Gunnar Nybond.

MIN UTB ILDNING TILL LÄRARE OCH MIN FÖRSTA LÄRARTJÄNST

[Gick som följetong under mars och april 2011.]

Förskolning

Då jag började min skolgång i den s.k. högre folkskolan i Ömossa by i nuvarande Kristinestad hösten l919, fanns ännu ingen kommunal lägre folkskola i distriktet. Den tillkom först 1925. Den första läsundervisningen hade jag fått dels i hemmet och dels i den kyrkliga småskolan av icke utexaminerade ”lärarinnor” av vilka en inte ens själv var skriv- och räknekunnig. På grund av lång skolväg – fem kilometer – fickjag inte börja i högre folkskolan förrän vid tio års ålder. Tre år i ”förskolan” hade gått åt till att i huvudsak läsa Luthers lilla katekes och den kristna läran utantill, påspädd med mera kristendomsläsning ur Nya testamentet och psalmboken.

Ömossa högre folkskola var en enlärarskola med omkring trettio elever fördelade på fyra årsklasser. Dessa var sammanförda i två avdelningar, vilka undervisades muntligt eller genom tysta övningar i växelkurser. Modernt undervisningsmateriel saknades. Ännu de två första skolåren skrev och räknade jag och de andra eleverna på griffeltavlor och använde äldre syskons sönderlästa skolböcker. Med läropliktslagen 1921 kom också fritt skolmateriel. Ingen fortsättningsskola fanns ännu heller.

Med sådan skolunderbyggnad hade jag som fjortonåring fullgjort min läroplikt 1923 och skulle som bondpojke gå ut i livet.

Efter två mellanår utan vidare skolgång värvades jag till Lappfjärds folkhögskola egentligen för ung, men i brist på elever gjorde skolan undantag.

Folkhögskolans program på denna tid (läsåret 1925–1926) gick mera ut på att väcka de ungas håg för ”vetande och bildning” än att direkt bibringa eleverna skolkunskaper. Detta var ju inte heller möjligt i någon större omfattning under ett enda kort läsår. Året i folkhögskolan blev även för mig ett väckelseår och ett utvärderingsår, då jag i jämförelse med andra ungdomar kom underfund med vilka förutsättningar jag hade för en fortsatt skolutbildning. Självförtroendet växte, och efter att ha blivit anmodad av skolans lärare att söka mig in på lärarbanan, började jag alltmer för mig själv tänka på Nykarleby seminarium. Men ännu skulle det gå ett år, innan tanken tog fast form och sattes i verket.

Till Nykarleby seminarium

Inträdesförhöret

Den 19 augusti tidigt på morgonen skjutsade min far mig till Kristinestad till morgontåget. Jag gav mig ut fullständigt i det okända. Inte ens någonstans att bo hade jag ordnat för mig i Nykarleby. Till all lycka träffade jag på tåget en bekant person, evangelipredikanten Alfred Sundström, som hade rört sig i byarna och hållit sina bibelförklaringar. Han var även på väg till Nykarleby med sin son Alf, som också hade sökt in till seminariet. Till att börja med skulle jag få dela rum med honom. Vi bytte tåg i Seinäjoki. I hopen där vi trängde oss in, träffade vi flera nyländska och åboländska ynglingar, som hade samma resemål som vi. De såg så välklädda och världsvana ut. Jag kommer särskilt ihåg Eliel Pettersson från Iniö i sin eleganta gråa kostym med en sidennäsduk hängande ur bröstfickan. Man kände sig nog litet enkel i sällskapet. Från själva inträdesförhöret kommer jag inte ihåg så mycket, men ett par episoder träder fram i minnet.

Seminariets direktor, K.J. Hagfors, anställde själv som modersmålslärare prov i rättskrivning och grammatik. Vi fick skriva ett stycke efter diktamen och därefter analysera en mening i ordklasser och satsdelar. Han gav rådet att dra streck i kolumnerna för sådant man inte visste. Det blev nog många streck för min del.

Sångkunnighet var en viktig förmåga för den, som skulle bli folkskollärare. Lektor Gunnar Wikström verkställde sångprovet. Han tog in två sökande i taget i sångsalen i alfabetisk ordning, och de fick sjunga en sång efter eget val. Före mig hade jag Sven Lönnqvist från Sibbo. Han stämde upp Vintergatan i den då populära sångaren Sven-Olof Sandbergs tappning och försökte imitera hans mjuka och glidande tongångar: ”Stjärnorna glimma i midvinternatt ...” – Det blev min tur. Jag valde Modersmålets sång. Den hade jag sjungit i blandad kör på en fest i Ömossa ungdomslokal bara en vecka före färden till Nykarleby. ”Hur härligt sången klingar” lät i lektor Wikströms öron kan jag inte säga, men själv tyckte jag att jag gjorde det bra.

Det togs in trettio ordinarie elever i första klassen och dessutom två extra för en provtermin. De två sämsta i klassen skulle gallras bort på basen av julbetyget. Så behövde dock inte ske, för två av eleverna måste avbryta på grund av sjukdom.

Jag var nu antagen som elev i seminariet. Bostaden, som jag fick dela med Alf Sundström, låg på Seminariegatan hos fröknarna Rika och Hanna Forsbacka bara ett hundratal meter från seminarieporten, mycket lägligt således. Den bestod av två små rum i en särskild byggnad på gården. Alf Sundström hade tidigare avtalat med sin en bekant från Åbo, Bruno Mattsson, att bo tillsammans. Jag kom därför på köpet i bostaden men bodde där i alla fall till julen.

Seminariegatan en frostig vinterdag. Rika och Nanna Forsbackas gård närmast till höger.

[Skolstarten]

Skolarbetet kom igång. Det visade sig inte alls vara så krävande. Endast sexårig folkskola utgjorde ju grunden för intagning till första klassen. Eleverna kom från olika skolor runtom i landet och från mycket olika miljöer, från små lantliga avkrokar till huvudstaden Helsingfors. Materialet var synnerligen ojämnt. Undervisningen var därför upplagd så, att en enhetlig bas för vidare studier skulle uppnås. Det kunde man märka särskilt på direktor K. J. Hagfors' egen modersmålsundervisning. Han hade gett ut Folkskolans språklära, lärobok i rättskrivning och grammatik, och använde nu själv sin lärobok under den första terminen, självfallet med kursen utvidgad efter behov. Han använde även Z. Topelius' Boken om vårt land vid läsundervisningen och den muntliga memoreringen. Undervisningen var kort sagt mycket primär, därmed inte sagt att den skulle ha varit primitiv. Tvärtom var den synnerligen pedagogiskt upplagd. Själv hade direktor Hagfors gått den långa vägen från folkskolan via seminariet och senare studentexamen och akademiska studier till filosofie doktor och slutade som direktor för seminariet. Han fordrade en enkel och klar framställning i uppsatsskrivningen och gick hårt fram med rödpennan bland floskler och blomsterspråk i kriorna. Han lade en stabil grund att bygga den fortsatta modersmålsundervisningen på. ”Attributstrykaren” kallades han av sin forna elev J. A. Brommels i Närpes, alias Post Janne, då denne uppvaktade Hagfors på hans 70-årsdag den 17 oktober 1930 i seminariet vid hans avgång från tjänsten. Han hade haft förlängd tjänstgöring.

