Österbotten
Där
höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar,
dem hafsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och
sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte
bland klipporna dölja. Ej främlingen komme det landet för
när,
ty hafvet är fullt af försåt och af faror.
Här
lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är
hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor. Mångt
storriggadt skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp
med stormen och hafvet.
En törn under vattnet emot något hvasst
—
och allt, som blef kvar, var en varnande mast,
där skrofvet
en gång blef begrafvet. Men landet, som hafvet lyft upp på sin
arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter
och åter ur alstrande barm
hvar bäck, som i vårsolen sprungit
sig varm,
åt hafvet i gengäld tillbaka. Med hed invid hed,
så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot
snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda
därpå,
men strida och strömstarka älfvarna gå
mot väster, där hafsrymden glänser. Väl fattigt är
landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke af stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärft tycks
ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen. Men
om än hans åker är frostig och hård,
så trampar
han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga
gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den
jord, där hans lif slagit rötter. Och här hans förfäder
lefvat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och
stugan på backen, som skymtar i rödt,
har hägnat hvar fröjd
och hvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften. Väl
ljungen kan sucka här tiomilsvidt
i sollösa dagar och sömlösa
nätter,
och regnet här faller så tungt och så stridt,
och skyarna rida sin Blåkullaridt
på hösthimlens gråbleka
slätter. Men aldrig du skådat en hvitare snö
än
midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar
betäcka hvar sjö,
och släden så lätt som ett flygande
frö
far framåt på hvinande medar. Hvi drar du från
hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba
vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus öfver ljungen? Väl
tiden och tågen ej här gå så brådt,
och lycksökarn
finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen
har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
hvar lyckan står säkrast att finna. Ty hemmet, om aldrig så
torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande
leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på
den mörknande heden. Välsignadt det ljuset, välsignadt hvart
land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det
ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar
en del af vårt land,
en del af vår andel af världen. |