Österbotten

Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem hafsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.

Ej främlingen komme det landet för när,
ty hafvet är fullt af försåt och af faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.

Mångt storriggadt skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och hafvet.
En törn under vattnet emot något hvasst —
och allt, som blef kvar, var en varnande mast,
där skrofvet en gång blef begrafvet.

Men landet, som hafvet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
hvar bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt hafvet i gengäld tillbaka.

Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älfvarna gå
mot väster, där hafsrymden glänser.

Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke af stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärft tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.

Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans lif slagit rötter.

Och här hans förfäder lefvat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rödt,
har hägnat hvar fröjd och hvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.

Väl ljungen kan sucka här tiomilsvidt
i sollösa dagar och sömlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stridt,
och skyarna rida sin Blåkullaridt
på hösthimlens gråbleka slätter.

Men aldrig du skådat en hvitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka hvar sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på hvinande medar.

Hvi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus öfver ljungen?

Väl tiden och tågen ej här gå så brådt,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
hvar lyckan står säkrast att finna.

Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.

Välsignadt det ljuset, välsignadt hvart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del af vårt land,
en del af vår andel af världen.



Hjalmar Procopé (1914). Prolog till Sång- och musikfesten.
Lars Pensar tillhandahöll.

 

 

 


Prolog
(grek. pro'logos, förord, företal, inledning) kallas den del af det forngrekiska dramat, som föregår den dramatiska chorens första uppträdande (pa'rodos) och hvars bestämmelse är att inleda och för åskådarna tydliggöra den dramatiska situationen.

— — —

Nordisk familjebok (1915)