Doktor Hagfors uppfattades och bedömdes på olika sätt av sina elever redan under skoltiden men särskilt sedan de gått ut som lärare i bygderna. Många av dem blev i likhet med Albert Brommels pennfäktare och korrespondenter för olika tidningar. De satte stort värde på den grammatikaliska underbyggnad och stilskolning de fått av sin lärare och försökte förmedla den vidare till sina egna elever. Andra betraktade språkläran som en själsdödande grammatikdrill, som man ingen nytta hade av i det praktiska skolarbetet. Somliga hade det särskilt svårt med grammatiken och hatade den ur djupet av sin själ. Vad sägs till exempel om lappfjärdsbon Artur Rosengrens sätt att behandla A. D. Sundéns språklära, sedan han hade tenterat den på fjärde klassen.Artur var skyddskårist. Han tog sitt gevär och gick till Skogsparken med sin förhatliga grammatikbok, Där spikade han upp den på en tall och sände sedan ett par kulor genom boken. Det lättade säkert hans hjärta så att han fick frid i sitt sinne. Själv tyckte jag om grammatiken. Den förde mig in i språkets lagbundna byggnad och blev ett starkt stöd för den skriftliga framställningen. Redan i slutet av första klassen ställdes vi inför rätt krävande satsanalyser. Jag kommer ihåg som exempel en mening ur berättelsen om hertig Johan i Boken om vårt land:

”Emedan Johan ville vara sin egen herre och hava sitt eget rike för sig, tog han till gemål den polska prinsessan Katarina, kallad Jagellonica efter sin fader Jagello.”

Meningen innehåller onekligen en hel del grammatikaliska ”knoppar” och fallgropar, som skulle redas ut. Medelvitsordet för klassen i provet den gången blev nog lågt kommer jag ihåg. Att jag senare under min lärartid kom att utarbeta läroböcker i svensk språklära för folkskolan och medborgarskolan hade nog till en del sin grund i den skolning vi fick av dr Hagfors i seminariet.

Nykarleby älv med bron och kafé Brostugan, ett guterat tillhåll för seminaristerna på lediga stunder.

Utom i modersmålet framträdde karaktären av primär undervisning starkt även i andra läroämnen. Det gällde matematik, fysik och kemi med lektor K. T. Oljemark som lärare men kanske ännu mera geografi och naturkunskap under lektor Sigurd Sahlbergs ledning.

Eleverna i klass I vid Nykarleby seminarium läsåret 1927–1928.

Sittande framtill fr. v. Lars Backman, Sven Vik, Viking Andtback, Gunnar Neuman, Ivar Edman, Ruben Höman, Roger Högnäs, Harald Viik, Sven Lönnkvist, Olof Stenbäck.
     Mellersta raden fr. v. Birger Bergendahl, Lennart Nyman, Selim Smeds, Einar Aberg, Bruno Mattsson, Martin Sandvik, Hilding Cavonius, Verner Vidberg, Gunnar Johnsson, Alf Sundström, Olof Österman.
     Översta raden fr. v. Runar Björkvall, Karl Lundkvist, Gunnar Nybond, Holger Holmström, Genfrid Bernqvist, Eino Ketola, Leo Nyblom, Hilding Lindroos, Eliel Pettersson, Runar Ullberg.
     Helge Henriksnäs saknas på bilden.

Lektor Sahlberg var en impulsiv och entusiasmerande lärare. För mig personligen öppnade han porten till en helt ny värld genom sin undervisning särskilt i botanik. Jag hade levat med en mängd växter omkring mig, men blommorna hade varit endast vita, gula, röda och blå, och träd och buskar hade varit endast nyttiga eller till förargelse. Då jag själv började examinera växter och fick upp ögonen för deras artrikedom, inre liv, förökning och livsbetingelser fick upplevelsen av växtvärlden helt nya dimensioner. Likaså öppnade historien och geografin nya perspektiv på människosläktets och ländernas samlevnadsproblem, framsteg och utveckling.

Undervisningen i praktiska ämnen, såsom sång, piano- och orgelspel, gymnastik och framför allt slöjd gavs stort utrymme från första början. Efter hand kom nya teoretiska ämnen till, t.ex. pedagogik och psykologi. På bredden av undervisningen var det ingenting att klaga för en blivande ”allvetande” folkskollärare, men i fråga om djupet kunde en och annan reflexion göras. I synnerhet språkundervisningen försummades i dåtidens seminarium. Finska språket och åtminstone ett främmande språk borde ha fått rum i undervisningsplanen. Nåja, finskan kom in under min seminarietid men ägnades ganska liten uppmärksamhet. Det fanns bland eleverna många begåvade och energiska landsbygdsynglingar, som gärna skulle ha fortsatt till studentexamen efter seminarietiden, men avsaknaden av främmande språk utgjorde för dem ett besvärligt handikapp.

Seminariet fungerade på denna tid som rena pluggskolan, nedsättande kallad korvstoppningsskolan. Vi satt två och två i våra gamla pulpeter, fick våra hemläxor från lektion till lektion, lyssnade på utläggningarna av lärarna, fick våra frågor och gjorde våra anteckningar. Det gällde att inhämta så mycket kunskaper som möjligt. Så fortgick utportionerandet av vetandet i fyra år, avbrutet endast av återkommande prov och betygsättning vid terminens slut. De två sista månaderna i klass IV utgjorde tentamenstid, då prestationerna i alla lärokurser slutbedömdes och vitsordades. Det sista skolåret, alltså klass V, var ägnat åt teoretisk metodik och didaktik och praktisk undervisning i seminariets övningsskola.

Det ligger nära till hands att jämföra vår utbildning med den nutida lärarutbildningen, som bygger på studentexamen och går vidare över akademiska kurser till ped.kand. examen och som är tillrättalagda för olika lärar kategorier. Visserligen gavs det studentbaserad lärarutbildning även på vår tid genom hospiteringsmöjligheterna såväl i Nykarleby som i Ekenäs. Studenternas grundkunskaper ansågs vara så tillräckliga att hospitanterna behövde vistas vid seminariet endast ett läsår. Senare blev tiden utökad till två läsår. Hospitanterna fick sin pedagogiska utbildning tillsammans med de ordinarie eleverna i femte klassen eller lärarkandidaterna. Antalet hospitanter varierade mycket från år till år. Läsåret 1928–1929 uppgick det till tio huvudsakligen kvinnliga studenter.

