde även filar och pärtspik från Nesslers fabriker. Den smalspåriga järnvägen strök alldeles förbi butiksknuten vid Bangatan på väg ut till Andra sjön. Tåget stannade utanför butiken och kopplade av en vagn, som man sedan skulle lossa. Vissa varor togs in sjövägen från Vasa och omlastades vid Andra sjön till järnvägen. Järnvägsfrakterna var billiga, en frakt om 100 kg från Kovjoki kostade 18 pi. Sedan järnvägen sålts 1916 måste man anlita hästfordon.




Casénska gården på tomt nr 11 vid Södra Staketgatan, senare Bangatan. Hade tidigare tillhört handl. W. Fagerholm och före honom ölbryggarna Josef Herler d.ä. och Alfred Herler, som där hade ölförsäljning. Foto E. Birck 1970. J.L. Bircks ark.
[Akvarell av gården från 2004 av Leif Sjöholm.]

Handelsbutikerna tjänstgjorde vid denna tid som samlingsplatser för allmogen. När Oravais och Vöråbönderna for med säd, kött, fläsk och hölass till Jakobstad, stannade de ofta i Nykarleby och vilade hästarna. Särskilt då de kom tillbaka från Jakobstad blev de sittande i butiken. Gubbarna satt på tunnor, lådor och stolar länge och väl och sög sina pipor eller tuggade sin pikanell och pratade, berättade Casén. Butiken öppnades kl. 7 och stängdes kl. 20, men det hände ofta, att butikerna var öppna ännu vid 21-tiden. Allt detta tog tid och t.ex. Vöråborna var ofta två dygn på resa för ändamålet. Dagspenningen blev ej stor: för en höskrinda fick de 20—25 mk och för smöret 1.60—2 mk per kg. Prima tjära betalades på 1890-talet med c:a 14 och år 1910, i den mån den förekom, med c:a 30 mk, men spelade ej mera någon nämnvärd roll för böndernas och handelsmännens ekonomi.

Casén tog även verksam del i stadens kommunala och kyrkliga liv. Han tillhörde under olika perioder stadsfullmäktige, drätselkammaren, stadsstyrelsen, olika nämnder och kyrkoförvaltningsorgan, var medlem av sjukhusstyrelsen och bönehusstyrelsen, direktionen för samskolan m.m. Casén uppnådde den höga åldern av 82 år och karaktäriseras som en arbetsam, ordningsälskande och plikttrogen man. Han utvidgade och fortsatte sin affär till 1940, varefter sonen Hugo Casén (f. 10.8. 1897 i Katternö, d. 2.4. 1964 i Nkby) övertog och drev den till 1961. Hugo Casén sålde då firman till handl. Bror Ceder, som fortfarande innehar den. [Lades ned 199X.].


August Casén i sin butik (mitten) jämte biträden. Foto början av 1900-talet. Herlers museum.


Johan Axel Kisor (f. i Jakobstad 26.8. 1864, d. i Nkby 6.5. 1947) var en av förgrundsmännen i stadens liv under mera än fem decennier. Han var av gammal Pedersöresläkt, inflyttade till Nykarleby 1880 och vann anställning hos A.M. Gyllenberg. Efter åtta års grundlig praktik etablerade han egen firma i gården på tomt nr 17 vid S. Torggatan, Axel Kisors kolonialvaru-, manufaktur- och järnaffär. Den upphörde först 1932. Även Kisor gjorde en framträdande insats i stadens kommunala och kyrkliga liv, var under lång tid medlem av stadsfullmäktige och en tid dess ordf. samt under årtionden ledamot och ordf. i drätselkammaren. Han tillhörde kyrkofullmäktige till 1943, var kontrollant i Nordiska Föreningsbanken och en av grundarna och mångårig direktionsmedlem i telefonbolaget. Han var även styrelsemedlem och principal i sparbanken. På grund av sitt sunda, praktiska förstånd, sitt omutliga rättskrav och sin sparsamhet i handhavandet av allmänna medel ansågs han på sin tid oumbärlig inom den kommunala förvaltningen. Han var konservativ till sin läggning, varmt religiös, vidsynt och hjälpsam. Flera donationer till staden vittnar om dessa hans egenskaper. Kisor fungerade under många år från slutet av 1880-talet som hamnfogde, bl.a. åren 1918—1922, då han som enda medlem från Nykarleby i Vasa handelskammare kämpade mot indragningen av stadens tullkammare. [Stadsfullmäktige avslog ..., Auktionsannons 1959. Kisors villa. Runa över Kisors bror.]

