ͅ Annikki Haavisto står i köket på krogen i stan. Krogen heter egentligen restaurang von Döbeln, men i Nykarleby säger ingen så. Döbeln är Döbeln.
    Annikki Haavisto rör om potatisen i stora stekpannan. Hon trivs, för hon tycker om att laga mat, fast ett tag var det nära att potatisen satte sig i halsen.
    Matlagning är konst för Annikki Haavisto och tidigt blev hon expert på wienerschnitzel med stekt potatis. Man talade vida i bygderna om Döbelns schnitzlar. Vid bord efter bord beställdes detsamma. De tiderna blev önskemål om en kokt potatis eller en smörgås till oas i arbetet.
    Fortfarande beställer många wienerschnitzel

men egentligen är den vågen över nu.
    — Jo, säger Annikki Haavisto, i Nykarleby som på andra platser råder matmode. Smaken går i vågor. En tid skulle alla ha höna, nu vill nästan ingen.
    — Nypotatis och sill finns nästan inte mera. Den rätten försvann med gamla stammen, med de äldre kunderna. Förr var det nypotatis och sill varje sommar. Nu har jag på flera år väl inte gjort mer än en portion.
    Annikki Haavisto lagar allting lika gärna. Och lika gott.
    Hennes tomatsoppa, med gräddklick och persilja, skulle stå sig grann mot de laxröda linnedukarna på Savoy i London.   Se sidan 12



Vbl — Mikael Herrgård

• Man måste plocka ut det positiva ur dagarna och livet. Det andra måste man glömma. Man orkar inte om man inte glömmer, säger Annikki Haavisto i Nykarleby. — Anna-Lisa Sahlström har samtalat med henne om arbetet och livet, två ting som hon vördar. Om ett knappt år blir hon pensionär och får ägna sig åt barnbarnen. Till dess gör hon kärleksfullt sin stads godaste mat.

 

 

Leva måste vi förstås
men måste vi förstöra?



Vbl — Mikael Herrgård
På branschspråk borde hon kallas Chef de cuisine, med stort C ja. Men hon kallar sig lillpiga, Annikki Haavisto i Nykarleby. Vanlig lillpiga, säger hon.
ͅ ͅ

Lillpiga,..
Forts. från sid. 1

    Säger man henne det, så säger hon att nå ... Att hon är född i Vetil, att hon lagar som hon kan, att hon tycker om sitt arbete, att mat är konst och att det med henne inte är någonting särskilt. Att hon är en vanlig lillpiga.
    — Och egentligen vet jag inte hur jag gör, säger hon och förklarar:
    — Kommer någon och undrar hur mycket salt jag lägger i potatisgrytan så blir jag nervös och tycker att allt blir fel, men får jag bara själv ta och känna efter så brukar det nog bli.
    Hon har fått mycket beröm för sin mat.
    — De säger till också om det någon gång är för mycket kryddat. Jag känner kunderna här, jag har vuxit upp tillsammans med dem och de säger nog till, det är bra.
    Men allt är inte bra.
    Vi människor förstör så mycket på vår väg genom livet och man kan säga att det blir ett allt större under att också en utomordentlig mästarinna i ett restaurangkök kan göra god mat.
    — De unga, säger Annikki Haavisto, de unga har det svårt i dag. Det är inte bara kriget, oron och sig själva de är ängsliga inför. Det är också miljön. Och maten.
    — Många vet inte hur en riktig smörgås smakar, hur äkta rågbröd eller ordentlig potatis, det är tillsatser i allt och nästan ingenting får mera växa naturligt.
    Nej, det var inte bättre förr, men maten var mat och naturlig.
    — Leva ska vi ju, men får vi för den skull förstöra allt?
    Annikki Haavisto tänker inte bara på maten utan också på vattnet. På planerna att höja vattennivån i Nykarleby älv, planerna på att förstöra det vackraste som finns: landskapet man ser från storbron över älven.