Varje tid kräver sitt av utbildningen. Det som krävdes av oss för sextio år sedan var bra för sin tid och för den skolform vi skulle verka vid. Den nutida grundskolan ställer större krav på sina lärare.

Lärarprofiler

Förutom direktor K. J. Hagfors framträdde flera personligheter bland lärarna vid Nykarleby seminarium. Icke med samma kraftfullhet och pondus som han men med sina egna särdrag. Jag nämner endast några och börjar med den följande direktorn.



Nils Alarik Fougstedt, sacr.min.kand. och fil. kand., f. 1871, tillträdde direktorstjänsten efter K. J. Hagfors 1931 och innehade den till 1938. Alarik Fougstedt var en försynt och tillbakadragen man. Hans lågmäldhet kunde kanske av någon tolkas som tafatthet. Han personifierade samvetsgrannheten och plikten, och därigenom blev han ett respekterat föredöme för sina elever.

I sin religionsundervisning försökte inte Alarik Fougstedt påverka eleverna i varken den ena eller den andra riktningen. Han lade fram sin syn på de bibliska uttalandena och händelseförloppen på ett ärligt och trovärdigt sätt och kände sig tydligen inte bunden av någon särskild exegetik. I olika sammanhang trädde den mänskliga aspekten fram. Liksom Mose förde Israels barn genom öknen, ledde Fougstedt sina elever genom de heliga skrifterna och religiösa mysterierna. Han fick därför hedersnamnet ”Mose”.

Vid sin sida hade ”Mose” i privatlivet ”Mosinnan” Ester. Hon var lotta och hade en sträng uppsyn. För henne läste en del pojkar tyska privat. Makarna var redan till åren komna och barnlösa. Men nu hände det otroliga som med Abrahams hustru Sara. Ester var med barn och ”Mose” gladde sig åt förhoppningsvis en son. Så lyckligt gick det tyvärr inte. Barnet dog vid förlossningen. Vid morgonandakten följande dag kunde ”Mose” inte hålla sig för tårar. Vi tyckte synd om honom.

Karikatyr av direktor Alarik Fougstedt och hans fru Ester. Bilden ritad av Sven-Olof Högnäs 1931.

Karl Teodor Oljemark, f. 1870, var gammal redan då jag började i seminariet. Han var en fryntlig gubbe, tyckte vi elever åtminstone. Han undervisade i matematik; fysik och kemi. Tidigare hade han tjänstgjort vid folkhögskola och var van att underhålla lika mycket som att undervisa. I början av lektionen plockade han fram sina kokflaskor, provrör och burkar i akt och mening att utföra ett experiment. Men under framställningens gång kom det plötsligt ett infall för honom: ”Det här påminner mig om en vits”, och så drog han den. Det blev mera prat, och då han drog upp sin klocka ur västfickan, kunde han bara konstatera: ”Ja, nu ser jag att timmen är slut”. Så plockade han sina attiraljer tillbaka in i skåpen. Den lektionen var mer eller mindre förspilld.

Ett ofta använt uttryck av K. T. Oljemark var ”tanken svindlar” då han fördjupade sig i något matematiskt eller naturvetenskapligt problem. På grund härav blev han av pojkarna kallad ”Oljetanken”. Men en trevlig sällskapsmänniska var lektor Oljemark onekligen. Det kom fram under friare samvaroformer som under utfärder och konventstillställningar.

Seminariets lärare och elever företog en utfärd till Laxören i Munsala den 27 augusti 1928. Ovan ses lektor Oljemark i ett obevakat ögonblick, då han berättar en historia. [Oljemark omnämnd i kolumn. Viks gröna ängar av Karl Oljemark.]



Niilo Böök, gymnastiklärare, f. 1884, lektor i gymnastik och hälsolära. Han var en stram och ordkarg officerstyp, som ingav en naturlig respekt. Som ung hade han säkert varit en elitgymnast. På min tid var han i 45-årsåldern och kunde ännu ha varit hur vigulant som helst, men han drogs med ohälsa, lungtuberkulos sades det. I klar och koncis form inpräglade han anatomi och hälsolära i sina elevers hjärnor. Ledsamt nog förde den tärande sjukdomen honom i en för tidig grav 1932. Elever ur kandidatklassen bar kistan, och de övriga seminaristerna bildade hederskolonn längs huvudgången på Nykarleby begravningsplats vid gravläggningen.



Johan Oskar Holmqvist, fil. mag., f 1886, hade börjat som elev i seminariet men avbröt efter första klassen och övergick till läroverk. Han gick sedan den lärda vägen via universitetet och kom efter ett par lektorstjänster på andra håll tillbaka till seminariet som lektor i svenska, historia och pedagogik. Reslig och med ett fördelaktigt utseende förde han sig med spatserkäppen i eleganta svängar på Seminariegatan och ansågs, enligt, egen utsago, som stadens stiligaste karl. Med tanke på att Holmqvist var utgången från Kronoby, faller mig satirikern A. Sunds omdöme om kronobybornas förnämhet i hågen:

”Kronoby, det upphöjt fina,
ser ibland med verklig pina,
hur en kokkolits förvildning
håna kan den höga bildning,
som i Kronoby förnäm
kallar rågmjölsgröten kräm. ”

Oskar Holmqvist slog sina lovar kring kollegan Bööks fru. Men då lät Niilo rakt på sak Oskar förstå, vad han tyckte om uppvaktningen: ”Vill du ha henne, så ta henne och försörj henne!” – Det rimmade precis med lektor Bööks stil för övrigt. Men lektor Holmqvist kunde nog sin historia och sin litteratur och deklamerade Arvid Mörnes ”Sång till Österbotten” med bravur.

Sigurd Viktor Sahlberg, f. 1889, fil.kand., lektor i geografi, naturlära och lanthushållning, var som jag tidigare sagt en impulsiv och entusiasmerande lärare. Han gick med hela sin själ in i undervisningen, ibland så intensivt att han glömde sin egen existens. Framför allt betonade han åskådningens betydelse. I det fallet hade han ju också tacksamma ämnen att undervisa i. Han var i sitt esse, då han tillsammans med pojkarna med uppkavlade byxben blötade på i Stennäs träsk för att få sumpgas att bubbla upp från bottendyn och tända eld på den. Likaledes då han framställde senapsgas och tömde ut den genom laboratoriefönstret och gasen färgade snödrivan gul.

– ''Pojkar, visst är det en jävlig gas!”



Sigurd Sahlberg var inte nöjd med de läroböcker som fanns i hans ämnen. Att nämna Lagerblads geografi, som användes i läroverken, var som att hänga upp ett rött skynke framför honom. Därför skrev han själv egna läroböcker såväl i geografi som i lanthushållning. Sigurd Sahlberg tjänstgjorde vid Nykarleby seminarium 1920–1936 och vid Ekenäs seminarium 1936–1956.

