M I N N E S R U N O R

FREDRIK THORS

Den 6 december 1949 avled i sitt hem i Jeppo folkskolläraren Fredrik Thors. En älskad make, en öm fader, en avhållen lärare, en sant kristen människa hade vandrat över tidens gräns. Dödsbudet väckte förstämning vida utöver den egna familjekretsen. Fredrik Thors föddes i Nykarleby den 18 juli 1877 och dimitterades från Nykarleby seminarium år 1899. Uppvuxen i det väna Nykarleby bands han med starka band vid älvarnas och slätternas land; nyss utdimitterad sökte och vann han anställning vid Jungar högre folkskola i Jeppo — då den enda skolan i kommunen. Genom detta val bands vid skolan en bildningens trotjänare, en pionjär, som verkade därstädes i drygt fyra decennier, ett mindre vanligt uthållighetsrekord på den levnadsbanan. År 1940 avgick han med lagstadgad pension.

Den 22-årige läraren fick tungplöjd mark på sin lott. Elevmaterialet, som den tiden delvis bestod av halvvuxna män, utgjorde en heterogen skara; förkunskaper och målsättning voro i högsta grad olika. Likväl har Fredrik Thors under sin verksamhetstid lyckats utföra en skapande gärning av betydande mått och av bestående värde. Många av hans forna elever sköta nu samhälleliga befattningar i stat och kommun. Så var han även den borne läraren, vars undervisning i alla ämnen kännetecknades av sådan klar logik och tankeskärpa som aldrig klickade. I matematik tarvades icke många exempel på svarta tavlan, innan det nya var klarlagt. Därtill kom att han hade en briljant förmåga att berätta. Eleverna fingo en livlig föreställning om huru tranan dansade eller huru björnen klättrade, snaskade binas honung eller drack öl. Såväl i modersmålet som i övriga ämnen lades vikt vid språkets muntliga behandling, och elevernas prestationer vitsordades högre, om läxan lärdes icke blott utantill utan även kunde återges fritt. Uppmaning till uppmärksamhet var för honom obehövlig. Han var en ordningens och disciplinens man, för vilken eleverna hyste respekt utan fruktan. Visserligen kunde hans österbottniska blod någon gång närapå råka i svallning, men straff utmättes sällan och utdelades hovsamt. För eleverna var han en auktoritet, vars råd de gärna inhämtade, sedan de lämnat skolan. Honom förunnades förmånen att bevittna, huru de frön han sådde i den andliga odlingens första tegar burit god frukt.

Fredrik Thors var intresserad för och ägde kännedom om mångahanda ting, som lågo utom ramen för hans yrke. I synnerhet gällde detta landsbygdens folk och näringar. Som försäkringsman kom han ofta hem utan att ha tecknat en enda försäkring; han hade i stället med ortens bönder diskuterat frågor, som rörde jordbruk och gödselvård.

Med sin aktiva och osjälviska natur var Fredrik Thors alltid redo att ställa sig till förfogande, när det gällde att främja hembygdens strävanden på något område, och detta gjorde han ofta ulan lön. Sålunda beklädde han posten som kommunalstämmoordförande åren 1907—1909. Han tillhörde de första kommunalfullmäktige, som valdes år 1919, och har sedan i flere repriser tillhört kommunalfullmäktige. Jeppo ungdomsförening uppskattar högt det uppoffrande arbete som han nedlagt för föreningen under den tid av elva år han var dess ordförande. Hans musikalitet och ledarförmåga kom föreningens körverksamhet väl till pass. Dessutom har lärare Thors suttit t. ex. i statens skattenämnd, varit ordförande i centraldirektionen och ledamot i Helsingfors Aktiebanks lokala styrelse samt har i många år varit kontrollant för samma banks filial i Jeppo m. m. I över 40 år var han Svenska folkskolans vänners medarbetare i Jeppo.

Såväl inom skolans väggar som i det offentliga livet utförde lärare Thors sitt arbete lugnt och anspråkslöst. Han traktade icke efter att göra sin röst hörd, allra minst utom skolan. Hans inlägg i diskussionerna voro väl överlagda, replikerna lakoniska och träffande, men han kunde även långa stunder underhålla sina vänner med roande anekdoter, och ständigt lekte humorn på hans läppar, varför man alltid trivdes gott i hans gästfria hem.

Stilla och försynt vandrande sin väg genom livet fann han endast vänner. Främst bland dem räknar sig hans forna elever, ty dem har han gett det bästa och varmaste av sitt väsen. Manande lyser minnet av vad han var och vad han gav för bygdens folk.