    
Plocka ut det positiva

    Hon kunde tänka också på annat. Hon kunde grubbla på morgondagen. Det vilar konkurshot över hennes arbetsplats. Framtiden vet hon egentligen ingenting om. — Men vi skall inte tala om det, vi skall bara tro och ta en dag i sänder. Man måste plocka ut det positiva ur dagarna och livet. Det andra måste man glömma. Man orkar inte om man inte glömmer.
    Annikki Haavisto har hunnit glömma mycket. Hennes livsväg har varit både knölig och kantig. Men hon säger inte att det varit hårt. Hon säger att det varit lärorikt
    — Ibland har jag kanske tyckt att det varit hårt, men det har gått över. Jag har försökt acceptera och jag har försökt tänka, att min gårdag är förbi och morgondagen har jag ännu inte sett. Och jag, som trivs med arbete, jag har alltid fått arbeta.
    — Det är värre med de unga som är arbetslösa och som dessutom har oron i sig. Oron för miljö och mat och krig och sig själva. Det är svårt att veta hur de borde göra. Kanske kan man bara säga att de måste försöka tro på framtiden — fast it an sku koma na.
    Själv väntar Annikki Haavisto på den sjätte september år 1983. Då fyller hon 65, då går hon i pension, då …
    — Då skall jag bli barnpiga igen, som jag var från början, hemma.
    Annikki Haavisto föddes i Vetil 1918. De första åren blev det flera flyttningar. Fadern, skomakaren, blev sårad 1918. Familjen flyttade så att han fick vård. Tidigt blev det Källbacken i Nykarleby — för mor och far och åtta syskon. Det blev också språkbyte. Annikki Haavisto lärde sig svenska. Det gör den finska minoriteten på Källbacken i Nykarleby.
     Annikki Haavistos första minne av staden är ett skräck-minne.
    Jag var ganska liten och kom gående på gatan. I hörnet såg jag på andra gatan en tant, som jag kände, en snäll tant. Men i sällskap hade hon en man i uniform, i skyddskårsuniform. Jag vände tvärt och sprang i skräck. Jag sprang och sprang tills jag var hemma.
    Skräcken sitter i.
    — Min kaveri förlorade jag i det senaste kriget. Därifrån kom inte ens ett lillfinger tillbaka. Det var, som de säger, fullträff.
    Ensam fick Annikki Haavisto klara både sitt liv och sonens. Sonen Erkki föddes 1945, i en tid när det varken fanns daghem eller kommunal barndagvård. Bara ett barnbidrag, ett ganska blygsamt.
    Men det fanns arbete. Annikki Haavisto har gått piga i Socklot och hembiträde i Nykarleby, städat åt seminarister och skött andras barn.
    På femtiotalet kom hon in i restaurangbranschen. Arbetade i skift. Ofta på kvällar och söndagar.
    — Inte var det lätt. Det var bara att klä pojken på morgnarna, be honom gå ut och leka — och lita på Gud.
    I restaurangkök är det rush vid högtider, även när det är skolavslutningar och julfest. Det var arbete även när sonen blev konfirmerad.
    Också det klarade hon av. Hon säger:
    — Min egen pojke hann jag aldrig se. Nu skall jag, när jag får pension, sköta barnbarnen. Se dem.
    Nej inte var det lätt. Men det måste gå, som den gången när sonen kom hem med en kamrat och frågade om också kamraten fick äta, för han hade inte ätit på länge. De senaste fyra dygnen hade han bott under en båt vid Andra sjön.
     I ett par år bodde han hos Haavistos, på ett och samma barnbidrag och utan försörjaravdrag i deklaration.
    Tar man hand om en hemlös så har man väl råd. Sades det.
    — Men sånt är det ingen idé att skriva om, inte tala om heller, säger Annikkki Haavisto och förklarar att det hör väl till livet att allt inte är bra och vänligt.
    — Men jag brukar tänka, att inför fanan och Gud är vi alla ensamma, hur stor skaror vi än går i. Jag svarar för det som jag har gjort och de andra för sitt. Ingen annan kan svara för mig och jag kan inte svara för någon annan. Då slutligen, är det så att vi är no eismend tå.