Han dog 16.4.1968.



Valdemar Bergman, f. 1885, var inte lektor utan seminariets trädgårdsmästare i trettio års tid. Hans uppgift bestod i att inte bara förse seminariets kosthåll med matnyttiga produkter utan även att tillhandahålla lektorn i botanik naturligt undervisningsmaterial för studier och examinering. Trädgården fungerade därför både som köksträdgård och botanisk trädgård, och kunnigare trädgårdsmästare än Valdemar Bergman fick man nog leta efter. Populärt gick han under benämningen ”Mullkukku”. Han undervisade i teoretisk trädgårdslära och handledde ”ocksån” – hans uttryck – eleverna i praktisk trädgårdsskötsel. Av egen erfarenhet gav han det goda rådet: ”Plantera inte för djupt!”. vilket pojkarna inte var sena att tolka på sitt eget vis, särskilt spjuvern Evald Stenman, som oefterhärmligt återgav trädgårdsmästarns tonfall.

Jag bodde i Casa giocosa (= det glada hemmet) mittemot trädgårdsmästarbostaden och fick gratis musikalisk underhållning av trädgårdsmästarens son, den blivande stordirigenten, kompositören och musikprofessorn Erik Bergman, då han virtuosmässigt trakterade pianot framför öppet fönster ljusa, vackra vårkvällar.



Maria Castrén, f 1871, lektor i sång och musik vid seminariet och organist i Nykarleby församling, ”skall hon så helt förgätas”, för att hon var kvinna? Nej, om någon så bör hon tå ett omnämnande. Marias smeknamn var Majsun, och det tyckte hon inte alls illa om. I många, många år hade hon tjänstgjort som spellärarinna vid seminariet och räknat ”ett och två och ett och två”, när de styva bondpojksfingrarna skulle börja treva sig fram på pianotangenterna. Hon hade ett änglatålamod.

Majsun tillträdde lektorstjänsten 1930 efter avlidne Gunnar Wikström. Hon hade haft som medsökande till tjänsten musikläraren Selim Segerstam. Att han, hennes före detta elev, skulle understå sig att tävla med henne om tjänsten, det kunde hon inte riktigt smälta. Hon intog sin lunch på samma matställe som jag och några andra pojkar hos fröknarna Rika och Hanna Forsbacka på Seminariegatan. Därigenom kom jag att tillhöra en inre krets kring henne, vilken fick del av vissa personliga åsikter och dra nytta av hennes generositet. Vi bjöds på bio till Jakobstad för att tå uppleva den första ljudfilmen ”På västfronten intet nytt”, och vi inviterades på kaffe- och musikaftnar i hennes förnämliga hem på älvstranden söder i stan för att lyssna på bl.a. en ny grammofoninspelning av Sibelius' Finlandia och hennes egen levande pianomusik.

Efter en resa i Tyskland och Österrike, på vilken hon bjöd vår klasskamrat Helge Björklund med som ”kammarherre” försökte Majsun introducera en ny tonträffningsmetod, den s.k. fe-pa-to-metoden, men den slog inte igenom. Bättre lycka gjorde hon som dirigent för seminariets stråkorkester med den då populära operettvalsen ”Das muss ein Stuck von Himmel sein, Wien und der Wein, Wien und der Wein …”– Vi lade in hela vår själ i valsens böljande tongångar och spelade så att det stod härliga till.

Har månne någon annan kvinna nödgats att i en underdånig skrivelse till Hans Kejserliga Majestät anhålla om dispens från sitt kön? Det var Majsun tvungen till för att få ansöka om organisttjänsten i Nykarleby 1899. Hon, befriades från könsbelastningen – och fick tjänsten. Det betydde inte att Maria Castrén kände sig som någon underdånig tjänstekvinna. Hon visste sitt värde och höll på sin kant.

Den 26 augusti 1931 fyllde Maria 60 år och bjöd då hela seminariet på kalas till sitt sommarställe på Tunnholmen i Munsala. Hon hade då sju tjänsteår kvar till pensioneringen, men hon levde ända till 97 års ålder. Dödsbudet kom den 24 februari 1969.

Maria Castrén (1871–1969)
[Samma bild men spegelvänd.]

(Inf. 2011-03-27.)

Du skall och du skall icke ...

Skoltiden i Nykarleby bestod inte bara av en schemalagd dagsrutin med lektioner och mattider, spelövningar, läxplugg om kvällarna, hemuppsatser och förberedelser för prov. Seminaristerna hade också en egen fritid, även om den var knapp.

Hur tillbringar man fritiden, då man är i sin ystraste ungdomstid?

l den auktoritära skolform, som seminariet utgjorde, hade direktorn en praktiskt taget oinskränkt makt och myndighet över sina disciplar. Ett ”Du skall” eller ”Du skall icke” från direktorspodiet i imperativ luthersk form såsom i katekesen var lag för pojkarna. Men en ansvarsmedveten direktor uppfattade även imperativet som en personlig förpliktelse för honom själv att moraliskt och i praktisk livsföring utgöra ett föredöme för dem. Det gavs nog orsak, bl.a. i fråga om hygien, klädsel och etikett, att undervisa ynglingarna, som i sinom tid skulle gå ut i bygderna som barn- och ungdomsfostrare. Materialet var även i detta hänseende brokigt. Ibland tog direktor Hagfors till det faderliga uttrycket ”mina pojkar”, då han hade orsak att visa sin solidaritet med seminaristerna mot omvärlden. Denna auktoritära men samtidigt faderliga attityd intogs i kanske ännu högre grad av en senare direktor, nämligen Hans F. v. Schantz, än av K. J. Hagfors på 1920-talet.

Men bud och förbud, i vilka sammanhang de än förekommit, har även varit till för att överträdas eller kringgås. Så även i Nykarleby seminarium. De pojkar, som bodde ute i staden i hyrda lyor, kunde inte kontrolleras så noga, än mindre de som kom från byarna runtomkring och bodde hemma. Däremot övervakades de inneboende i seminariets internat på ett effektivt sätt.

”Överdejouren” utsågs bland betrodda interner och skulle självfallet godkännas av direktorn och bära sitt ansvar inför honom. Förtroendemännen skulle vaka över den inre ordningen och se till att ytterdörren stängdes och öppnades på bestämd tid. Men direktorn själv bodde i våningen ovanför och kunde när som helst företaga en granskningsrond.

Den mest frihetsbegränsande bestämmelsen för internerna var nog påbudet att alla skulle vara inne på rummen efter kl. 10 på kvällen och att tystnad skulle råda i huset. Ingen fick avlägsna sig från staden utan direktorns tillstånd. Detta förbud gällde även de i staden uteboende seminaristerna.

Här måste jag relatera en rolig händelse, som angick innevistelsen i internatet.

