Den 24 oktober 1874 öppnades det första sparbankskontoret i Nykarleby. Etthundra händelserika år har gått sedan framsynta män på orten grundade Nykarleby Sparbank. Från en anspråkslös början har verksamheten utvecklats. I takt med livet i den nejd den verkat med och för har sparbanken arbetat vidare.

När tanken på en sammanställning över sparbankens arbete i Nykarleby framfördes var avsikten inte att presentera en historia över en självkär hundraåring. Med jubileumsskriften har man velat i korthet avspegla något av den ekonomiska och sociala utvecklingen och livet på den ort där banken verkat under ett sekel.

Samtidigt vill bankens ledning i dag ihågkomma de män och kvinnor som genom tiderna verkat för framåtskridandet på orten. Inte minst är denna framställning adresserad till alla personer — såväl äldre som yngre — som fortfarande är med i utvecklandet av en livskraftig penninginrättning till nytta för den egna regionen.

SPARBANKEN DEPOSITA
Lokalstyrelsen i Nykarleby

Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab 1974

Sparbankens grundidé väcka
småfolkets håg för sparsamhet

	”Då det i medlet av förra seklet, flera sparbanker inrättades å olika orter i vårt land, uppstod även tanken hos borgerskapet i Nykarleby uppå att en sparbank här vore behövlig, främst såsom det heter i de älsta stadgarna för att bereda och emottaga de mindre bemedlades små besparingar, samt att genom säker placering göra dessa räntebärande, vilka eljest både för ägaren och samhället skadligt användas, och att således hos dessa klasser väcka håg för sparsamhet, omtanke och förkovran.”

Såhär inleder trädgårdsmästaren Waldemar Bergman sin historik över Nykarleby stads Sparbank 1874—1897 och Nykarleby Sparbank 1897—1934 d.v.s. över sextio år av bankens verksamhet.

Han har därmed fångat själva sparbanksidén. Det var visserligen de välbärgade borgarna som grundade sparbankerna, men det var en form av social verksamhet, välgörenhet, som man gjorde utan vinstintresse. Tvärtom — stiftarna tecknade bidrag till grundfonden.

Dethär var år 1874 och Bergman konstaterar att det ser ut som om folkskollärarseminariets förläggande till orten år 1873 i hög grad skulle ha påskyndat bankens tillkomst.

Den 24 oktober 1874 har man den första anteckningen i kassaboken. Det var tjänarinnan Sanna Jonasd:r Rank som deponerade Fmk 150:— och fick motbok nr 1. Samma dag satte ytterligare tio andra deponenter in Fmk 399:—. En god start.

Sparbankens första låntagare var Josef Sundström som den 1 oktober 1874 fick ett lån på 2.500 mk mot en inteckning i f. d. Strömbäckska gården samt fyllnadsborgen av handlandena Carl Nylund och C. W. Sundström. Första året gavs tio lån på sammanlagt 10.865 mk.

Det var ortsbor ur alla befolkningslager som utgjorde låntagarna. Att många låntagare var seminarister visar det faktum att av samtliga åtta lån som beviljades 1882 var sex till seminarister. Seminariets lektorer och en och annan handlande i staden gick välvilligt i borgen.

Nykarleby stad fick sitt första lån i sparbanken redan 1876. Summan var 5.000 mk, Nykarleby moderkyrkoförsamling lånade 400 mk 1878, Ylihärmä kommun 2.000 mk 1891 och Nykarleby stad fick sitt andra lån på 3.000 mk 1882.

Kända namn
bland grundarna

Det var de från många andra sammanhang kända Nykarlebynamnen som återfanns bland de 49 tecknarna, eller principalerna. Borgmästaren Theodor Wilander var den drivande kraften och ordförande och sekreterare för första mötet. Med var också dr K. F. Forsius, lektor V. Heikel, rådmännen J. A. Lybeck och A. Dyhr, handlandena G. M. Hedström och R. Ahlqvist, skepparena J. Kerrman, K. Blomberg och Alex. Dyhr, skräddaren E. Forsman, garveriägaren A. J. Thulin och skomakaren H. Holstius.

Några plock ur historien: År 1887 beslöt principalsammanträdet att de nya principaler som härefter inkallas inte behöver erlägga principalavgift därest de icke så önska. Det hade nämligen blivit svårare och svårare att hitta principaler villiga att betala insats. Apotekare Ivar Strandell var den sista betalande principalen. Det var år 1897.

År 1897 undergår principalrådet också en genomgripande förändring i och med att man väljer tolv bland kommunens för inrättningens ändamål nitälskande medlemmar som representanter för insättarna, att övervaka bankens förvaltning. Principalerna valde nu också bland sig en ordförande.

År 1898 beslöt man ge styrelsen arvode. Ordföranden fick 100 mk i årsarvode och medlemmarna 2 mk per sammanträde.

En bokhållare och en vaktmästare utgjorde personalen under den första tiden. År 1887 bestämdes att direktionen utser inom sig för två år i sänder förutom ordförande och viceordförande också en kamrerare, men tio år senare bortfaller detta och i de nya stadgarna talas då om bankens tjänstemän, kamrerare och bokförare.

Bankens första lokal var alltså rådhuslokalen, som magistraten välvilligt upplåtit till sparbankskontor. Det enda inventarium man behövde skaffa vid starten var en kista av bleck försedd med tvenne lås. Kvar i rådhuset var sparbanken till 1 januari 1918 då den övertog Lantmannabankens förra lokal i handlanden Nordlings gård, d.v.s. nuvarande Andelsbanken.

Här var banken bofast i nio år. På grund av en aviserad hyreshöjning beslöt man att anhålla hos drätselkammaren om att få återkomma till rådhuslokalen. Anhållan beviljades och 1 april 1927 flyttar banken tillbaka till rådhuset. När banken 1 januari 1928 börjar hålla öppet alla dagar måste man se sig om efter en lämpligare lokal och finner då den s.k. rektorslokalen i rådhuset och flyttar in den 1 oktober 1929. I slutet på 30-talet återkom man ännu en gång till Nordlings hus där banken verkade fram till 1958 när man köpte sin första egna fastighet vid Bankgatan 12. 27 maj 1967 kunde banken flytta in i den nuvarande moderna banklokalen.