Andra, som ej heller ”cederade” var konsul P. Aug. Lybeck, som drev exporthandel till sin död 1903, och J.W. Nesslers olika företag, som dock upphörde med hans död 1910, utom tryckeriet och el. verket. Det sistnämnda övertogs av staden. J.A. Finnströms (f. 29.9. 1874 i Nkby, d. där 23.2. 1950) skrädderi och tyghandel och hans hustru Lina Finnströms syateljé från sekelskiftet, R. Öhmans frukt- och delikatessaffär från 1897 och Joel E. Nordlings (f. i Nkby 6.12. 1878, d. där 24.8. 1962) 1911 grundade butik för kolonial- och korta varor, tyger och ammunition, inrymd i C. Nylunds av honom inköpta gård vid S. Torggatan [Sollefteågatan], tomt 19 och en av de mest betydande på orten samt Paul Skogs skomakeri och skoaffär från 1907 hörde även till dem, som överlevde.

Joel E. Nordling var ortsbo och genomgick en ännu vid denna tid typisk handelsskolning. Efter genomgången normalskola började han som butiksbiträde hos handl. Isak Svedlin och fick där under fem år en grundlig skolning. Därefter tog han tjänst hos Ervastska handelshuset i Jakobstad, där han tjänstgjorde på olika avdelningar för att sluta som lagerbokhållare. För att undvika de olagliga värnpliktsuppbåden begav han sig därefter till USA, där han under tre år förvärvade nya erfarenheter inom affärslivet. Efter återkomsten verkade han i fem år som representant i mellersta Österbotten för firman Simelius & Co i Jakobstad. År 1911 etablerade han sig såsom tidigare nämnts som egen företagare i hemstaden. Efter det senaste kriget avvecklade Nordling det mesta av sitt företag och behöll endast försäljningen av sprängämnen och jaktartiklar.

Inom den kommunala administrationen utförde Nordling ett livsverk som få. Från 1912 till 1938 var han ledamot av drätselkammaren och sedermera stadsstyrelsen och från 1913 till 1945 av stadsfullmäktige. Längst satt han i taxerings- och förmyndarnämnderna samt i sjukhusstyrelsen. Han var vidare medlem av kyrkofullmäktige i 22 år och uppskattad ordf. i boställsnämnden i 12 år. Sedan 1916 var han ledamot av sparbankens styrelse.

”Nordling var en faktor att räkna med, orädd, omdömesgill och handlingskraftig”. De fattiga hjälpte han och för ungdomen och idrotten visade han ett levande intresse. Genom flitig läsning hade han skaffat sig ett aktningsvärt bildningsmått. Nordling hade nått underofficersgraden i den gamla finska militären och var ända in i ålderdomen en kraftkarl som få och en av dem, som i Nykarlebynejden ivrigast deltog i förberedelserna för frihetsverket. (ÖP 5.12. 1947, 20.8. 1948, 31.8. 1962).




[Joel Nordling och Victor Holmström. Stig Haglund tillhandahöll.]


Rådman Carl Nylunds gård på tomt nr 19 vid S. Torggatan, senare Köpmansgatan och ännu senare Sollefteågatan. Gården innehades från 1921 av handl. Joel Nordling och 1952—1958 av Andelslaget Österbottens Kött, som lät förändra fasaden mot torget. Foto E. Birck 1970. J.L. Bircks ark.
[Bilden finns bland Hädangångna hus.]


Joel August Finnström var under flera årtionden stadens främsta skräddare. Han var född på Frill och antogs 1890 till skräddargesäll hos skräddarmästare A.W. Ahlstedt. År 1899 avlade Finnström sitt mästarprov och antogs till skräddare i staden den 12 febr. 1900. År 1904 reste han till Amerika för att ”göra pengar”. Han återvände 1906 med nyförvärvade insikter i amerikanskt skrädderi. År 1909 köpte han västra hälften av tomten nr 31 [Bankgatan 9] och byggde där den gård, där skrädderiet sedan var inrymt till hans död 1950. I samma hus hade hans hustru Anna Karolina (f. Höglund i Forsby 4.7. 1872, d. i Nkby 28. 10. 1928) en syateljé för finsömnad, stadens förnämsta på sin tid jämte fru Wiljanens på Nygård (jfr d.a. II s. 237). Finnström och hans hustru var båda erkänt skickliga i sitt yrke och satte en heder i att göra ett gott arbete. Tidvis hade de ett flertal skrädderiarbetare och sömmerskor anställda. Finnström var även flitigt anlitad i kommunala värv bl.a. som medlem av stadsfullmäktige, magistraten och vårdnämnden. Hjärtlig och tillgänglig, sångare från ungdomen och fyllig bas i olika Nykarlebykörer var han en värdig representant för det gamla hantverkarskrået i sin hemstad Nykarleby. [En anekdot om Finnström.]