Jag bodde läsåret 1928–1929 i rum nummer 3 i internatet tillsammans med Hilding Cavonius, Gunnar Johnsson och Einar Åberg. Hilding var lärarson från Kervo, Björkbacka, och en plugghäst. Han släktades på sin broder Gösta, som sedermera blev avdelningschef vid skolstyrelsen och professor. Gunnar var ålänning från Geta och broder till den namnkunniga musikpedagogen och körledaren Emil Johnsson. Han var till sin natur en konstnärsstucken bohemetyp och tog teaterlektioner för skådespelaren och bokhandlaren Josef Herler. Einar kom från Kyrkslätt och hade varit springsjas hos Mercator i Helsingfors, innan han började i seminariet. Han var en stilig yngling och en stor charmör, som mången ungmös hjärta smälte för. Han gifte sig sedan med prosten Appelbergs adoptivdotter, sjuksköterskan Naemi Appelberg. Och så slutligen jag, en bondgrabb från Sideby med den minsta världsvanan av alla.

Internerna i rum nummer tre våren 1929: Hilding Cavonius, Einar Åberg, Gunnar Johnsson och Gunnar Nybond.

Det var en vacker majlördagskväll och det var dans på rådhuset. Seminaristerna Rudolf Grandell och Bruno Pettersson skötte fiolmusiken, och Holger Håkansson från Dals-Ed i Sverige hamrade på pianot med sina knubbiga trumpinnar till fingrar.

Gunnar, Einar och jag hade varit där men infunnit oss på internatet i behörig tid. Vi tre kom överens om att återvända till rådhuset senare. Klockan gick över tio. Det var tyst i huset. Vi gick försiktigt ut ur rummet och längs den långa korridoren till norra gavelfönstret. Einar öppnade, klev upp och satt redan på fönsterkarmen med fötterna hängande ut färdig att hoppa då jag vände mig om och såg ”Kalles” knall höja sig i dörrglaset i andra ändan av korridoren. Direktorn hade varit på visit ute i stan och råkade komma hem just i det kritiska ögonblicket. Med några snabba steg var jag inne i rummet, men Einar och Gunnar hann inte in, innan direktorn kom med spatserkäppen höttande i handen. Han skrek så att fönsterrutorna skallrade: ”Vad gör ni där? In med er i rummet!”

Det blev ett ampert förhör på stående fot. Jag satt på sängkanten och började dra av mig skjortan, då direktorn kom in. Det var ju sängdags, och det såg väl trovärdigt ut, så jag undgick förhöret. Men Einar och Gunnar fick svårare att förklara sin manöver vid fönstret denna tid på dygnet. De bedyrade att de endast satt där och beundrade den vackra kvällen och solnedgången och tog frisk luft. – Så var det med den danskvällen och förklaringen, men direktorn tänkte vad han tänkte.

En tid efteråt då K. J. Hagfors var pensionerad och bodde i Helsingfors, mötte Einar Åberg honom på gatan. Direktorn stannade och ville prata några ord. Han hörde sig för om Nykarleby och seminariet och så frågade han: ”Hur var det riktigt den där gången, då Ni satt i korridorfönstret i internatet? Visst kom Ni in genom fönstret? – ”Nej, det stämmer inte”, sade Einar, ”för jag var på väg ut.” – Den gamla direktorn brast ut i ett befriande skratt och medgav: – ”Ja, då hade Ni rätt i alla fall.”
(Inf. 2011-04-01.)

Burkarnas ”fritidssysselsättning”

Stadens infödda ynglingar hyste inga varmare känslor för seminaristerna som i regel uppträdde som deras framgångsrika rivaler. Stadspojkarna kallade seminaristerna ”burkar” och deras vita skolmössor med den nedhängande svarta tofsen i vänstra sidan ”burklock”. Att redogöra för hur benämningarna uppkommit skulle föra för långt utanför ämnet. Onekligen uppträdde seminaristerna ibland sprättaktigt i sina burklock, välpressade byxben och spatserkäppar och gav anledning till ironiska kommentarer.

Fest- och danstillställningarna i ungdomslokalerna i byarna runtom staden lockade seminaristerna. De besöktes ofta trots förbudet att avlägsna sig från studieorten.

En gång en lördagskväll mitt i vintern ingick jag i ett sällskap av några pojkar, som gästade Jutas ungdomslokal. Det var paus i programmet och vi gick ut, en del för att röka, andra för andra ärenden. Vi stod och pratade i en klunga och huttrade i kölden utanför trappan. Plötsligt drog en i sällskapet upp en medhavd flaska ur barmfickan och lät den gå laget runt trots förbudslagstiden. Men olyckligtvis tappade han flaskkapsylen i snödrivan och hittade den inte. Ingen rådlöshet för det. Han tog med ett vant grepp – en hundramarkssedel ur plånboken och vred till en propp i flaskhalsen. Något långa i synen men spelat oberörda följde vi andra med ynglingens tilltag. Hans tid blev inte lång i seminariet.

Det var ju bara tjugo kilometer till Jakobstad, ingen sträcka att bry sig om för en sportig cyklist. Och där fanns brandkårshuset med regelbundna lördagsdanser och ”tobaksänglarna”. Det var flickorna som arbetade på Strengbergs tobaksfabrik och bodde i ett särskilt fabriksbostadshus. De ansågs vara mera dansanta och ”gulliga” än vanliga familjeflickor. Mången seminarist svärmade bort en och annan vårljus natt i änglasällskap efter danserna på ”Brankis”.

Men det var inte bara fråga om tillfälliga svärmerier, då pojkarna sökte flicksällskap i Nykarleby. Många bekantskaper ledde till bestående förhållanden och riktiga frierier och äktenskap. Jag kunde räkna upp ett dussintal bland mina bekanta lärare, som utsåg sin livsledsagarinna bland stadens döttrar eller bland flickorna i den kringliggande nejden.
(Inf. 2011-04-07.)

Ett ofrivilligt avbrott

Under de två första skolåren hann jag bli ordentligt varm i kläderna i seminariet. Jag visste min plats på rangskalan i klassen och hade ingenting att frukta för framtiden. Andra året fick jag bo gratis på internatet och hade löfte om ett år till. Allt såg ljust ut. Ett par lektorer uppmanade mig att läsa över nästa klass och göra undan seminarieutbildningen på fyra år.

Efter skolavslutningen våren 1929 skulle en del av avgångsklassen, en del fjärdeklassister samt ett antal redan färdiga och tjänstgörande lärare företa en skolresa till östra Finland. Det var ovanligt med dylika skolresor ännu på denna tid. Det fanns ett par lediga platser kvar, och vem som ville fick anmäla sig. Jag och klasskamraten Holger Holmström från Pernå hoppade på, fast vi gick ”bara” på tvåan. Historielektorn Oskar Holmqvist skulle bli färdledare.

