| •
Man måste plocka ut det positiva ur dagarna och livet. Det andra måste
man glömma. Man orkar inte om man inte glömmer, säger Annikki Haavisto
i Nykarleby. — Anna-Lisa Sahlström har samtalat med henne om arbetet
och livet, två ting som hon vördar. Om ett knappt år blir hon
pensionär och får ägna sig åt barnbarnen. Till dess gör
hon kärleksfullt sin stads godaste mat. Leva
måste vi förstås
men måste vi förstöra?
Vbl — Mikael Herrgård |
| • På branschspråk
borde hon kallas Chef de cuisine, med stort C ja. Men hon kallar sig lillpiga,
Annikki Haavisto i Nykarleby. Vanlig lillpiga, säger hon. |
 ͅ
ͅ
Lillpiga,..
Forts. från sid. 1 Säger
man henne det, så säger hon att nå ... Att hon är född
i Vetil, att hon lagar som hon kan, att hon tycker om sitt arbete, att mat är
konst och att det med henne inte är någonting särskilt. Att hon
är en vanlig lillpiga.
— Och egentligen
vet jag inte hur jag gör, säger hon och förklarar:
—
Kommer någon och undrar hur mycket salt jag lägger i potatisgrytan
så blir jag nervös och tycker att allt blir fel, men får jag
bara själv ta och känna efter så brukar det nog bli.
Hon
har fått mycket beröm för sin mat.
—
De säger till också om det någon gång är för
mycket kryddat. Jag känner kunderna här, jag har vuxit upp tillsammans
med dem och de säger nog till, det är bra.
Men
allt är inte bra.
Vi människor förstör
så mycket på vår väg genom livet och man kan säga
att det blir ett allt större under att också en utomordentlig mästarinna
i ett restaurangkök kan göra god mat.
—
De unga, säger Annikki Haavisto, de unga har det svårt i dag. Det är
inte bara kriget, oron och sig själva de är ängsliga inför.
Det är också miljön. Och maten.
—
Många vet inte hur en riktig smörgås smakar, hur äkta rågbröd
eller ordentlig potatis, det är tillsatser i allt och nästan ingenting
får mera växa naturligt.
Nej, det var inte
bättre förr, men maten var mat och naturlig.
—
Leva ska vi ju, men får vi för den skull förstöra allt?
Annikki Haavisto tänker inte bara på maten
utan också på vattnet. På planerna att höja vattennivån
i Nykarleby älv, planerna på att förstöra det vackraste som
finns: landskapet man ser från storbron över älven.
Plocka ut det positiva Hon
kunde tänka också på annat. Hon kunde grubbla på morgondagen.
Det vilar konkurshot över hennes arbetsplats. Framtiden vet hon egentligen
ingenting om. — Men vi skall inte tala om det, vi skall bara tro och ta en
dag i sänder. Man måste plocka ut det positiva ur dagarna och livet.
Det andra måste man glömma. Man orkar inte om man inte glömmer.
Annikki Haavisto har hunnit glömma mycket. Hennes
livsväg har varit både knölig och kantig. Men hon säger inte
att det varit hårt. Hon säger att det varit lärorikt
—
Ibland har jag kanske tyckt att det varit hårt, men det har gått över.
Jag har försökt acceptera och jag har försökt tänka,
att min gårdag är förbi och morgondagen har jag ännu inte
sett. Och jag, som trivs med arbete, jag har alltid fått arbeta.
—
Det är värre med de unga som är arbetslösa och som dessutom
har oron i sig. Oron för miljö och mat och krig och sig själva.
Det är svårt att veta hur de borde göra. Kanske kan man bara säga
att de måste försöka tro på framtiden — fast it
an sku koma na.
Själv väntar Annikki
Haavisto på den sjätte september år 1983. Då fyller hon
65, då går hon i pension, då …
—
Då skall jag bli barnpiga igen, som jag var från början, hemma.
Annikki Haavisto föddes i Vetil 1918. De första
åren blev det flera flyttningar. Fadern, skomakaren, blev sårad 1918.
Familjen flyttade så att han fick vård. Tidigt blev det Källbacken
i Nykarleby — för mor och far och åtta syskon. Det blev också
språkbyte. Annikki Haavisto lärde sig svenska. Det gör den finska
minoriteten på Källbacken i Nykarleby.
Annikki
Haavistos första minne av staden är ett skräck-minne.
Jag
var ganska liten och kom gående på gatan. I hörnet såg
jag på andra gatan en tant, som jag kände, en snäll tant. Men
i sällskap hade hon en man i uniform, i skyddskårsuniform. Jag vände
tvärt och sprang i skräck. Jag sprang och sprang tills jag var hemma.
Skräcken sitter i.
—
Min kaveri förlorade jag i det senaste kriget. Därifrån kom inte
ens ett lillfinger tillbaka. Det var, som de säger, fullträff.
Ensam
fick Annikki Haavisto klara både sitt liv och sonens. Sonen Erkki föddes
1945, i en tid när det varken fanns daghem eller kommunal barndagvård.
