FÖR DIKTENS DAG
I NYKARLEBY
SOMMAREN 1979

Från lusthusets trappa
ser man älven
brunmaklig, bred
ser man rötterna
gammelgranarnas åderbråck på gångarna
ser man vindsfönstret, det omtalade
ser det utifrån.
Lägger man till
försommarens första värme
blomgalna häggar
och några fjärilar som dansar sina fugor
är dikten färdig.
För den stunden.

Att sitta på trappan vid Kuddnäs
ensam i sommarflödet
är att sitta, mitt inne i en dikt.
Är en enkelhet.
Men dikten finas med dig
i bilen när du åker bort
finns i händernas grepp om ratten
i viljan att styra
att veta väg och välja.

Dikten finns i den bökiga dagen
i långtradaren med släp
där vagnen kan lossna just nu
och ramma oss.
Finns i skorstenen som spyr och spyr
som föder och föröder oss.
Finns i en färja som fraktar
de bortdrivna men ständigt längtande.
I båten som tar oss till havet
som båtar alltid tagit oss
här vid stränderna.

Den finns i ett barn med två språk
och många kärlekar omkring sig
och i barnet med nästan inget språk
och samma krav
och samma drömmar:
att det finns bröd
att det finns en avsikt
att det finns en dikt att ta del i
också för dem.

Låt mig ta din hand.
Jag vill så gärna fråga dig
som också
besöker de stilla källorna
någon gång.
Ta min hand.
Härifrån sommardagen
måste vi vidare.
Från den gamla trädgården
går grinden ut.

Du som var här
visst tror också du
att det lönar sig
fortsätta samtalet
det envetna talet
mellan ett jag och ett du?
Visst tror du
att det ännu är något att göra
för jorden och grönskan
för människorna och älven
i sin ständige, rörelse
för dikten i oss?