Bankens engagemang i byggandet av fastigheten Bankgatan 10 var en stor satsning som föregicks av utredningar och diskussioner innan beslutet slutligen fattades. Banken äger alltså, förutom banklokalen tre bostadslokaler och två affärslokaler i den östra flygeln.

Högsta deposition tusen mark

Öppet bara på lördagskvällarna under två timmar hade banken fram till 1 februari 1900 då man utökade öppethållningen med en timme — mellan kl. 12 och 13 på lördagar. Nyordningen visade sig obekväm för de dejourerande styrelsemedlemmarna och man flyttade fram en timme till mellan kl. 14 och 15. Från den 1 januari 1923 är banken öppen onsdagar och lördagar 12—13 och först 1928 håller man öppet varje dag.

Insättningarnas högre och lägre belopp äger direktionen att bestämma, sägs det i de första stadgarna. Vid starten var minimibeloppet 1 mk och maximibeloppet 1.000 mk. 1885 höjde man maximigränsen till 2.000 dock så att högre belopp än 500 mk inte fick insättas på en gång.

År 1913 var ett dåligt år, till stor del beroende på Nykarleby Banks konkurs. Detta år översteg uttagningarna insättningarna med nära 30.000 mk. Världskrigets utbrott 1914 åstadkom däremot inte någon större rusning efter sparmedel.

1933 ändrades stadgarna så att någon nedre eller övre gräns för insättningarnas storlek inte längre stipulerades.

Verksamheten under de första årtiondena var anspråkslös och utvecklingen långsam. Första miljonen överskred banken 1919, 1927 passerades den andra, 1930 den tredje och 1933 den fjärde. 1940 var man uppe i 9 miljoner och 1950 42,5 miljoner. Sedan slutet av 50-talet har utvecklingen varit lysande.

Depositionsräntan var vid starten 4 procent och utlåningsräntan 6 procent, dock så att om låntagare till denna procentsats icke anmält sig oaktat kungörelse därom blivit gjord i stadens och socknens kyrkor, hade direktionen efter 14 dagar rätt att utlåna inneliggande medel till 5 procent.

Till förmån för dem vilka tid efter annan gjort nya insättningar samt visat håg för sparsamhet och förkovran, skulle räntan läggas till kapitalet och göras fruktbar, heter det.

Högsta depositionsräntan noteras år 1924 — 8 procent, men under de dåliga tider som följde från 1929 sjönk räntorna igen. Ränteavtal träffades 1931 mellan samtliga penninginstitut i landet.

I stadgarna förutsätts att sedan bankens grundfond stigit till 6.000 mark kan vinstmedlen i sin helhet eller viss del därav ”av allmän bolagsstämma användas för den arbetande klassen gagneligt och välgörande ändamål, såsom belöning till legohjon för mångårig trogen tjänst, fattiga och värnlösa barns uppfostran och dylikt”. År 1888 anslogs första gången 40 mark till belöning åt fem tjänarinnor och 25 mark till utdelning bland elever i normalskolan. Ett par år senare får bankens vaktmästare en extra gratifikation på 11 mark och 91 penni. Året därpå får fruntimmersföreningen 100 mark och flitiga insättare 40 mark.

Rådhuset har under två perioder varit säte för sparbanken — det var där man startade och det var också dit man återkom efter flera år i Nordlings gård. Första tiden inrymdes bankkontoret i nuvarande magistratens rum — senare hyrde man den s.k. rektorsbostaden.
[Notera att luckorna i kyrktornet är öppna – det har jag aldrig tidigare sett.]

Stadgeändringen 1897 som förutsätter att grund- och reservfonderna skall uppgå till viss procent av insättarnas tillgodohavanden förrän någon del av överskottet får användas gjorde att man ännu vid 60-årsjubileet inte kunnat göra någon utdelning.

Numera utdelar banken i form av stipendier i Nykarleby ca 1.000 mark årligen.

Revisorer påtalar ränteskoj

Revisorerna har i tiden tagit sitt uppdrag på allvar. Därom vittnar revisionsberättelserna, som citeras på några punkter i Bergmans 60-årshistorik. År 1876 anmärker revisorerna bl.a. på ränteberäkningen. De finner att en person för att få räkna ränta på ränta gör uttag på sitt sparkonto en kassakväll, men insätter ännu samma afton samma summa.

— Detta haver lett till rent skoj, säger revisorerna. Vidare säger revisorerna att ”det torde sättas i fråga om t.ex. apotekar Grundfeldt och Jeppo församling varit berättigade att göra insättningar i sparbanken”.

År 1895 meddelar revisorerna ”att bankens förvaltning handhafts med nit och skicklighet men däremot har för stora summor emottagits av bemedlade personer”.

I stadgarna av år 1924 tillkom en bestämmelse som tillåter banken att inrätta filialkontor. År 1931 tillsätts en kommitté, som samma år föreslår att en filial öppnas i Munsala. Förslaget omfattas enhälligt och 1 januari 1932 öppnas filialen ”å folkskolan i Munsala” med A. Widberg som föreståndare. År 1959 inköptes en egen fastighet i Munsala och 1.2. 1967 flyttade man in i det nybyggda hus där filialen nu verkar.

Dividendutdelning till periferin

En milstolpe i bankens liv var också inköpet av en bankbil. Det var i februari 1965 den började köra sina turer fyra dagar i veckan. Det har visat sig att den fyller ett stort behov. Lagom till jubileet tas en nyinköpt bankbil i bruk — bankens dividendutdelning till kunderna i periferin.

På de senaste tio—femton åren har en enorm utveckling skett både för bankens del och för bygden den lever i och betjänar. Från en slumrande tillvaro när seklet var ungt har banken och samhället sida vid sida s.a.s. hunnit ikapp tiden. Sparbanken i Nykarleby är i dag en modern bank i ett modernt samhälle med allt vad det innebär på gott och ont.

Handlanden Nordlings hus, där Nykarleby sparbank verkat i två repriser. Det är också dr Elisabet Backmans barndomshem. Det lilla huset intill Kisors gård är R. R. Eklunds hem. Bilden är tagen före 1904 eftersom planket runt nuvarande skoltomten till höger finns kvar. Det var nämligen år 1904 [1907] som skolan byggdes och planket revs.

