Nykarleby samskola 50 år.

Hälsningsdikt vid jubileumsfesten den 30 november 1969 av direktionsordföranden, kommunalrådet Ture Granqvist.

Årtalet 19-hundrade och nitton man skrev.
Finlands folk så mångbeprövat i strider hårda, tunga och långa,
nyss kämpat och lidit igenom det blodiga året
         nittonhundradeaderton.
Blod, svett och tårar i myckenhet gav det,
men ock den statliga friheten för landet och folket befästes.
Hundraåriga oket var kastat med möda.
Ekot av sista kanonskottet i världskriget det första i ordningen
          långsamt förtonat.
Vid horisonten en strimma av ljuset man tyckte sig skönja.
Tanken på ljusare tider hänförde både unga och gamla.
Skolan för folkets barn av pastorn Uno Cygnaeus
          grundlagd och skapad
breddades nu, och den allmänna läroplikten infördes.
Demokratiens principer, ej högljudda då som i dagarnas Finland,
          ville man ärligt söka tillämpa.
Upphovens bördsolikhet ej mera allena skulle i riket få härska.
En plats uti solen borde väl bondens och fiskarens
          välbegåvade barn ock kunna erhålla.
I staden vid älven, av Gustavus den II Adolphus år
          sextonhundrade tjugu anlagd och grundad,
behjärtade kvinnor och män än levde och verkade.
Beskyllda för slöhet och sömnaktig likgiltighet ofta de blevo.
Men skenet bedrog.
Den sömniga ytan var masken allenast man tagit uppå.
För stadens och bygdens ungdom redo de voro att offra
          båd pengar, bekvämhet, arbete uti rikeligt motto.
Här skulle öppnas en dörr för ungdomen utåt.
Per Brahe, den store i Åbo, en gång i tiden här
grundade lärdomens skola för nordliga landen.
Han denna lät inviga med pomp och ståtliga fester.
Men skolan kom av sig.
Olyckor, krig, örlig och brand härjade staden den lilla.
Vasa, vår ovän i söder, girigt utsträckte ramen,
          dymedelst fångande in ”Trivialen”.
Men tanken på en lärdomens skola i staden levde
          ett sekel och mera.
De ”sömnaktige” fäder i staden kastade masken.
Nykarleby samskola, aktiebolag till formen, vart bildad.
Fastighet inköptes i hörnet av Borgaregatan och Espen.
Där har skolan levat och verkat de femtioåren vi fira.
Gärningen prisas och hyllas.
Vilka skaparna voro ej här skall förtäljas.
Historieskrivarens penna må därom berätta.
Ej medgångens vindar beständigt fyllt seglen.
Därom i dag vi dock ej vilja orda.
Det goda bör minnas, det onda förglömmas.
Alfa och Omega det är för mänskan i tiden.
För de växande unga skolan allena blev till.
Med glädje i dag vi lugnt konstatera:
Gott materialet har varit och resultatet desslikes.
Lärarnas uppoffrande möda ej varit förgäves.
Skolans alumner vi rikligen finna på betydelsefulla platser i riket.
Ett litet axplock må detta bestyrka:
professorer, rektorer, magistrar, ingeniörer, präster
          och lärda doktorer.
Läkare, lärare, bönder, sköterskor, ekonomer och utmärkta fruar
          här fostrats.
Dock: axplock är axplock, och bilden därför ej lätt bliver
          fullständig.
Åt framgången goda vi glädjas och tackar för denna.

                                *     *

En satsning så djärv vi än här anteckna kunna.
Femklassig skola för solvarv fyra tillbaka i tiden.
Regeringen beslöt skall bli åtta.
Fullständigt då läroverket likt mönstret för andra nu
          kunde kallas.
I våras de första, studenter med framgång här bakades.
Glädjen var stor, när rektorn med sina vitkrönta alumner bärande
          sjöng om studentens lyckliga dag.
Rektorn, den gode, ville dock erinra om att livets verklighet nu
          stod liksom för dörren.

                                ─ ─ ─

En satsning än djärvare vi här månde anteckna.
Ej stelbent skolan må stampa på stället.
Staten vars ”get” medborgarna alla så rikligt med skatter
här göder och föder, kunde väl ge mera tillbaka.
Ledningens strävan ge läroinrättningen mer ekonomisk råg uti ryggen
synes verklighet bliva ren nära i tiden.
Regeringsbudgeten, ”nådiga luntan”, för året nittonhundrasjuttio
visar statsmaktens välvilliga ståndpunkt i frågan.
Ett vällovligt försök vill staten här göra att skapa
          mönstergymnasium goda.
Till båtnad för bygden och nejden och svenskfolket
          alle skulle det bliva.
För mången i dag det tillsynes omöjliga, svåra
är kanske morgondagens fulländade verklighet bliven.

                                *     *

Mänskan här nere oftast avlas i nuet allena
glömmande lätt de gångna släktleden tillförne.
Jorden de brukat och ansat och vårdat.
Arbetet heligt dem var.
Valkiga nävarna vittnade vältaligt om idoghet stora.
Stockvarv på stockvarv på kulturens byggnad de timrat.
Ofta av ungdomen hädd och begabbad de blivit.
För ”Hybris” här alltjämt ett varningens finger vi höja.
Vördsamt och tacksamt vårt huvud för bortgångna
            pioniärer vi böja.
Tystnaden stora dem nu döden omsluter.
Verket de lämnat åt oss att troget förvalta.
Ej det döda för evigt är dött.
Det förflutna är aldrig förflutet.
Kött vi äro av fädernas kött,
och ande vi äro av deras i evighet levande ande.
_______________________