Brev från Österbotten.

Seminariets höstutfärd.

Nykarleby, den 28 aug. 1928.

I Ekenäs seminarium torde det vara vanligt, att man i början av höstterminen, gör en utfärd till huvudstaden, en god idé, emedan därunder mycket av värde är att inhämta för ungdomen. I Nykarleby står ett sådant mål för den sedvanliga hösutfärden icke till buds. I stället styr man vanligen kosan till någon plats ute i den stora och vidsträckta skärgården. Ena gången kan det vara Alörn, där Topelius i många år bodde om sommaren på sitt Majniemi, en annan gång Hellgrunds fyr, en tredje gång Aspskär o. s. v. I år hade man valt Laxö, som ligger ute i havsbandet, till mål för färden.

En vacker morgon begav man sig åstad, först till gamla hamnen vid Nålö nära älvens utlopp i havet. Här väntade ett antal motorbåtar, färdiga att taga de unga skarorna ombord jämte ett par lektorer med fruar, som medföljde. Embarkeringen gick hastigt, och snart var man på väg. Färden gick först utför älven, som bred och mäktig söker sig ut mot havet. Den vidgar allt mera ut sig till en mindre havsarm. Man passerar Djupholm [ska vara Djupsten, tidigare Allianceholmen], tidigare en ö, där stadsborna hade sina sommarbostäder. Vidare förbi Alörn där Topelius hade sin sommarstuga, som ännu står kvar. Den var redan bortflyttad, men seminariets elever lyckades återförvärva densamma och uppföra den på sin gamla plats, där den nu i all sin enkelhet vittnar om huru den store skalden hade det under somrarna här uppe. Ett stycke ifrån står den gamla Lybeckska villan, rödmålad med vita knutar och fönsterposter, så äkta österbottnisk, också den ett skaldeminne. Mellan de båda villorna leder en gångstig, flitigt trampad i äldre tider. Här och var funnos viloplatser vid vägen, där man kunde stanna och beundra den vackra utsikten.

[Gångstigen finns kvar, Charlottenlund i bakgrunden till vänster. Förstoring.
Foto: F.L., juli 2016.]

Men färden går vidare. Man styr ut på den vida Torsö fjärden, där farleden svänger mot väster. I fjärran ser man Hellgrunds fyr. Den synes helt nära men är dock rätt långt borta. Man håller innanför Torsö, som delvis skymmer utsikten ut mot öppna havet. Här ligger för tillfället en stor ångare och lastar props. Man passerar förbi Aspskär och Hummelskär samt är snart framme vid Laxö, där man landar på norra sidan. En liten vandring tvärsöver ön och man är genast på den motsatta stranden, där en den härligaste utsikt öppnar sig över Bottenviken. I sydväst ser man Monäs udde med Rönnskär och Stubbens båk utanför. I väster endast det vida öppna havet utan några holmar och skär, som skulle skymma utsikten.

Älvnäs ligger i Munsala, och här var det, som under krigstiden mängd unga män med det s. k. ”monäspasset” sökte sig över havet ut till frihet och oberoende i stället för att hamna ide ryska fängelserna. Denna väg gick en del av den räddning, som skulle befria vårt land från oket och bereda väg för självständigheten.

Laxö ligger invid Frösö som numera sammanhänger med Vexalalandet. Detta namn erinrar om Vaxala invid Uppsala. På stranden av Laxö har man en präktig sandplage med dyner i bakgrunden, där kan man sola sig och ännu njuta av den korta sommaren, under det ungdomen förlustar sig med ringlekar. Men snart kommer det glada budskapet, att kaffet är färdigt. Det har kokats ute på stranden och smakar förträffligt. Nu låter även kvartetten höra sig. Den ena sången avlöser den andra och klingar härligt här ute, ackompanjerad av havsbruset.

[Nu tyckte jag lektor Oljemark kom lite från ämnet, så jag gjorde ett indrag.] Särskilt anslås man av den gamla sången: „Vilar i vita skummande vågor”. Den är som enkom lämpad för platsen, diktad av skåneskalden A. H. Bååth. Man får därvid en stark känsla av huru alla svenska höra tillsammans samt av världens litenhet. A. H. Bååth, som var skåning, vistades rätt mycket i sin ungdom på Nygård hos min hustrus farfar, lantbrukaren Anders Nordström. Han hyllade honom med en dikt på hans 70-årsdag den 10 mars 1882. Museiintendenten Hans Emil Larsson också skald, blev gift med Anna Nordström, min hustrus faster. Bååth kallade honom sin parhäst. De voro nämligen mycket goda vänner. Då Bååth en tid i sin ungdom var lärare på Vilans folkhögskola, hade han där en ridhäst, som han kallade sin nummerhäst, med vilken han brukade jaga över de skånska slätterna. Han fick sålunda starka intryck av det landskap, som han bättre än någon annan skildrat i sina dikter.

Men tiden ilar framåt, och snart är uppbrottets timme slagen. Man samlas snart igen vid båtarna för att anträda återfärden. Det blir tyst och stilla på ön, där Laxö Anders lever sitt liv med sin familj och sina husdjur, fångar sik och annan fisk, som han säljer i Jakobstad och Nykarleby. Den som önskade det, bjöd han på halstrad sik, vilken smakade förträffligt.