Tillsammans har vi nått
tryggad kapitalförsörjning

En tryggad kapitalförsörjning och goda förbindelser med Sparbankernas Central-Aktie-Bank var den främsta rationaliseringsvinst som gjordes när Nykarleby sparbank fusionerade med sparbanken i Jakobstad och Sparbanken Deposita bildades. Dethär konstaterar bankdirektör Benny Wistbacka som aktivt arbetade för en fusion och som i dag är nöjd med resultatet.

Bankdirektör Benny Wistbacka tog rodret vid Nykarleby sparbank under en intressant tid i både bankens och stadens liv, när man lämnade den slumrande tillvaron för en aktiv utvecklingspolitik.

Tanken på en samgång med någon av grannsparbankerna ventilerades i bankens styrelse redan i medlet av 1950-talet, men man ville av taktiska orsaker då inte föra frågan vidare. Man befarade att en fusion bland allmänheten skulle uppfattas som ett svaghetstecken från sparbankens sida.

De följande åren blev för sparbankens vidkommande gynnsamma. Det började hända saker och ting i Nykarleby och den aktiverade utvecklingen återspeglades också i bankens verksamhet.

På rote hade ju banken gått ända från starten till 1958, då man köpte fastigheten vid Bankgatan — huset intill nuvarande sparbankshuset. 1 maj 1957 kom Benny Wistbacka till Nykarleby och han fick vara med om en händelserik tid — både i banken och i staden. Under de nio år han var direktör för Nykarleby sparbank femdubblades bankens inlåning. Den första balansen han gjorde var under 70 miljoner gamla mark — den sista över 3,5 miljoner nymark.

Det fanns underlag för en ökning av den storleken den tiden, säger Wistbacka. Det var en intressant tid, tycker han, inte minst därför att man kom i direkt kontakt med kunderna.

Banken var under den tiden med om att stöda utvecklingen i Nykarleby. Byggnadsverksamheten kom igång, nya stadsdirektören Ernest Eklund satte fart på den kommunala aktiviteten och allt dethär krävde pengar.

I Nykarleby var man på den tiden rätt konservativa — man tyckte att staden var bra som den var och ville egentligen inte förändra någonting. Sparbanken var dock positivt inställd till en utveckling och med på noterna när det gällde att skaffa fram kapital till att driva den utvecklingen. Sparbanken var bl.a. med om att finansiera de första våningshusen, Döbelnhuset, Sollefteågatan 3, Lybecksgatan 5 och Parkhusen.

En fredagseftermiddag — lönedag — i sparbanken är det bråttom bakom disken. Sista kunden för dagen uträttar sitt ärende och dörren kan snart stängas, men för personalen återstår att bringa reda i handlingarna efter fredagsrusningen. Bakom disken i sparbankens moderna kontor i Nykarleby arbetar Gerd Hästbacka, Mona Widdas [gift Ström], Gun-Britt Nylund, Gunilla Häggblom, Marja-Liisa Dahlström, John Strang och Anders Nyman. Kunden är Bror Åström. [Då stadssekreterare, sedermera direktör för kontoret. Beskuren i vänsterkant.]

När man på nytt tog upp fusionstanken var det alltså inte ett svaghetstecken utan ett led i den allmänna trenden — man strävade till större enheter. Esse gick till Jakobstad redan 1959 och Solf var den andra banken i Österbotten som fusionerade — med Vasa. Fusionsdiskussionen gick över hela mellersta Österbotten och man gick t.o.m. så långt att man pratade om en gemensam sparbank för hela svenska Österbotten.

Trevande fusionskontakter hade man haft innan Wistbacka flyttade till Jakobstad men det var dock efter flyttningen som diskussionerna tog fast form. En fusionskommitté tillsattes och tanken var att man skulle komma till ett konkret resultat innan en ny direktör anställdes.

När nuvarande direktören John Strang vidtalades för jobbet sades det klart ut att man strävade till en fusion.

Och vad var då motiven lokalt sett för en fusion?

Nykarleby sparbank hade för små resurser — marginalen var för smal, konstaterar Wistbacka. Från rådhuset engagerade man staden i nya projekt och detta krävde kapital.

Säsongtoppar kan balanseras

Pälsdjursnäringen som dominerar i nejden är säsongbetonad också på kapitalmarknaden. Mycket pengar strömmar in på våren efter skinnauktionerna och bankens dilemma är då att placera dessa pengar så att de ger bra avkastning och samtidigt är tillgängliga igen på hösten när farmarna behöver kapital. Den balansgången är inte lätt att klara för en liten bank.

Föga anar årsvalparna, där de nyfiket tittar ut mellan maskorna i sina burar, vilka säsongfluktuationer på den ekonomiska marknaden de är upphov till.

Ett mer differentierat näringsliv inom verksamhetsområdet gör banken mindre känslig för säsongfluktuationerna och det är på den punkten man vunnit mest. Pälsnäringens säsongtoppar i ett område balanseras av jordbruket i ett annat område och industrin i ett tredje. Investeringen i nuvarande bankhuset, Bankgatan 10 var också förestående och krävde en hel del kapital.

I oktober 1966 fattades fusionsbeslutet och den 20 december 1966 hölls det första gemensamma principalmötet. J. L. Birck var ordförande för det mötet.

Direktör Wistbacka tycker att sparbanken Deposita väl kunnat anpassa sig till det föränderliga samhällets krav. Genom den nya banklagen 1970 fick man fullständiga utlandsrättigheter och Deposita har nu egen valutarätt — kan utfärda växlar i utländsk valuta bl.a. Banken har kommit bra in inom handel och industri i nejden och fördelen för en företagare blir — vilket har gett nya kunder — att han får föra sina kreditunderhandlingar lokalt och slipper åka till Helsingfors och redogöra för sitt företags utveckling och investeringsplaner varje gång han behöver pengar.

100 mk per hushåll betyder en miljon

Stommen i bankens kundkrets är i dag löntagarna. Nära 10.000 hushåll har sina pengar i Deposita. Dethär har medfört att inlåningen ökat kraftigt, men det betyder också — t.ex. i hamstringstider — stora svängningar i kapitalin- och utgången. Om alla hushåll en månad tar ut 100 mark mer än vanligt betyder det en miljon mark.

En väntad rationaliseringsvinst som uteblev gäller elektroniken och automationen inom banken. Sparbankerna har nämligen i dag bara en datacentral för hela landet och egentligen blir det bara en omväg när allt material skall gå via huvudkontoret i Jakobstad. Stansningen sker visserligen numera i Jakobstad, men för Nykarlebys del kunde den lika bra ske i Helsingfors.