    — Jag har levat så länge, att jag vet att det stämmer. Jo, jag har levat länge. Häromdagen undrade ett av barnbarnen, treåringen, varför jag har så skrynkliga händer. Jag sade, att de är skrynkliga för att jag är gammal.
    — Jag tycker att jag är gammal. I arbetet vill jag trappa ner. Om nio och en halv månad kommer pensionsåldern. Då vill jag vara med barnbarnen, bara vara med dem och sticka strumpor och vantar åt dem och mig.
    Hon stickar, läser och funderar. Och lyssnar på radio.
    — Jag hade television, men det gick inte. De sände bara serier. Några avsnitt såg man flera gånger, andra aldrig. Det var de åren när det var "Peyton Place" och "Arvingarna" som jag märkte att det inte går. Jag hade köpt slakthöns som borde rensas. Televisionen stod på och det blev varken tittat eller rensat. Då tänkte jag att nej nu ... Jag drog ur alla sladdarna och slängde en stor duk över apparaten. Så stod den i ett år. Sen tänkte jag, att granskaren, om granskaren kommer så hur får jag då honom att tro, att jag faktiskt inte använder apparaten. Då åkte den ut.
    Den kommer inte in igen.
    Det finns så mycket annat.
    Skogen, älven, radion och tidningar.
    Sonen, barnbarnen och mor, 84 år gammal på Östervall, ett åldringshem.
    Och arbetskamraterna, arbetet. Om nu inte konku...
    — Nej, vi skall inte ens tänka på det där, vi skall tro på en bättre framtid, säger Annikki Haavisto.
    Hon säger också att den, framtiden, ju blivit bättre förr.
    — Jag klagar aldrig på skatterna. Utan dem skulle vi inte ha plogade gator och vägar, inte daghem. Och vilka skulle få gå i skola? Bara några, bara de som ha råd.
    På det sättet blev nog framtiden bättre.
    Annikki Haavistos barnbarn behöver inte vara tacksamma över att få gå ett par år i en kyrkobyskola där skoldagen började med kakelugnseldning och där bara den, som fick med sig något hemifrån, kunde få skolmat. Där flickorna travade ved och pojkarna högg under gymnastiktimmarna och där det på vintrarna var livsfarligt halt på brunnslocket, där flickorna skulle hinka vatten ur brunn.
    — Fast det var rent, det vattnet. Rent och gott.
    Och rågbrödet smakade rågbröd.
    Leva måste vi ju, men måste vi förstöra?
    Den där framtiden — hur skall den se ut?
    Annikki Haavisto bor i en etta i ett av höghusen i Nykarleby. Hon har ingen ugn att bränna papper i, men hon slänger inte. Förr gav hon allt till pappersinsamlingen. Nu sorterar hon. Dagstidningar samlas i en särskild hög i tamburen. Hon säger: — Det finns en i Larsmo som har uppfunnit en press som gör dagstidningar till briketter. Man samlar tidningar i hög, väter dem, pressar dem samman och låter dem torka till briketter. — Den är inte dyr den där pressen. Många har redan skaffat sådan. Jag samlar tidningar för dem nu.
    Man måste tro på framtiden, säger Annikki Haavisto. Vad annat kan man göra?


Anna-Lisa Sahlström, Vasabladet, söndagen den 21 november 1982.


*     *    *


Annikkis mat skulle ocks serveras. Här är de som gjorde det i slutet på 70-talet:


En gammal bild från 1978. Servitriser på rest v. Döbeln fr v Maud [Granvik], Helga [Grön], Monika [Nyström], Maj-Gret [Björklund] o Tekla [Söderlund] som höll ordning på gästerna. Idag är det bara jag som lever kvar. Tänker på dem med värme den här Dagen! Förstoring.

Maud Granvik publicerade på facebook. Några år senare hade generationsskifte skett, för jag kan inte påminna mig att jag serverats av någon annan än Monika.


Läs mer:
Annikki vid avtäckningen av minnestavlan över J. V. Snellman.
Nykarlebyrestaurangen öppnades på onsdagen.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2006-04-12, rev. 2018-11-04 .)