Lördagen den 8 juni efter avslutningen äntrade vi tåget på Kovjoki station. Utan att ingå på resans enskildheter kan jag nämna, att färden företogs ömsom med tåg och ömsom med insjöbåtar och kustångare via Haapamäki, Jyväskylä, Kuopio, Nyslott, Imatra, Viborg, Borgå och Helsingfors, där sällskapet upplöstes. Resan räckte tio dagar och var för en yngling i min situation oerhört intressant och givande från undervisningssynpunkt. Kulmen på resan bildade besöket i Viborg med alla stadens historiska minnen bland dem den ryska storfursten Mikaels berömda park Monrepos. Min 20-årsdag firade jag i Viborg och slog på stort och bjöd min klasskamrat Holger Holmström på kaffe i Runda tornet, som då var inrett till en pittoresk restaurang. Runebergshemmet i Borgå lämnade ett bestående intryck. Nationalmuseet, Sveaborg och det nybyggda stadiontornet i Helsingfors med utsikten därifrån, bildade slutvinjetten av de minnesbilder, som resan hade etsat in i mitt syncentrum.

Då jag trött efter resan upp till Kristinestad och med buss därifrån till Ömossa kom vandrande med kappsäcken i handen hemåt, råkade en kusin få syn på mig och utbrast: ”Tu må nu si så mager ut pojk.”

Mager och trött var jag verkligen, och glåmig och hålögd måste jag ha sett ut. Jag måste berätta om vad som hade hänt.

Om våren i mitten av april hade jag deltagit i en skidtävling mellan klasserna i seminariet. Skidföret på banan i skogen var slut och tävlingen måste genomföras på älvens is nedanför kraftverket och ned mot Gamla hamnen. Vi i tvåan hade föresatt oss att lägga beslag på vandringspokalen, vilket vi också gjorde. Vi hade två stadiga lagmän, Martin Sandvik från Terjärv och Armas Holmberg från Borgå landskommun. Och jag skulle bidraga på mitt vis. På morgonen gick det bra med klistervallade skidor på kornig skare. Men innan återfärden förbyttes skaren till blöt våtsnö, och klistret klibbade fast i spåret i det svaga men tunga motlutet. Jag tog ut de sista krafterna och stupade över mållinjen. Efter pärsen drogs jag med en besvärlig hosta hela våren och ut på sommaren. Jag kände stickningar i bröstet och märkte, att krafterna avtog i stället för att stärkas under sommarferien. Jag gick till doktor Einar Runeberg i Kristinestad för jag började misstänka att jag hade lungtuberkulos på gång. Han kunde ingenting säga bara genom att lyssna på mina lungor och kommendera hosta-andas, hosta-andas. Han rådde mig att fortsätta i seminariet. En och en halv månad var jag där, men då insåg jag själv, att det inte gick längre. Seminariets läkare, professor Woldemar Backman, tyckte att jag skulle fara hem och vila. På hemresan besökte j ag sanatorieläkaren Ragnar Segercrantz i Kristinestad. Han gav mig samma råd men tillade, att han skulle ordna plats åt mig på Högåsens sanatorium så fort han kunde.

Jaha, det var således min tur nu, tänkte jag. Efter fem dödsfall i familjen i lungsot på sju år var det befogat att dra den slutsatsen. Jag skulle inte vara den första och inte heller den sista tjugoåringen, som lungsoten tagit bort ...

Under väntetiden försökte jag sköta mig bra, promenerade mycket ute i frisk luft, för det var en mild och behaglig höst, gick upp i vikt och blev av med hostan. Den l december fick jag åka in på sanatoriet. Då var det värsta tydligen redan överståndet, men jag stannade likväl på sanatoriet ett halvt år. Behandlingen fortsatte på samma sätt: äta, vila, promenera och försöka stärka kroppens motståndskraft och läkningsförmåga på alla sätt, som en s.k. ”grötpatient” kunde tänkas göra. Inga tuberkulosmediciner fanns ännu på denna tid. Till all lycka kunde sjukdomen hejdas, så att inga operativa ingrepp behövde göras. Den sista maj 1930 skrevs jag ut och kunde resa hem. Sjukdomshärdarna ansågs då vara inkapslade och sjukdomen övervunnen.

Jag har velat omtala mitt avbrott i seminariet och orsaken därtill, därför att jag inte var ensam om att drabbas av lungtuberkulos under skoltiden i Nykarleby. Tvärtom var det mycket vanligt ännu på 1920- och 1930-talen, att seminarister insjuknade i lungtuberkulos och måste avbryta skolgången. En del klarade sig och kom tillbaka, andra dukade under eller övergick till andra yrken än lärarens. Tuberkulosens gissel slog ju hårt i hela samhället ännu på denna tid.

Fortsatt skolgång

Jag fortsatte min skolgång på hösten 1930 men hade blivit en klass efter mina kamrater. Avbrottet förändrade helt mina planer och möjligheter. Med stor försiktighet och aktgivande på min hälsa tog jag mig genom seminariet de tre återstående åren men tvungen till ett annat studiesätt än jag hade tänkt mig förut. Det blev sex år i stället för fyra, som jag hade uppmanats att göra undan seminariet på. Jag slog in på en långsammare takt men satsade på ett gott slutbetyg i stället. Jag koncentrerade mig på det väsentliga och avstod från mindre nödvändiga saker. Det grämde mig att jag inte kunde deltaga i gymnastik och idrott på samma sätt som tidigare. Sådan fritidsverksamhet som kvartettsång och musicerande i seminariets stråkorkester avstod jag nu ifrån men inte med lätt hjärta.

Trots all försiktighet ingav mig hälsotillståndet tidvis bekymmer. I slutskedet på femte klassen, då de sista undervisningsproven skulle avläggas i övningsskolan, var jag tvungen att begära en månads ledighet för att sköta min hälsa där hemma. Det var påsktiden 1933. När avslutningsdagen kom den 10 juni, hade jag dock klarat av alla provlektioner och var färdig att mottaga mitt betyg.

Jag minns med vilken spänning jag motsåg den dagen. Seminariets 60-årsjubileum firades i samband med årsavslutningen och dimissionen. Det var en högklassig fest med värdigt sång- och musikprogram, bl. a. en kantat av Joel Rundt, tal och uppvaktningar. Försommaren visade ett leende ansikte med sol och grönska.

Under en paus i programmet gick jag ut och vandrade i ensamma tankar över sportplanen utanför festsalen. Jag stannade utanför trappan och såg på en ensam korsnäbb, som höll på och bröt lös granfrön ur kottarna på en gran vid ingången. Lektor Sahlberg råkade komma förbi, stannade och frågade: ”Nå hur känns det nu, när det är över?”

– ”Jo tack bra, bara man nu också skulle få en tjänst.

– ”Det behöver Ni inte oroa Er för med Ert betyg.”