Sparbanken har varit med om att bygga flera våningshus i Nykarleby — här det senaste vid Staketgatan, där barnen har en fin omgivning med sandlåda att leka i. [Glenn och Gustav Häger (men vem som är vem är osäkert) till vänster och troligen Mikael Björklund till höger, berättade Gustav.]

En del av sparbankens karaktär — att ge även glesbygden service — skall bibehållas så länge det bara går. Deposita har i dag tretton småkontor plus två bankbilar — den andra inköptes i månadsskiftet september-oktober i år. Dethär ökar naturligtvis omkostnaderna om man jämför med banker som bara har ett kontor i städer och tätorter. Men, eftersom banken inte drivs i vinstintresse får byborna behålla sina bankkontor även om skola, post och butik försvinner.

Sparbanken har fått sin nya bankbil. Bankdirektör John Strang och kontorsföreståndare Anders Nyman har hämtat upp den och visar nyförvärvet för lokalstyrelsens ordförande Wäinö A. Kivinen och f.d. styrelseordförande Helge Henriksnäs, som tog emot den gamla bankbilen som här ses i bakgrunden. [Garaget fanns på gårdsplanen vid Bankgatan 12.]

Sparbanken började ju som småfolkets bank. Under sin tid i Nykarleby pratade Wistbacka ofta för småfolket, som genom att de blev betrodda att låna pengar fick nytt värde i sina egna och andras ögon.

Han minns ännu hur tystnaden lägrade sig i styrelsen när han presenterade en presumtiv låntagare och dennes två borgenärer. Han var, som han säger grön i staden och kände inte personerna ifråga. Det gjorde emellertid styrelsemedlemmarna och man beslöt bordlägga lånefrågan och uppmana låntagaren att skaffa en borgesman till. Wistbacka vidarebefordrade styrelsens beslut och fick till nästa sammanträde ett namn till som han gav styrelsen.

Det blev om möjligt ännu mera tyst denna gång, tills Hannes Nylund sa:

— Ja' tycker di vart bara sämber.

I dag är det en fullmäktigegrupp bestående av tjänstemän som beviljar lånen. Kunden vill inte vänta en hel månad på ett lånebesked — d.v.s. tiden mellan styrelsemötena. I vår tid sker affärer snabbt och livet i banken är som livet utanför, pulserande hektiskt. Den tid när småfolk stillsamt kom med sina blygsamma summor till sparbanken i rådhuset på lördagskvällarna ligger 100 år tillbaka i tiden.

Då smög sig bonden till banken
Nu är vi alla kunder i en bank

Jovisst har man vakat på andras bekymmer. Dethär säger Runar Ekström Socklot, som upplevt tre bankdirektörer och fem styrelseordföranden under sin tid som förtroendeman vid Nykarleby sparbank. Han började som styrelsesuppleant 1950 och efterträdde år 1951 kantor Anton Söderman i styrelsen.

Många år som aktiv förtroendeman i sparbanken har Runar Ekström bakom sig. I dag är det de synskadades förening som har nytta av hans energi och kunskaper.

— I dag är alla kund vid någon bank — ingen klarar sig utan det — men i min barndom tittade sig bonden runt mer än en gång, för att förvissa sig om att ingen såg honom, när han hade ärende till en bank. Det var en skam på den tiden om man måste anlita banken.

Bönderna lånade av varandra — man bytte reverser mellan gårdarna — och Runar kommer ihåg när grannar kom hem till hans far för att betala ränta.

När Ekström kom in i bankverksamheten var inlåningen mycket blygsam. Någon service — lik dagens — var det ju inte frågan om, endast insättningar. Växlar förekom heller inte utan det var bara långfristiga lån — mycket långfristiga t.o.m.

Sparbankslånen, trodde man allmänt, behövde inte återbetalas. Ingen tvångsamortering tillämpades och det var verkligen svårt att få in i folks medvetande att sparbankslånet inte var givet på evig tid.

Styrelsemötena var ganska torra sammanträden, torra i dubbel bemärkelse, påminner sig Ekström. Man bjöd inte ens på kaffe, utom på höstarna när man gick igenom skuldsedlarna och det blev sena möten. Då var det högtidligt — banken bjöd på kaffe, men grisarna fick man själv betala. — Det var ju en sparbank.

— Den påtagligaste sparbanksperioden för min del, då man kände att man hade en funktion och ett ansvar var tiden innan Benny Wistbacka kom. Det var under bankens krisår. Efter direktörsbytet började utvecklingen rulla — både i banken och i staden.

Förr var sparbanken lite känd i nejden — man hade svårt att ta upp sparbanksfrågor på allmänna möten. Nu behöver man inte sänka blicken när man pratar för sparbanken. Bankbilen har haft stor betydelse när det gäller att göra banken känd. Genom den kommer man i kontakt med mycket människor.

Det är nu ett år sedan Runar Ekström lämnade styrelsen — efterträdare blev förresten hans son Ingmar — och han gjorde det av hälsoskäl. I stället har han fått en ny uppgift som han finner mycket angelägen och har stort utbyte av — som aktiv bland de synskadade.

— Jag känner mig ”välkare” därför att jag ser och där har jag min givna uppgift, säger han.


Aktiv mellan sammanträdena

Runar Ekström lämnade sina förtroendeuppdrag i samhället inte så mycket därför att han inte skulle klara av sammanträdena, men därför att han anser att en förtroendeman skall vara aktiv mellan sammanträdena och på den punkten orkar han inte med.

Själv har Ekström levt efter sin regel — att vara aktiv mellan sammanträdena — och jobbat mycket för sparbanken också i andra sammanhang.

Nu har tyvärr materialismen ätit upp idealismen, säger han. Priser och service är det enda avgörande. Det hela har också utvecklats — ja Ekström vill säga avvecklats — och blivit mera tjänstemannabetonat. Det kan tyvärr inte undvikas. Förr kände styrelsemedlemmarna de människor vars låneansökningar man behandlade — nu behandlas ansökningarna av främlingar på tjänstemannanivå.

Andelsföretagen tenderar att glida ur händerna på medlemmarna och Ekström säger att han lyfter på hatten för Monäsborna som tagit saken i egna händer.

