Till ingen nytta jag står här och
     misspryder marken.
Strax intill den nyuppståndna vackra
     Floraparken.
En dyster skugga är jag vid vår vackra älv.

Visst bär jag på minnen och anor från
    den gamla staden.
Men nu har jag blivit en missprydande bild
    i stadsfasaden.
Låt mig få en snabb och värdig hädangång.

Är det inte skäl att lära oss av tiden:
     att förstå och betänka.
Vem vill medel till min stora och dyrbara
     renovering skänka.
Ett skrov som det ej lönar sig att satsa på.

Nej. Min tid är nu för länge sedan ute.
     Jag behöver rivas bort.
Låt inget hinder komma i vägen. Låt min tid
     här bli kort.
Bygg ett värdigt hus på denna fina tomt!

Det finns gamla hus i vår goda stad som det
    lönar sig att spara.
Att satsa pengar på — renovera dem och få
    dem bevarade.
Det har vi redan sett exempel på.

Ingenting finns här på vår jord, som varar
     i evighet.
Även gamla hus måste skötas, för som vi
    nog alla vet:
— tidens tand är hård, den tär på allt och
skapar ständig fordran på vård och ans.