|
Sång till
Österbotten.
Älfvarnas land!
Stänkande hvita kaskader.
Grannröda gårdar i rader
högt på en stupande strand.
Älfvar ur urskogen runna,
bord mellan hvirflar i land,
vaggande vildmarkens timmer. —
Älfvar i midnattens skimmer,
djupa och mörka och strida,
brusande väldigt och vida. —
Älfvarnas land,
älfvarnas brusande land!
Slätternas land!
Svalor på gärdena sjunga,
bråddar i vårbrisen gunga,
årder med blänkande tand
skära de milslånga fåren.
Slätt, där du blånar om våren
snart skall i midsommarns vecka
andlös och ljus du dig sträcka,
tyst, medan åarnas vatten
rislar och susar i natten! —
Slätternas land,
slätternas drömmande land!
Frihetens land!
Frostbrända skördar du bärgat
Blod dina slätter har färgat.
Byar och städer i brand
stack både ryssen och knapen.
Men mellan blänkande vapen
höjde han knuten sin hand,
bonden, den friborna, höga,
hetsig, med blixt i sitt öga,
redo, hvad än månde hända,
att krossa de bofvar, som skända
frihetens land,
böndernas friborna land.
|