Sparbanksidén var nog starkare förr, tror Ekström. Han minns utflykterna styreslemedlemmarna gjorde till varandras sommarvillor. Man höll sammanträden samtidigt som det var en familjeutflykt. Ekström tycker också att sparbanksföreningens sommarfester hade sin betydelse för banken. Det betydde PR och det behövs även om affärerna går bra.

— Inte kan man ju koppla bort lokomotivet även om tågsättet har bra fart.

Runar Ekström är glad åt att fusionen blev av. Det lutade mera åt Vasa först, säger han, men sedan Wistbacka flyttade till Jakobstad blev det klart att det var dit man ville gå.

Ekström tror inte att banken ensam skulle ha orkat med den service en modern bank skall ge. Olika näringsstrukturer i skilda delar av verksamhetsområdet gör också att man inte behöver anlita centralbanken i samma utsträckning. Han påpekar också hur viktigt det är med den slutna cirkeln, d.v.s. att banken som sina kunder har t.ex. byggare, butik, leverantör, tillverkare så att pengarna kan cirkulera i flera företag utan att röras. I större distrikt är chansen till slutna cirklar större.

Ekström tycker för sin del att fusionen är ofullständig så länge sparbanken och andelsbanken går skilda vägar. Båda bankerna arbetar ideellt på samma grund — utan vinstintresse — och då är det inte riktigt att de skall vara konkurrenter tycker han. Samma kontor kunde betjäna bådas kunder.

Han efterlyser också utvecklat samarbete mellan penninginrättningarna, t.ex. i form av samfinansiering av större projekt. Man kommer längre med samförståndslinjen än med illojal konkurrens. Alla är ju allmänhetens tjänare.

— Visst måste det finnas en viss konkurrens — det sporrar och man kan råka somna annars, men det borde finnas så mycket gemenskap att konkurrensen inte blir personlig.

Runar Ekström tycker att han lärt sig en hel del av sitt arbete inom sparbanken — inte minst ansvaret för varifrån pengarna skall tas. Han tror själv att han skulle ha varit en betydligt tyngre kund i banken om han inte fått just den ansvarskänslan och lärt sig vikten av ekonomisk planering.

— Det var en bra tid, säger han och en trevlig sammansättning på styrelsen. Det var som irländaren sa:

— Ibland byttes skaftet och ibland bladet, men det var samma kniv ändå. En bra kniv.

[Runars foto av ett nödlandat tyskt flygplan. Runars Fähus.]

En ny och viktig uppgift som kontaktlänk mellan bankens ledning och kunderna på fältet har lokalstyrelsen i dag. Under hösten är det bankens 100-års jubileum som upptagit en stor del av lokalstyrelsens intresse. Samlade i sparbankslokalen är fr.v. Manne Bergman, filialföreståndare Yngve Blomqvist, bankdirektör John Strang, Henry Grönlund, Ingmar Ekström, kontorsföreståndare Anders Nyman, Krister Backlund och styrelsens ordförande Väinö A. Kivinen.

Fattigfolk i små grå stugor
annorlunda Nykarleby-bild

Minnen från den tid Nykarleby sparbank arbetade i rådhuset — i det rum där borgmästaren nu sitter har Elvi Haglund, 87 år. Hennes far Anders Granlund var vaktmästare vid sparbanken och hade bl.a. att öppna dörren och passa upp kunder och personal. Det gick lugnt till i sparbanken på den tiden och dottern klarade gott av att vikariera far. Fast så roligt var det ju inte för en ung flicka att sitta i tamburen utanför bankkontoret på lördagskvällarna. Det var ju på lördagskvällarna kontoret var öppet.

Elvi Haglund har vikarierat far som sparbanksvaktmästare och kommer väl ihåg tiden i rådhuset när banken var öppen bara på lördagskvällarna. Hon berättar många andra minnen från det gamla Nykarleby. [Elvi är ”mästerdigitalisören” Stigs farmor.]

Elvi Haglund kommer väl ihåg de båda bankfröknarna Matilda Westerstråhle — sedermera gift med kantor J. W. Nessler — och Matilda Nylund. Hon kommer också ihåg att stadens småfolk kom med sina små besparingar eller för att låna pengar. När principalerna skulle samlas gick far runt med kallelselistan till var och en.

Av det som skrivs om det gamla Nykarleby får man lätt den uppfattningen att här fanns bara burget folk. De namn man stöter på är desamma oberoende av vilken institutions historia man forskar i.

Elvi Haglund ger dock en annan bild av Nykarleby — småfolkets bild av den gamla staden, där de sociala skrankorna var höga och kontrasten mellan borgarskapets salar och de fattigas grå kojor var skarp — där också pigorna i de fina husen höll sig bättre än andra, obesuttna stadsbor.

Vad man egentligen levde av i t.ex. de små, grå stugorna i Rummelbacken, där stora familjer levde i ett enda rum, är för henne en gåta. Hennes egen mor och mormor bakade bröd och bryggde dricka till borgarfamiljerna och till segelskutorna som lade till vid Gamla hamn. Hon kommer ihåg att herrskapsfruarna till julen alltid ville ha mors sötsura limpa och när man avlämnade brödet vid köksdörrarna fick man se en glimt av härligheten och man kände ibland ett sting av avund.

Det vågade man dock aldrig berätta för mor och far. För dem var förnöjsamheten en dygd — naturligtvis skapad av nödvändigheten, men ändå. Man levde enkelt, anspråkslöst och flärdfritt — det ansågs t.o.m. vara syndigt att spegla sig.

Matsedeln var också enkel. Kornmjölsgröt till frukost, potatis med något sovel till — oftast bara sås på brynt lök — inga grönsaker och sällan kött. Man kokade soppor på märgben och koskallar.

Såhär såg torget i Nykarleby ut före branden 1858. Husen var av trä och stod tätt. Den gamla stadsplanen blev allmänt ansedd som mycket oändamålsenlig med sina små tomter och trånga gator. Det var endast runt torget — som låg ungefär där apoteket nu finns — som husen var av större format. I övrigt var gårdarna små och grå.

Marknaderna i Nykarleby var livliga — och vilda — tillställningar vid sekelskiftet. Här en bild från vårmarknad på torget i Nykarleby. Kortet är poststämplat år 1903. [På kortet i historiken står: ”Wåra hjärtliga lyckönskningar Ina Järnefelt M. Kerrman”.]