– Jag hade inte sett betyget då ännu, men det hade gått rykten bland fjärdeklassister, som hade varit och auskulterat på mina lektioner, att vitsordet i undervisningsförmåga skulle bli högt. Jag hade t.o.m. slagit vad med en av dem om en kaffe med konjak på Wiiks hotell om vitsordet skulle gå över 9. Jag förlorade och fick bestå för det blev 9,1. F ör övrigt det högsta på klassen, vilket delades av Gerdus Ekström från Åland och mig.

Nu var det verkligen över. Det var med stor lättnad jag packade kappsäckarna följande dag och reste hem.
(Inf. 2011-04-14.)

[Egentligen slutar mitt bevakningsområde här, men det är intressant att för en gång skull vidga vyerna och se vad som hände med en som studerat vid seminariet.]

Lärartjänst i Böle, Närpes

Nu var det bara att börja följa med annonserna om lediga lärartjänster och skriva ansökningshandlingar. Jag prenumererade på Finlands allmänna tidning och Tidskrift för folkskolan för att kunna följa med utbudet. Flera än två gånger behövde jag inte kasta ut kroken innan det nappade. Det första försöket gjorde jag till Pargas, men det gav inget napp. Det andra gick till Böle i Närpes. Valet där skulle förrättas den 11 juli. Dagen innan fick jag ett telefonbud, att direktionen ville träffa mig. Klart att jag satte mig i bussen och for till Närpes på valdagen. Jag inväntade kvällen hos direktions ordföranden Hugo Granskog och följde med honom till valsammanträdet. Bland annat ville direktionen veta, om jag var villig att deltaga i ungdomsföreningens verksamhet. Dessutom ville de församlade utröna min sång- och spelförmåga. Jag satte mig vid skolans orgelharmonium och drog igenom ett par psalmer. Till all lycka råkade jag kunna sättningen till 'Plocka vill jag skogsviol' utantill och stämde upp sången till egen musikbeledsagning. De föreföll att slå an på klockarsonen och körsångaren Bertel Ingström. Hans far hade varit klockare i Sideby i tiden.

Jag återvände till Granskogs för att senare på kvällen få hör utgången av valet. – Jag fick tjänsten bland tjugotre sökande en månad efter lektor Sahlbergs utsago på avslutningsdagen. De rådde ju ett överflöd på lärare under hela 1930-talet på grund av överproduktion i seminarierna såväl i Nykarleby som i Ekenäs. Överflödet hävdes först efter krigen.

Tjänsten tillträdde jag den l augusti och läsåret inleddes den 1 september.

Flyttningen till Närpes skedde i slutet av augusti. Lärarbostaden i Böle skola var dimensionerad för en kvinnlig lärare och bestod således av två rum och kök. Den hade jag lovat nöja mig med. Jag var ju ungkarl och behövde inte större bostad.

Själva skolarbetet beredde mig inga svårigheter. Det var ju en liten skola jag kom till och vår utbildning var inriktad på den praktiska skolhållningen. De utbildade lärarnas kunskapsnivå i både teoretiska och praktiska ämnen var väl tillgodosedd. Vår lärare i pedagogik, lektor Alfred Huldén, tog den saken till tals med oss lärarkandidater under någon av de sista lektionerna. Vår pedagogiska och didaktiska skolning var god, och vad själva skolkunskaperna beträffade räckte de mer än väl till, påstod han av egen erfarenhet. Det hörde väl också till lärarutbildningen att uppmuntra kandidaterna och inge dem självförtroende. De gamla folkskollärarnas kvalifikationer och roll i folkupplysningens tjänst har varit föremål för mycket skriveri och ingående värdering. I allmänhet har omdömet varit positivt, även om de av en del kritiker beskyllts för halvbildning och självöverskattning.

Elevmaterialet i Böle folkskola var i genomsnitt mycket gott och föräldrarnas inställning till skolan positiv ute i distriktet. Omställningen i skolan var ju också påtaglig. Skolan hade tidigare haft endast kvinnliga lärare. Nu kom för första gången en ung manlig lärare till skolan. Min föregångare, fröken Hilda Hasselbladt, hade saknat kontakt med hemmen, efter vad det sades mig. Hon hade upprätthållit en sträng disciplin med smak av preusseri och pedanteri. Ungdomar, som hade haft henne som lärarinna och som jag kom att umgås med, vittnade därom. Men ordning måste det ha rått i den skolan. Inte en skråma syntes i pulpetlocken. Kartor, planscher och slöjdverktyg var hela. Elevmatrikel, vitsordsböcker och dagböcker var omsorgsfullt ifyllda med en prydlig handstil. Jag hade bara gott att säga om min företrädare. Men tydligen hade Hilda Hasselbladt, en stadsfröken från fin familj i Kristinestad, in lyckats få den kontakt med bygdens folk som behövdes för uppbackning från hemmens sida. Hon hade aldrig deltagit i något föreningsliv, aldrig tillhört någon marthaförening, lett någon sångkör eller medverkat i något festprogram i ungdomslokalen utan isolerat sig i sin lärarbostad och därigenom blivit främmande för sin omgivning.

I enlighet med mitt löfte till folkskoldirektionen började jag redan under mitt första år i Böle medverka i kulturellt ungdomsarbete. Min grannkollega i Gottböle folkskola, Albert Brommels bidrog till stor del till det engagemanget. Han ledde ungdomsföreningens blandade kör. Genom att börja sjunga med i den gick jag in i föreningens verksamhet. Han ledde även Nykterhetsföreningen Liljan som dess ordförande. Men det uppdraget lyckad han få överfört på mig. Jag kom därigenom att ta ställning i nykterhetsfrågan från att tidigare ha varit en ”fri man”. Mitt beslut har jag aldrig haft orsak att ångra varken som lärare eller privatperson. Men jag har alltid velat behålla en liberal tolkning begreppet nykterhet. Sålunda har jag inte ansett mig förhindrad att ta ett glas vin i ett gemytligt sällskap eller en flaska mellanöl till maten, men dörren för servering av starkare alkoholdrycker i vårt hem har aldrig öppnats. Den markeringen har varit klar: Här är gränsen.

Nymodigheter

Den kommunala inställningen till folkskolorna och elevernas välbefinnande var ännu på 1930-talet tämligen konservativ och njugg i Närpes. Man skulle inte ödsla penningar på sådant som inte var nödvändigt.

Under min första skolhöst kom kommunalläkaren Charles Rasmussen en dag i sällskap med hälsosystern Anna Dahlbo på en skolundersökning. Det gick raskt och rutinmässigt undan, och kontrollanterna var fort på väg till följande skola. I förbifarten föll doktorns ögon på ett trasigt plank vid skolknuten. Hans sarkastiska kommentar lydde: ”Det där ser, tamme fan, ut som tandraden hos en gammal käring.”