Bara ett barnbidrag, ett ganska blygsamt.
Men det
fanns arbete. Annikki Haavisto har gått piga i Socklot och hembiträde
i Nykarleby, städat åt seminarister och skött andras barn.
På femtiotalet kom hon in i restaurangbranschen.
Arbetade i skift. Ofta på kvällar och söndagar.
—
Inte var det lätt. Det var bara att klä pojken på morgnarna, be
honom gå ut och leka — och lita på Gud.
I
restaurangkök är det rush vid högtider, även när det
är skolavslutningar och julfest. Det var arbete även när sonen
blev konfirmerad.
Också det klarade hon av.
Hon säger:
— Min egen pojke hann jag aldrig
se. Nu skall jag, när jag får pension, sköta barnbarnen. Se dem.
Nej inte var det lätt. Men det måste gå,
som den gången när sonen kom hem med en kamrat och frågade om
också kamraten fick äta, för han hade inte ätit på
länge. De senaste fyra dygnen hade han bott under en båt vid Andra
sjön.
I ett par år bodde han hos
Haavistos, på ett och samma barnbidrag och utan försörjaravdrag
i deklaration.
Tar man hand om en hemlös så
har man väl råd. Sades det.
— Men
sånt är det ingen idé att skriva om, inte tala om heller, säger
Annikkki Haavisto och förklarar att det hör väl till livet att
allt inte är bra och vänligt.
— Men
jag brukar tänka, att inför fanan och Gud är vi alla ensamma, hur
stor skaror vi än går i. Jag svarar för det som jag har gjort
och de andra för sitt. Ingen annan kan svara för mig och jag kan inte
svara för någon annan. Då slutligen, är det så att
vi är no eismend tå.
— Jag
har levat så länge, att jag vet att det stämmer. Jo, jag har levat
länge. Häromdagen undrade ett av barnbarnen, treåringen, varför
jag har så skrynkliga händer. Jag sade, att de är skrynkliga för
att jag är gammal.
—
Jag tycker att jag är gammal. I arbetet vill jag trappa ner. Om nio och en
halv månad kommer pensionsåldern. Då vill jag vara med barnbarnen,
bara vara med dem och sticka strumpor och vantar åt dem och mig.
Hon
stickar, läser och funderar. Och lyssnar på radio.
—
Jag hade television, men det gick inte. De sände bara serier. Några
avsnitt såg man flera gånger, andra aldrig. Det var de åren
när det var "Peyton Place" och "Arvingarna" som jag märkte
att det inte går. Jag hade köpt slakthöns som borde rensas. Televisionen
stod på och det blev varken tittat eller rensat. Då tänkte jag
att nej nu ... Jag drog ur alla sladdarna och slängde en stor duk över
apparaten. Så stod den i ett år. Sen tänkte jag, att granskaren,
om granskaren kommer så hur får jag då honom att tro, att jag
faktiskt inte använder apparaten. Då åkte den ut.
Den
kommer inte in igen.
Det finns så mycket annat.
Skogen, älven, radion och tidningar.
Sonen,
barnbarnen och mor, 84 år gammal på Östervall, ett åldringshem.
Och arbetskamraterna, arbetet. Om nu inte konku...
— Nej, vi skall inte ens tänka på det
där, vi skall tro på en bättre framtid, säger Annikki Haavisto.
Hon säger också att den, framtiden, ju blivit
bättre förr.
— Jag klagar aldrig på
skatterna. Utan dem skulle vi inte ha plogade gator och vägar, inte daghem.
Och vilka skulle få gå i skola? Bara några, bara de som ha råd.
På det sättet blev nog framtiden bättre.
Annikki Haavistos barnbarn behöver inte vara tacksamma
över att få gå ett par år i en kyrkobyskola där skoldagen
började med kakelugnseldning och där bara den, som fick med sig något
hemifrån, kunde få skolmat. Där flickorna travade ved och pojkarna
högg under gymnastiktimmarna och där det på vintrarna var livsfarligt
halt på brunnslocket, där flickorna skulle hinka vatten ur brunn.
— Fast det var rent, det vattnet. Rent och gott.
Och rågbrödet smakade rågbröd.
Leva måste vi ju, men måste vi förstöra?
Den där framtiden — hur skall den se ut?
Annikki Haavisto bor i en etta i ett av höghusen
i Nykarleby. Hon har ingen ugn att bränna papper i, men hon slänger
inte. Förr gav hon allt till pappersinsamlingen. Nu sorterar hon. Dagstidningar
samlas i en särskild hög i tamburen. Hon säger: — Det finns
en i Larsmo som har uppfunnit en press som gör dagstidningar till briketter.
Man samlar tidningar i hög, väter dem, pressar dem samman och låter
dem torka till briketter. — Den är inte dyr den där pressen. Många
har redan skaffat sådan. Jag samlar tidningar för dem nu.
Man
måste tro på framtiden, säger Annikki Haavisto. Vad annat kan
man göra? |