Risgrynsgröt kokade man på lördagskvällarna — det var det nästan lag på.

Efter första världskriget var det verkligen svårt för dem som inte hade egna kreatur och egen odling att falla tillbaka på att få mat för dagen. Man färdades runt på landsbygden och bytte till sig säd eller bröd mot bl.a. fisk.

Kor hade däremot alla de välbärgade stadsborna [och även vissa av de andra; Som vallpojke och ”kuddhöling” i Nykarleby på 1890-talet av J. L. Birck.] — det var närmast en statussymbol att hålla sig med kreatur. Därför har också de gamla köpmanshusen stora fähus på sina tomter. Sällan fick man dock — under de svåra åren — köpa mjölk i staden. Den som frågade fick till svar att man inte hade någonting att sälja — mjölken behövde man själv att föda upp kalvarna med. Sannolikt var det dock så att man inte tyckte sig kunna ta så mycket betalt som man ville ha och därför avböjde, tror Elvi Haglund.

En följd av att det fanns så mycket kor i staden var att parker och esplanader var inhägnade - likaså hade man staket runt stadskärnan för att korna inte skulle ta sig in.

Ingen brandkår

Om stadens brand 1858 har mor Johanna berättat. Hon var född 1849 och alltså tillräckligt gammal för att uppfatta det som hände. Hennes föräldrahem, en liten stuga på Kisors gård, var ett av de få hus som klarade sig och dit fördes stadsborna efter branden — en äldre man dog där mitt i röran.

Konduktör Ahlström och lilltåget, ”Nyykaabibässin”, vid gamla stationen i Nykarleby. Den smalspåriga järnvägen gick ned till hamnen vid Andra sjön. Någon lönsam investering för staden blev den inte och den såldes år 1916.

Elden hade uppstått i ett uthus ungefär där apoteket nu finns och den spred sig snabbt i den hårda sydvästliga vinden. Någon brandkår hade man inte och husen stod så tätt att barnen när de lekte kunde hoppa från tak till tak i vissa kvarter.

Elvi Haglunds mormor var sjömansänka och hon födde sig och sina barn med att gå från gård till gård bland stadens borgarskap och bakade och bryggde. Någon tyckte att hon borde få hjälp från staden. Eftersom hon inte själv ville göra sig påmind gjorde man det i hennes ställe. Två kopek fick hon — motsvarande tio—tjugo penni — och hon brydde sig aldrig om att be om någonting mera. Någon åldringsvård var det då inte frågan om utan fattigvård, med allt vad det innebar av människoförnedring.

Folkskola för flickor hade man också i rådhuset och där gick lilla Elvi. De fyra klasserna arbetade i samma rum. Det gick fint för henne i skolan och hon ville gärna fortsätta, men skolgång var inte att tänka på för en flicka på den tiden.

För pojkarna som gick i seminariets övningsskola, låg det betydligt närmare till hands att skaffa sig en utbildning.

Utpiskade hästar på marknaden

Marknaderna i Nykarleby var inga barnföreställningar under Elvi Haglunds barndomstid. Därom vittnar artiklar i ortstidningen och tant Elvi kommer också ihåg att hon och hennes syskon inte vågade sig till marknaden utan någon vuxen i sällskap. Marknadsgubbarna söp och slogs och körde i vild karriär med sina hästar och vagnar genom staden.

Far var djurskyddspolis och tog hand om de eländiga, utpiskade hästkrakarna på marknaderna. Elvi minns hur han en gång kom in och bad familjen följa med ut för att se — en av hästarna hade försökt resa sig, men blivit sittande som en hund. Många av hästarna var så utmärglade och illa däran att de knappt orkade stå på sina ben. Slaktar-Nyman, som nämns också i Hedströms Nykarleby-bok, befriade de stackars krakarna från fortsatt lidande.

Det var gott om utskänknings- och försäljningsställen på den tiden i staden. Två ölkaféer, två ölbodar och två spritbutiker, enligt Hedström.

Nykarlebyvy fångad före 1884 [1889] — då fick nämligen kyrkan sitt tornur. Bilden är tagen från Synnerbergsbacken mot Esplanaden och Topeliusparken. I bakgrunden syns bl.a. Lybecks och Grundfeldts hus. Plank runt esplanad och parker hade man för komas skull.

Brännvinsranson på minst två liter

Ett säreget ransoneringssätt tillämpades — naturligtvis påbjudet från högre ort. Man måste köpa minst två liter brännvin åt gången och då spriten kostade två mark per liter, blev en ranson dyrare än de flesta hade råd med. Böterna var mycket dryga för dem som försökte kringgå ransonen och köpa tillsammans. Det var en skam att bota för samköp av brännvin och det fanns de som hellre försvann till Amerika än de tog sitt straff.

Elvi Haglund tror att ungdomen var nyktrare då. Det skulle aldrig ha fallit en flicka in att dansa med en spritpåverkad pojke och detta hade nog en förebyggande effekt. Den som ville dansa hade att hålla sig nykter.

Man dansade i Juthas ungdomshus, i någon bondstuga på landet eller ibland vid riktigt högtidliga tillfällen i rådhuset.

I rådhussalen höll stadens borgarskap ofta fester och soaréer med fina middagar. Man bar in till rådhuset såar som det doftade otroligt gott omkring. Det vattnades i munnen på ungarna som kikade bakom någon knut. En gång råkade barnen se hur en av herrarna och hans dräng stjälpte ut en så med mat i snödrivan. De båda öste snabbt med bara händerna tillbaka innehållet i sån. Ungarna vågade sig aldrig så nära att de skulle ha sett vad det var som spilldes ut i snön.

Värdshuset på Brunnsholmarna var en annan, av stadens herrar mycket guterad samlingsplats. Och här var det bara herrarna som möttes — damer syntes sällan liksom inte heller stadens socialt lägre stående medborgare besökte Brunnsholmarna.

Tände gatlamporna med stege

Tant Elvis far hade också jobbet att tända gatlyktorna varje kväll från och med Alexanderskvällen. Han hade en stege och gick runt och tände oljelamporna. Då och då hände det att han fick stötta någon av herrarna över bron från värdshuset.

