Bifogar bild på Vieno Birck som jobbade på den manuella telefonväxeln som var inrymd i samma hus som ”Trivialskolan”. Första trappan bakom henne leder till Rudnäs ur & guld. Andra trappan till en av en man vid namn Pitkänen nyöppnad sportaffär som hette ”Plast och sport”. Att kränga sportartiklar i Nykarleby var dålig affär och butiken bommade igen efter någon tid.

[Pitkänen startade företaget i Björkvalls  gård i Borgaregatslängan för att sen flytta in efter Uno Rinne. De sålde även diverse kläder, så därför heter det väl Klädcentralen, för någon fristående ”Klädcentral” torde inte ha funnits. Meddelade Lars Pensar.]

Man kan tydligt se telefonstolparna som kantar gatorna. Hade man frågat mig om den saken skulle jag tagit gift på att det inte förekom en enda stolpe i stan! Minnet bedrar!! Vi pojkar satte en ära i att hjälpa damen på den handdrivna cykeln att ta sig fram i ”menföre”. Vi skuffade på bakifrån. Hon bodde i Bircks bastu vid Jakobstadsvägen en bit före kvarnen/Blomqvists cykelverkstad, där lille Lasse från barnhemmet jobbade med att rensa filar.

De sista åren i Nykarleby bodde jag och min mor i huset med Annikki Haavisto vägg i vägg. I hörnlägenheten bodde en ung familj vars man jobbade på Handelslaget (köttavdelningen?) och frun var hemma med nyfödd unge. Kötthandlaren med dotter Karin huserade i resten av huset, förutom de utrymmen som upptogs av Rudnäs och Pitkänen affärer mot esplanaden. Isoleringen på vinden utgjordes av lera? eller något liknande. Köksspis och kakelugn stod för uppvärmningen. Icke förty var det ibland is i vattenämbaret vissa mornar. Vattnet hämtades i brunnen vid Rummelbacken. Värst av allt var dock vägglusen som huserade fritt. Med dessa minnen i behåll grät jag inga krokodiltårar när man jämnade Klarakvarteren med marken. Att sedan det som växte upp i dess ställe även borde gå samma öde till mötes är en annan historia.