Hela antalet affärsdrivande personer var år 1877 15. År 1895 var följande affärsidkare och handlande verksamma i staden:


J. W. Nessler boktryckeri och tidningsföretag, gr. 1882. Upphört 1967.
Maria Karolina Tengström bok- och musikhandel, gr. 1887. Såld 1901.
Henrik Eklund detaljhandel, gr. 1892, konkurs 1899.
A. M. Gyllenberg detaljhandel, gr. 1876, konkurs 1901.
J. P. Holmström detaljhandel, gr. 1892. Såld till handl. Joel Nordling i febr. 1911.
Axel Kisor detaljhandel, gr. 1888. Upphört 1932.
S. A. Liljeqvist mjölk- och kolonialvaruhandel. Exporthandel, gr. 1886. Konkurs 1915.
P. Aug. Lybeck export- och spannmålshandel, gr. 1852. Upphört 1903.
Nykarleby vin- och spritvarubolag (C. Nylund), gr. 1879, konkurs 1899.
Nykarleby brännvinsutminuteringsbolag, gr. 1893 (C. Nylund m.fl.). Från 1899 Nykarleby
Utminuteringsbolag (K.F. Spolander, A. Kisor). Upphört 1918.
C. Nylund import- och exporthandel med rederirörelse, gr. 1891, konkurs 1899. Handelsaffären upphörde 1903.
Albert Salin handelsrörelse med in- och utländska varor, gr. 1892. Konkurs 1897. Flyttat till Jakobstad 1899.
Josef Sundströms änka (Sofie Sundström), detaljhandel, gr. 1881. Konkurs 1917.
Olga Svahnström mode- och galanterihandel, gr. 1890. Såldes i nov. 1908 till Victor Holmström.
A. G. Söderlund delikatess-, vin- och spritvaruhandel, gr. 1893. Konkurs 1895. Död i mars 1896.
Fredrika Öhman matvaru- och delikatesshandel, gr. 1893 (1888). Kaffe- och théförsäljning, damkonfektionsvaror m.m. Upphört med ägarinnans död 1915.


Stadsköpmännen gjorde vad de kunde för att möta konkurrensen från lanthandlarna genom att själva inrätta filialer på landsbygden. De flesta misslyckades dock. I stället blev det från sekelskiftet allt vanligare, att lanthandlare flyttade in till staden och öppnade affärsrörelse där. Sedan de gamla handelsmännen och hantverkarna småningom upphört med sin verksamhet, fanns det knappast någon infödd företagare kvar i staden; nästan all affärsverksamhet låg i händerna på inflyttade. (Industri- och hantverk i Nykarlebynejden har f.ö. närmare behandlats av vhd E. Åström i ÖP 1962—63, till vilka uppsatser hänvisas).

Seminariets tillkomst ökade efterfrågan på böcker och skolmaterial. Redan före branden fanns det en anspråkslös bokhandel, som förestods av frk Maria Felander (d.a. II s. 259). 1901 tävlade redan flera bokhandlare om seminaristernas, skolelevernas och den bildningstörstande allmänhetens gunst. Josef Herlers Bok- och pappershandel tog upp konkurrensen genom att Herler i aug. 1908 köpte Edith Grönqvist-Sundqvists affär. I dec. 1913 sålde Herler sin bokhandel för att bli skådespelare. Köpare var frk Gerda Thunberg och firmanamnet blev Gerda Thunbergs Bokhandel. Den återköptes av Herler 1916 sedan han återvänt till hemstaden efter att en tid ha prövat sin lycka som aktör vid Svenska teatern i Helsingfors och Svenska inhemska teatern i Åbo och därefter enligt egen uppgift försökt sig som affärsman i sistnämnda stad.



Anna Wallins Bok- och Musikhandel. Från vänster: Olga Häggström, Signe Holmqvist. Foto 1890-talet. Herlers museum.


Josef Herler fortsatte med framgång sin bokhandelsrörelse till 1964, då företaget övertogs av den nuvarande ägaren Ragnvald Thors under det traditionsrika firmanamnet Josef Herlers Bokhandel. [Bokhandeln lever vidare, men drivs nu (år 2003) av Gunilla och Ulf Nybäck under namnet Nykarleby bok- och pappershandel. Hösten 2010 tog Anna Sundstén över affären och återtog det gamla namnet Herlers bokhandel. Sedan våren 2016 ägs affären av Marina Silvan-Wasberg och heter Herlers bokhandel Kb Ky.]


Josef Herlers Bok- och Pappershandel. Foto omkr. 1910. Herlers museum.
[Bilden hade tidigare använts som illustration i Josef Herlers bokhandel — en kulturens högborg av Folke Holmström.]



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 262—273.

Föregående kapitel: De nya skolorna. Medborgarskolan, kommunala mellanskolan och grundskolan
Nästa kapitel: Hantverkare och industriidkare.


Läs mer:
Tändsticksetiketter från några av firmorna.
På julutställningarna och julannonser 1911 i Österbottniska Posten.
Nekrolog över Handlanden Wilhelm Siegfrids.
Manifest för ångfartyget ”Norra Finland” för resan Stockholm - Nykarleby den 14 maj 1887.
(Inf. 2003-12-17, rev. 2019-11-28 .)