Brandkåren, som bildades under 80-talet, fick så småningom ett eget hus — nuvarande missionshuset — och där hölls också fester och teaterföreställningar. Det var Gånge Rolf, alias lektor V. K. E. Wichmann, som var drivfjädern bakom brandkåren, som av gamla fotografier att döma också hade en egen musikkår. Wichmann var ju också en av de drivande krafterna inom sparbanken.

På en sten i forsen med en bok

Elvi Haglund minns också den gamla fiskehamnen, som fanns där kraftverket senare byggdes. Det var otroligt vackert där med stensättningar och trappor som nu är förstörda. Man kunde krypa ned på någon sten vid forsen med en bok, minns hon, och kan inte låta bli att vara lite ledsen över att allt det är borta.

En period som etsat speciellt skarpa bilder i Elvi Haglunds minne är tiden före Finlands självständighet — befrielsekampen, som hon minns som en svår tid. Då och då blev någon skjuten och hon var förtvivlat rädd för att höra skott — det betydde att en människa dödades. Misstänksamheten rådde och man vågade knappt prata med någon. Hon kommer ihåg den hemliga skyddskåren och hur de ryska trupperna avväpnades.

Ett bud bankade på fönstret och ropade: Nu är fan lös, vilket tydligen var lösenordet. Nu skulle det ske det man väntat på i stugorna. Efter avväpningen hölls ryssarna under bevakning i seminariet under bedrövliga förhållanden.

Många minnen väcker en promenad på begravningsplatsens gamla delar, säger Elvi Haglund. För henne väcker namnen på gravstenarna minnesbilder av människorna bakom namnen. Men det är de mera välbärgades namn man i dag finner på stenarna — på de fattigas gravar restes bara träkors och de har för länge sedan multnat ned.

Mycket av det gamla är nu skattat åt glömskan.

— De gamla berättade så mycket, men man lyssnade inte på dem.

Lyssnar vi?

[Läs mer: För henne berättade Topelius sina sagor — om Elvi Haglund, också av Inger Luoma.]

Stadens mesta förtroendekvinna
lovade: aldrig i livet Nykarleby

Fru Ester Fougstedt, Nykarleby sparbanks första kvinnliga principal, är mycket litteraturintresserad och av henne kan man få veta en hel del om t.ex. Nykarlebyskaldernas verksamhet.

Första kvinnliga ... Det är ett epitet som man kan förknippa med fru Ester Fougstedts namn i många sammanhang. Första kvinnliga läraren i Esse, första kvinnliga socialnämndsordföranden, första kvinnliga sparbanksprincipalen i nejden. Man kan också skriva första kvinnliga hedersprincipalen i Nykarleby — och Jakobstad och man får sannolikt söka länge innan man finner en till.

Själv har fru Fougstedt varit mån om att göra sitt, på vilken post som första kvinna hon än hamnat.

— Jag ville visa att kvinnor också kan.

Men visst har det varit kärvt många gånger — för kvinnan att bli erkänd.

Ester Fougstedt har dragit sig tillbaka nu och vill bara bli omnämnd som en gammal ortsbo, inte mer. För som ortsbo räknar hon sig även om hon en gång dyrt och heligt lovade att till Nykarleby skulle hon aldrig flytta.

Det var år 1911, då hon tillsammans med två skolkamrater cyklade från Jakobstad via Nykarleby och Oravais till Vasa.

Det var hett och flickorna stannade i Nykarleby för att få sig någon förfriskning — men nej. Inte ett enda kafé där man kunde få en lemonad eller ens en brunn där man kunde dricka vatten.

Det var då den tjugoåriga flickan lovade att aldrig ...

— Men, man skall aldrig säga aldrig. Tre år senare kom unga Ester som hospitant till Nykarleby seminarium. Hon hade tagit studenten i Jakobstad och arbetat som lärarinna i Vestersundsby nyöppnade skola ett år.

Hospitantåret i Nykarleby var en oerhört givande tid, säger Ester Fougstedt, i dag 83 år.

Någon kurtis blev det inte

Det började kanske inte så bra. Vid seminariet hade man tidigare haft bara en kvinnlig hospitant per år — nu var flickorna fem. En lektor hade fruktat att det skulle bli komplikationer — kurtis med de manliga eleverna. Direktor Wichmann, mera känd som Gånge Rolf, kallade in flickorna och framförde farhågorna och ville att flickorna så lite som möjligt skulle besvära lektorerna.

Flickorna, som gått i samskola och var vana vid att ha pojkar som klasskamrater, gapade av förvåning. Vad var nu detta. De beslöt i alla fall att här skulle det inte bli något kurtiserande — ett beslut som de levde upp till med sådant allvar att deras manliga skolkamrater, som inte kände till bakgrunden beskyllde flickorna för att vara odrägligt högfärdiga.
Ester Fougstedt minns också V. K. E. Wichmanns dåliga siffersinne — han som var kamrer vid sparbanken 1892—94 klarade inte av sina egna affärer en gång. En av lektorerna var mån om att få sin lön punktligt och innan banken stängde på avlöningsdagen. När så inte skedde ringde han upp direktorn och klagade. Wichmann kom då utrusande i korridoren och ropade:

— Flickor, flickor, var är ni. Då var det bara för flickorna som bodde i samma våning som direktorsbostaden att bege sig till kansliet för att klara upp det direktorn inte klarade — att räkna lektorns lön.

Senkommen greps i fönstret

Hon minns också hur de en natt hörde Wichmann tjuta som en stucken gris. Alla rusade ut i korridoren för att se vad som stod på. Fru Wichmann hade förklaringen:

— Han tar just nu fast en av pojkarna som är på väg in genom fönstret.

Dörrarna till internatet i nedre våningen stängdes vid bestämda tider och senkomna hade det inte lätt.

De kvinnliga hospitanterna höll, liksom övriga elever på kandidatklassen, lektioner i övningsskolan och i seminariet. De deltog också i slöjden och så kommer det sig att Ester Fougstedt även undervisat i metallslöjd.

Hon kommer dock ihåg hur flickorna avslöjade sina bristande insikter den gången de beställde mahogny till fotografiramar de fick uppmaning att göra i träslöjden.

De beställde ett mahognybräde och fick med tåget en bred och tjock planka, sex meter lång, vägande 72 kg — till några fotografiramar. Som nygift fick Ester Fougstedt i julklapp ett sybord och två taburetter av det mahognyvirke som blev över när flickorna gjorde sina ramar. Hon hade själv köpt resterna.