Läraren förstod vinken. Någon av de följande dagarna var han och eleverna i färd med att riva planket. De fortsatte sedan med att släpa sten och jord för att vidga ut skolgården till en sportplan och planterade en granhäck kring gården i stället för det gamla planket. Grannarna till skolan såg nyfiket och intresserat på vad som hände och erbjöd häst och kärra för jordsläpandet.

Doktor Rasmussen dog plötsligt och kommunen fick en ny läkare. Han hette Karl Miemois. Han tog skolundersökningarna grundligt. Eleverna måste bl. a. klä av sig i bara mässingen, och allt granskades från topp till tå. Det var nog berättigat, för både huvudlöss och klädlöss förekom hos en del elever. Men tro inte att de närgångna granskningarna togs väl upp i alla hem. Det kom till och med klagomål till skoldirektionen över dem.

Skolbyggnaden bestod till en början på 1890-talet av en bondgård, som hade gjorts lämplig för skoländamål. Den hade tillbyggts på 1920-talet med utrymme för de lägre klasserna och med en lärarinnebostad och ett skolkök. Ingen elevbespisning hade likväl inletts utan köket stod oanvänt. Staten skulle ju enligt lag stå för två tredjedelar av bespisningskostnaderna, men kommunen gav inget anslag för bespisningen, så länge den inte var obligatorisk. Följaktligen blev det ingen skolmat. Jag tog upp saken med skoldirektionen och fick den och elevernas föräldrar med på noterna.

De skulle själva svara för tredjedelen genom att delvis leverera matvaror och delvis betala med penningar sådant som behövde köpas. Bespisningen kom igång och skolmaten blev populär.

Lärarbostaden var även i behov av renovering. Bland annat behövde de elektriska installationerna förnyas. De ägdes förresten av min föregångare, som privat tagit el-belysning i bruk i stället för oljelampor. Renoveringen utfördes nog av kommunen men elinstallationerna fick jag bekosta själv. Likadant var det med korkmattor, som jag lade på golven i lärarbostaden. Onödig lyx!

Offentlig verksamhet

Jag blev alltmer engagerad i det offentliga livet med föredrag vid ungdoms- och nykterhetsmöten, medverkan i sångkörer m.m.

Politiskt bekände jag färg genom att ansluta mig till Svenska folkpartiet, självfallet till den liberala falangen, som i Närpes representerades av Allmogeförbundet med Albert Brommels som centralfigur. Jag började också skriva och kommentera ett och annat i tidningarna och deltaga aktivt i förberedelserna för riksdagsval och presidentval. Detta borde nu en ung lärare inte ha gjort utan hållit sig neutral i politiska frågor. Men de politiska och religiösa stämningarna var så uppjagade i Närpes på denna tid mellan två riktningar, en konservativ och en liberal, att ingen gärna kunde undgå att engagera sig i någon av dem.

Kollegan Runar Långbacka i Finby sympatiserade med ännu mer avancerade vänsterkretsar än Brommels och jag, men i stort sett var vi på samma linje.

I lärarkretsar diskuterar man självfallet skola och undervisning. Det gjorde vi också i Närpes. Tidigt kände närpeslärarna behovet av en lärobok för undervisning i hembygdskunskap. Prosten Karl Ivar Nordlunds Blad ur Närpes historia I–III hade kommit ut några år tidigare men var för vidlyftig för skolbruk. Långbacka, Brommels och jag fick i uppdrag av kommunen att sammanställa en lärobok enkom för skolorna i Närpes. Kommunen skulle bekosta boken och ge ut den på eget förlag. – Så kom Närpesboken till 1937, den första i Svenskfinland i sin art. [Som jämförelse kom Vår hembygd Nykarleby först 1992.]

Det fackliga organisationsarbetet försiggick inom Södra Österbottens lärarkrets, som omfattade kommunerna från Sideby i söder till Korsnäs och Pörtom i norr. Vanligen hölls kretsmöten två gånger om året höst och vår. I regel var de talrikt besökta som t.ex. samlingen i Kaskö 23.5.1936, i vilken närmare sjuttio lärare deltog. En bild från mötet fyller sin uppgift som historisk dokumentation. Utomstående onda tungor påstod att lärarmötena ”började med lön och slutade med lön”. Lönefrågan var dock inte så brännande under det ekonomiskt lugna trettiotalet och diskuterades därför inte på varje lärarmöte. Mera aktuell var undervisningen och skolorganisationen, som redan då pockade på en lösning i riktning mot en enhetsskola eller ”bottenskola” i stället för det tudelade och ojämlika systemet med folkskola och ”lärdomsskola”.

Min första resa till Sverige företog jag våren 1937. Jag hade fått ett resestipendium från Finlands svenska folkskollärarförbund för att i Sverige lägga mig in i hur skolsparverksamheten bedrevs där, en barnsparform som sparbankerna då körde hårt med. Samtidigt skulle jag få följa med undervisningen i allmänhet. Det blev ett mycket lärorikt besök i Stockholm, Lund, Malmö, Hälsingborg och Göteborg. Jag passade på att fånga in de namnkunnigaste lärarna och främsta sevärdheterna där jag färdades fram. Två år senare anordnade lärarförbundet en pedagogisk fortbildningskurs i Kristinestad, och lyckades då genom bekantskaperna engagera tre av de främsta ”arbetspedagogerna” i Sverige som ledare och föreläsare, bland dem Gunnar Hellsten från Göteborg. I Stockholm hade jag turen att få den historiskt och litterärt intresserade sidebyflickan och författarinnan Hilma Norrgård-Stockhammar som ciceron. Hon var väl bevandrad i biblioteksarkiv- och museer. Resan räckte två veckor och gav en ung lärare mycket matnyttigt för undervisningen.

Höjdpunkten i mitt engagemang i det offentliga livet i Närpes utgjorde nog mitt deltagande i den riksbekanta och kontroversiella prästvalskampanjen där 1938. Men den kan jag förbigå här.

Ny lärartjänst

Våren 1939 började jag umgås med tanken att söka mig bort från Närpes. Inte för att jag skulle ha vantrivts där eller haft det på något sätt besvärligt. Men människan är väl så funtad att hon vill ha ombyte och pröva på något nytt. En stad med större möjligheter föreföll lockande. I Vasa annonserades flera lärartjänster lediga. Jag sände in mina papper och fick en av tjänsterna. Hade jag då vetat, vad som skulle komma av krig och elände bara ett par månader senare, så hade jag troligtvis stannat i Närpes. Nu blev det emellertid flyttning den 21 augusti, två dagar före Stalin-Ribbentroppakten. Den 1 september började skolan som vanligt. Samma dag kastade sig Hitlers arméer över Polen. Den 3 september förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland. Andra världskriget hade inletts. Efter tre månader var vinterkriget över oss.

Min flyttning till Vasa kunde knappast ha skett vid en olämpligare tidpunkt. Här börjar ett nytt kapitel i min lärarbanas historia, och här sätter jag punkt för denna skildring.
(Inf. 2011-04-22.)