På Majniemi
28 augusti 1934
Det går ett sus genom alens löv
i ljusa sommardagen
Det viskar en sägen, o, yngling hör,
från svunna tider tagen.
Det fläktar kring stugan på Alörns strand
bland gulnande trädens blad.
I gräset kring kojan i munter rund
ses ynglingar rad i rad.
Högt ljuda sånger ur unga bröst,
sånger så kära och sköna.
De bringa en glädje, en fröjd, en tröst
I sensommardagen den väna.
Nu saktar sången, en stilla stund,
en man stiger fram att tala.
Han täljer sägen från rund till
rund ljuda orden mäktiga, klara.
Han nämner kojan i alars hägn,
dess skiftande öden alla.
I vårens solsken, i höstens regn
bjöd den ro från världen den kalla.
Åt barnens vän bjöd du lugn och ro
I ungdomsåren de väna,
Och sist åt åldringen sommarbo
i livets höst den sena.
En sista hälsning, en liten sång
Ur sitt varma, blida hjärta,
åt den till stugan styr sin gång,
att troget i minnet fästa.
”Var lugn, var god, var lycklig
här”, –
de orden han kärt vill oss säga.
Och låt den bli våra hjärtan när,
att minnas så länge vi leva!
Då slutar sägnen, men än ett ord
så rörande och djupt oss når.
Han nämner kojan, vars namn
Ock bär
ett slott, som i dikten står.
Och kojan blir ett slott så skönt,
när han nämner den man, som
där levat,
vars ande än bjuder kärlek och
frid
Bland tidernas jäkt och strävan.
|