Hospitantåret slutade lyckligt för unga Ester — hon fann sin blivande make, N. A. Fougstedt. Efter ett år som lärare i Esse — tillsammans med John Finnäs — flyttade hon som nygift till Nykarleby.

Någon hemmafrutillvaro blev det dock inte för den unga frun. Inom kort hade hon en privatelev och nästa år ett par till. Hon var också med under samskolans första besvärliga år och berättar att skolan, som grundades 1919, måste arbeta tre år utan statsbidrag för att bevisa att den behövdes.

Lärarna hade 20 veckotimmar och fick 2.000 mk i lön. Som jämförelse kan nämnas att en seminarielektor då fick 400 mk för en övertidstimme.

Det hände flera saker 1919. Då upphörde också Lytta skolan som fanns på Juthbacka och drevs av Marthaföreningen i Nykarleby, sedan skolan tvingats flytta från Jakobstad. Fem elever hade skolan då och underlaget blev alltså för litet. Lytta skolan var internatskola och statsbidraget alltför knappt för att man skulle klara elevernas uppehälle.

Fru Fougstedt påminner sig också att Lotta startade provisoriskt i Nykarleby 1919 och att man den tiden började diskussionerna — eller grälet — om kraftverket som sedan blev klart 1926. Hon minns också hur halva dammen rasade i älven första islossningen och hur byggmästaren var nära att hoppa efter.

Makarna Fougstedt har haft — kan man nästan säga otaliga förtroendeuppdrag i Nykarleby. N. A. Fougstedt, som var seminariedirektor, var många år ordförande för stadsfullmäktige. Han var också ordförande för sparbanksprincipalerna.

Fru Fougstedt berättar att hon ibland hade upp till sju—åtta kommunala och lika många ideella uppdrag, däribland Martha, Folkhälsan, De gamlas hem, fadderortsrörelsen. Det är för mycket, säger hon, speciellt för den som tar sina uppdrag på allvar. Det mest krävande var nog posten som socialnämndens ordförande. Ansvaret gentemot dem som berördes av nämndens arbete kändes tungt. Det hände att arbetslampan över Ester Fougstedts skrivbord brann till fram på morgontimmarna.

Fru Fougstedt är mycket litteraturintresserad och väl förtrogen inte minst med Nykarleby skaldernas liv och verksamhet.

Gärna berättar hon t.ex. om Zachris Topelius' Orlofssedel till Rosa Kaffeskinn — Matilda Lithén-Dyhrs dotter. Fru Fougstedt har själv fått det handskrivna brevet av Rosa. Skaldens dotter Aina och Rosa följde en gång med som kokerskor när Topelius begav sig i roddbåt ut till Majniemi på Alören.

Zachris Topelius satt i en roddbåt en bit från stranden och metade då flickorna ropade till honom att komma iland och äta.

— Potatisen var mjuk, men äggen var det inte fast de kokat lika länge.

På papperet som Rosa fick av Topelius stod det:

”Orlofssedel. — Härmed intygas att Alörsjungfrun Rosa Kaffeskinn uppfört sig troget och ärligt i min tjänst, såväl mot gersar och mörtar som mot kissor och kajor, samt för närvarande är från denna tjänst ledig. Majniemi 3 sept. 1859. Alörsgubben”.

Ester Fougstedt har i sin ägo en hel del gamla, värdefulla handlingar, bl.a. Fruntimmersföreningens räkenskapsbok från slutet av 1800-talet. Fruntimmersföreningen gav på den tiden material till kvinnorna i staden, sjömansänkor och arbetarfruar bl.a. som av materialet stickade, virkade och sydde nyttosaker som sedan såldes på auktion. En form av hemindustri alltså, som gav kvinnorna en liten arbetsförtjänst. Det är den kassaboken fru Fougstedt har. Hon är rådvill nu om vem som skall ta hand om den och om de andra värdefulla minnena från en svunnen epok i Nykarleby. [Makarna Fougstedts gård.]

Bankskandal i Nykarleby

En bankskandal som gav eko i hela landet och som krönte de många konkursernas tid efter sekelskiftet upplevde Nykarleby år 1913. Det var i slutet på året som Nykarleby Aktiebank, en avläggare till Maanviljelys Pankki, inställde sina betalningar under sensationella former. Av hävderna framgår att det var lättsinnig kreditgivning och huvudlös skötsel i övrigt som bringade banken på fall. Bankens aktiekapital var 700.000 mk medan reserverna uppgick till några hundra tusen och insättningarnas behållning var drygt sex miljoner mk. Man uppdagade förfalskningar på över 600.000 mk och bankens verkställande direktör tog sitt liv.

På den Rosengrenska läderfabriken i Vörå förlorade banken ca 450.000 mk och den olyckliga affären blev droppen som kom bägaren att rinna över.

I bankens styrelse dömdes sju medlemmar till fängelsestraff av varierande längd. Det var en normalskollärare, en borgmästare, en handlande, en lektor, en rådman, en f.d. domhavande och en häradsdomare och föreståndare för filialkontoret i Vasa.

De stackars insättarna råkade också illa ut. Endast 68,5 procent av insatta medel kunde utdelas — resten gick förlorat.

Fem får medalj

Fem av bankens förtroendemän tilldelas i samband med 100-årsjubileet Sparbanksförbnndets förtjänstmedalj för sina insatser under många år. De fem är Hannes Nylund, Valter Nylund, Runar Ekström, Anders Nordström och Väinö A. Kivinen. De två sistnämnda är medlemmar av Sparbanken Depositas lokalstyrelse, Kivinen ordförande. De tre övriga har numera lämnat sina förtroendetposter i banken.
 
 

Sparbanken i dag

Det började för 100 år sedan med att sparbanken tog emot depositioner. I dag har banken en mångskiftande verksamhet som strävar till att ge kunden en allsidig service. Dethär är vad sparbanken kan bjuda av service i dag:

Sparbössa

Sparbössor är också ett samlarområde. Denna från Nykarleby Sparbank var ute på huuto.net med utropspris 23 €. Eftersom det är den gamla logotypen och jag inte kan påminna mig att jag sett modellen tidigare, antar jag att den är från 1960-talet.